Jag är en infödd esbobo. Redan under studietiden drömde jag om en arbetsplats i Tapiola Sinfonietta. Jag tyckte om den lilla orkesterns kammarmusikalitet och beundrade orkesterns intensiva och livfulla spelsätt. I slutskedet av mina studier hörde jag att en plats som orkesterns konsertmästare skulle bli ledig och jag beslöt mig för att söka den. Jag vann provspelningen och fick mina drömmars arbetsplats.

Det bästa med mitt arbete är att jag får göra det som jag älskar; arbeta tillsammans med inspirerande toppmusiker och spela fin musik. Jag har fått spela även som solist med min egen orkester, vilket varje gång har varit speciellt. Förutom våra abonnemangskonserter får vi spela även kammarmusik och göra konserter för olika åldrar, från babyer till pensionärer.

De finaste stunderna är de konserter som får luft under vingarna under framförandet och då vi gör saker som vi inte nödvändigtvis har kommit överens om på förhand. Det är något magiskt när över fyrtio musiker tillsammans upplever, andas och berättar en berättelse med musikens medel, med full inlevelse i ögonblicket.

Jag tycker verkligt mycket om det sociala i orkesterarbetet, som är en utmärkt motvikt mot övandets ensamhet. Orkestern har arbetat tillsammans redan länge och vi känner varandra väl. När en kollega under repetitionen spelar ett fint solo kan de andra prassla med fötterna mot golvet. Det är ett sätt att visa beundran och stöd, och är tystare än applåder och stör inte repetitionen. Även annars brukar vi visa vår respekt för varandra genom att tacka eller kramas efter konserterna. Vi gör det här tillsammans!

Hemma tycker jag om att laga mat och jag njuter när jag får samla min stora familj och mina vänner kring samma bord. Då lyssnar vi oftast på jazz, argentinsk tango eller gamla rockklassiker.

Läs mer om Meri: merienglund.com

Jag fick min plats i Tapiola Sinfonietta år 2007. Jag kom till orkestern i praktiken direkt från skolbänken: jag hade först studerat vid Sibelius-Akademin och därefter i Stockholm vid Edsbergs musikinstitut. Intressant i valet av konsertmästare var att det gällde platsen som min tidigare lärare, Tero Latvala, hade lämnat.

Min familjebakgrund är rätt musikbetonad: min mammas släkt är full av folkmusiker från Kaustby och jag kunde inte undvika att smittas av folkmusiken. Ett annat inslag i den kulturcocktail som jag fick avnjuta som barn var Mellersta Österbottens Kammarorkester, vars konserter jag fördes till så fort jag inte längre behövde använda blöjor.

Professionellt lever jag för tillfället starkt ett dubbelliv: förutom arbetet som konsertmästare är jag dirigent och ledare. Många finländska och även utländska orkestrar har blivit bekanta genom besök under årens lopp.

Viktiga mentorer för mig har varit violinisten Endre Wolf, pianisten Timo Koskinen och professor Mats Zetterqvist. Hannu Lintu gav mig vägledning i orkesterdirigeringens hemligheter. Mitt instrument är en violin byggd av Elina Kaljunen år 2018.

Hemma ser tre barn, två katter och flera ofullbordade gårdsprojekt till att jag håller farten uppe.

Jag minns vilken stol jag satt på när mina föräldrar frågade om jag skulle vilja börja spela violin. Jag var en sjuårig förstaklassist, och vid Östra Helsingfors musikinstitut hade ungraren Géza Szilvay börjat arbeta som violinlärare, och han hade plats för nya elever. Jag kommer ihåg att jag låtsades fundera en stund innan jag svarade jakande, trots att jag inte hade någon som helst aning om vad det betydde att ”börja spela violin”.

Den vägen ledde mig sju år senare till Sibelius-Akademins ungdomsavdelning och under hela min ungdomstid var jag konsertmästare i orkestern Helsingfors Juniorstråkar. Jag upplevde då – liksom ännu idag – att just orkestern var mitt instrument, till och med mer än violinen.

Efter studentskrivningarna övervägde jag en stund vad annat än violinspel som kunde vara intressant. Men i maj stod jag vid Sibelius-Akademins inträdesprov iklädd en blå T-skjorta med texten ”VOI KAUHEA” (ung. hemska saker) med gula, luddiga bokstäver. Skjortan väckte en viss munterhet i juryn men hindrade mig inte från att få inleda mina studier.

År 1986 såg jag en stor affisch i trappan i Sibelius-Akademins gamla R-byggnad bredvid Riksdagshuset: ”Kom och skapa en topporkester i Esbo!”. Jag deltog i provspelningen och har arbetat som andra konsertmästare i Esbo stadsorkester, Tapiola Sinfonietta, sedan augusti 1987, orkesterns allra första dag.

När jag var liten tyckte jag mycket om att sjunga och min dröm var att någon gång bli schlagersångare. På uppmaning av min lärare på första klass deltog jag i Vanda musikinstituts inträdesprov. Eftersom jag fick bra poäng frågade man mig om jag skulle kunna tänka mig att spela violin istället för piano. Jag hade aldrig ens sett en violin men svarade ja. Jag blev väldigt förtjust i violinen och lämnade mina drömmar om att bli schlagersångare bakom mig.

Från musikinstitutet gick min väg via Sibelius-Akademins ungdomsavdelning till den solistiska linjen. Som tjugoåring började jag göra inhopp i professionella orkestrar, bland dem Tapiola Sinfonietta. När en plats i första violin i Sinfonietta blev ledig sökte jag den, och till min lycka fick jag fast anställning vid min första provspelning!

Tapiola Sinfonietta är en fantastisk orkester att arbeta i och göra musik tillsammans med strålande och trevliga kolleger. Förutom i Sinfonietta har jag redan länge spelat i Vanda Underhållningsorkester och Operafestspelsorkestern i Nyslott. När tiden medger är det trevligt och berikande att spela i andra orkestrar och att till exempel i kvartett spela pop eller rock. Att lyssna på musik ger också kraft i livet – allt från min gamla kärlek schlagern till klassisk musik, och allt däremellan!

I en musikerfamilj är det naturligt att växa in i en livsstil fylld av musik. Jag har egentligen aldrig stått inför ett skede då jag skulle ha valt musikeryrket. Det bara kändes som den enda vägen.

De viktigaste inspiratörerna under mina studier i violin har varit Ari Angervo och Chaim Taub.

Tre områden står speciellt nära mitt hjärta. Det första, kärleken till operan, väcktes redan som elvaåring när jag sjöng en barnroll i Sallinens Den röda linjen. Därpå följde arbetsplatsen i Finlands Nationaloperas orkester och som fortsättning på passionen även en lång tid som musiker vid Operafestspelen i Nyslott om somrarna.

Det andra är arbetet som orkestermusiker som var min dröm redan som barn. Till min lycka började jag som ung i kammarorkestern Avanti!, vilket för mig har varit ett utmärkt sätt att skola mig till en mångsidig musiker. En stor orsak till att jag sökte till Tapiola Sinfonietta var att många musiker jag kände spelade i den nyss grundade orkestern.

Det tredje området jag känner mig speciellt hemma inom är den tidiga musiken. Jag växte till barockmusiker i ensemblen Battalia.

Jag fascineras av möjligheten att spela i många olika musikergemenskaper. På så sätt är det lättast att förnya sig och att hitta inspirerande infallsvinklar. Av det får jag själv energi som jag delar med mig till andra musiker och till underbara publiker.

Att segla på Skärgårdshavet och Finlands sjölandskap ger mig kraft. Stillheten och naturens ljud är den mest meditativa musiken!

Av någon anledning stod det redan som mycket ung klart för mig att jag ville spela violin och att det på något sätt skulle bli mitt yrke. Att växa upp med fem musicerande syskon gjorde att tanken kändes naturlig.

Resan började vid konservatoriet i Uleåborg och fortsatte vid Sibelius-Akademin, violinskolan i Kuhmo och konservatoriet i Rotterdam. I början av studierna antog jag att jag skulle bli violinlärare, men tre år som konsertmästare i kammarorkestern Virtuosi di Kuhmo väckte mitt intresse för att spela i orkester, att spela tillsammans. När mina studier närmade sig sitt slut såg jag en annons om en ledig plats i första violin i Tapiola Sinfonietta, och i augusti 1995 skrev jag under mitt arbetsavtal.

När jag började kunde jag inte ana vilken fin arbetsgemenskap jag blev en del av! Det har inte gått en enda arbetsdag som inte skulle ha gett orsak att beundra de skickliga kollegernas mångsidiga kunnande och kreativitet, för att inte tala om det goda sällskapet. Det här har gjort sitt till för att upprätthålla intresset. Det mångsidiga och omväxlande arbetet har ibland utmanat de egna trygga zonerna och bidragit till att hitta nya.

Ända sedan jag var liten har jag tyckt speciellt mycket om klassisk musik. På grund av mitt arbete lyssnar jag sällan på musik på fritiden om den inte anknyter till kommande repertoar eller pågående arbete, eftersom jag efter arbetsdagarna längtar efter tystnad. När det är möjligt söker jag den i naturen. Om en plötslig musikhunger skulle överraska mig efter arbetsdagen söker jag mig hellre till en konsert än till hörlurar. Oberoende av om man är på scenen och spelar eller i publiken och lyssnar är en konsert alltid en fascinerande och unik upplevelse.

Kring mitten av 1960-talet grundade man musikklasser i min födelsestad Lahtis. Min mamma anmälde mig till inträdesproven under 70-talet, och samtidigt fick jag börja spela violin vid musikinstitutet. Utan dessa två skolor och deras fina lärare hade jag knappast blivit musiker.

Musiken fyllde mitt liv i form av piano- och violinspel, orkestrar och teoristudier. Jag gick i kvällsgymnasium eftersom jag ville ha mer tid för min hobby. Jag drömde flyktigt om att bli arkitekt, men efter att jag kommit in till Sibelius-Akademin ägnade jag inte längre det en tanke.

År 1990 blev en plats som violinist ledig i Tapiola Sinfonietta, som jag absolut ville söka eftersom jag efter att ha spelat i olika orkestrar märkt att jag trivdes bäst i lite mindre ensembler. Till all lycka fick jag platsen!

Mitt intresse för barockmusiken väcktes under studietiden då periodinstrumentens evangelium började spridas även i Finland. Under min alterneringsledighet reste jag till Holland för att studera barockmusik, och efter att jag kom tillbaka spelade jag flitigt barockviolin i olika ensembler. Barockmusiken står fortfarande mitt hjärta allra närmast.

Som motvikt till arbetet sysslar jag med motion och trädgårdsarbete. Jag njuter även av andra konstformer som bildkonst, teater och litteratur. Allra mest njuter jag av vara i tystnaden och av att kela med familjens katter Peppi och Leevi.

Jag började spela violin i fem års ålder. I min släkt finns det flera generationer av musiker. Ända sedan jag var liten ville jag själv bli musiker.

Jag har studerat vid Sibelius-Akademin. Där gjorde jag min slutexamen med utmärkta vitsord och utexaminerades som musikmagister år 1999. Mina lärare har varit bl.a. Anatoli Melnikov, Seppo Tukiainen, Olga Parhomenko och Tuomas Haapanen.

Flera violintävlingar (bl.a. Norrköping, Wieniawski, Montreal och Salzburg) samt en aktiv verksamhet som kammarmusiker har ytterligare fördjupat min passion till detta yrke.

Före jag kom till Tapiola Sinfonietta har jag arbetat vid Finlands Nationalopera och Helsingfors stadsorkester. Jag började som fast anställd vid Sinfonietta år 2007, och har spelat i första violin sedan år 2010. I mitt jobb inspireras jag av utmaningar och av att spela tillsammans med mina skickliga vänner.

Jag kommer från Lahtis. Mina hobbyer var violin, konståkning och redskapsgymnastik men speciellt mycket tyckte jag om att sticka. Min första ylletröja gjorde jag som nioåring och därefter blev det många fler. Jag planerade bli hantverkare, men kring tiderna jag inledde gymnasiet blev violinen viktigare.

Redan under min gymnasietid såg jag en tidningsartikel om en ny stadsorkester som skulle grundas i Esbo. Mina violinstudier vid Sibelius-Akademin och i Rotterdam tog sammanlagt nio år, och i slutskedet av mina studier år 1995 fick jag min första arbetsplats i Finlands Nationaloperas orkester. Några år senare blev jag violinist i Tapiola Sinfonietta.

Jag spelar gärna musik från olika epoker, allt från små ensembler till stora verk. Berörande och känslosam musik står mitt hjärta nära.

Vad kunde vara mer underbart än fotvandring i naturen! Vandringar med trangiamat hör till vår familjs gemensamma stunder. Den rena luften, lugnet och stillheten blir en underbar motvikt till vardagen.

Min första tydliga upplevelse av att ha blivit imponerad av musik, eller rättare sagt ljud, är den stämmande orkestern vid Nyslotts operafestspel någon gång i slutet av 1980-talet. Tack mormor för biljetterna!

Den största enskilda orsaken till att jag blev musiker är mötet med min första violalärare, Emil Langbord, i den känsliga åldern av sexton år. Fram till dess hade jag verkligen gått där ribban var lägst när det gällde att öva till spellektionerna. Under studierna för Langbord började jag för första gången på riktigt tycka om att öva.

Efter långa och intensiva studier främst i Finland fick jag till min glädje arbeta i egentligen alla orkestrar i Helsingfors innan jag valdes till Tapiola Sinfoniettas stämledare år 2018.

I vår orkester tycker jag om den musikaliska mångsidigheten, den mycket goda samhörigheten och den synergi som föds av att omväxlande arbeta med en orkester av Tapiola Sinfoniettas storlek och den för mig viktiga Kamuskvartetten.

Utanför arbetet fortsätter jag på allätarlinjen såväl när det gäller att lyssna på musik som den för mig viktiga matlagningen.

Musiken har alltid haft en central roll i mitt liv. Som liten lyssnade jag under bordet till de vuxnas diskussion. Orden ”polyfoni” och ”Bach” upprepades ofta och jag förstod (redan då) att de hör till viktigaste sakerna i livet. Ibland tog min organistpappa med mig till kyrkan, som medhjälpare för att stämma orgeln. Jag satt på orgelbänken och tryckte på en tangent i taget medan pappa knackade på piporna. När pappa ropade ”Nästa!” inifrån orgeln tryckte jag på nästa tangent.

Jag har även en minnesbild av violisten Tapio Myöhänen som spelar kvällsmusik tillsammans med min pappa på orgelläktaren i domkyrkan i Kuopio. Instrumentets klang fängslade mig då och effekten har inte försvunnit. Till Tapiola Sinfonietta kom jag år 1992 på omvägar efter studierna. I sinfoniettan förenas vi av en kärlek till musiken och jag påstår att vi får styrka ur vårt arbete. Dessutom laddar jag mina batterier till exempel genom att röra mig i skogen.

Jag växte upp i ett hem där man musicerade mycket. Jag började spela violin under ledning av min pappa Risto. Min mamma Liisa var liksom min pappa en duktig amatörmusiker och oersättlig som ackompanjatör.

Min första violinlärare var min tjugoåriga morbror Ylle Poijärvi, och som elvaåring blev jag Onni Suhonens elev.

Jag hade hört viola redan som liten pojke när min pappa spelade stråkkvartett tillsammans med sina vänner. Själv fick jag pröva på violan som fjortonåring i den nyligen grundande Kyrkslätts Kammarorkester, till en början med ett litet instrument.

År 1976 fick jag låna Ylles berömda Cervus-viola och min uppfattning om violan förändrades fullständigt. Jag fann ett underbart klingande, själfullt instrument. Jag fick tacksamt spela på Cervus-instrumentet till och med år 1989.

Andra viktiga vägvisare för mig har varit musicerandet i Vanda Orkester samt Kuhmo Kammarmusiks läger, och alldeles speciellt Gerard Causses violaspel. Det var även betydelsefullt att träffa Gerriet Groth, som har byggt min viola utgående från Cervus-instrumentets mått.

Studierna tillsammans med min hustru Tuula i Israel under ledning av Daniel Benyamin kom lämpligt åren 1985-86, precis innan provspelningen till Tapiola Sinfonietta. Jag fascinerades redan från början av tanken på en mindre orkester. Nu tänker jag på min tid i Tapiola Sinfonietta med stor tacksamhet.

Naturen och havet har stått mig nära ända sedan barndomen, liksom all äkta musik. Jag hämtar även styrka i trädgårdsarbete och gemensamma projekt på den gamla stugan, liksom naturligtvis i vår fantastiska arbetsgemenskap.

Jag började spela violin som åttaåring vid Esbo musikinstitut. På inrådan av min lärare Paavo Pohjola bytte jag till viola, som jag studerade vid Sibelius-Akademin under ledning av Veikko Kosonen, Jouko Mansnerus och Matti Hirvikangas. Senare utexaminerades jag som musikmagister. Jag har även studerat privat för Daniel Benyamin i Finland och i Tel Aviv. I Tapiola Sinfonietta har jag spelat ända sedan orkestern grundades.

Jag föddes i Helsingfors i en familj som sysslade med idrott och musik. Jag inledde mina violinstudier som elvaåring, inspirerad av min farmors arvsviolin. Efter studenten sökte jag till Sibelius-Akademin för att studera violin och till Helsingfors Universitet för att studera medicin. Violinen, och senare violan, blev mitt yrke och medicinen min hobby. Jag studerade ett år i USA och kom där i kontakt med violan och violinpedagogiken under ledning av professor Mimi Zweig.

Efter min examen från Sibelius-Akademin tillbringade jag två inspirerande år i Lahtis stadsorkester, där min karriär som violist fick en bra början. Därifrån ledde min väg mig år 1987 till provspel för den nya orkestern i Esbo, och till min glädje fick jag tjänsten. Därefter har jag fått njuta av orkesterns goda gemenskap, starka vilja att utvecklas och mycket stora mångsidighet. Det har även känts bra att kunna påverka innehållet i sitt eget arbete. Det är en verkligt stor förmån att få vara i fina konstnärers och intressanta mänskors inflytelsesfär invid musiken.

Jag tycker huvudsakligen om klassisk musik och opera. Speciellt nära tonsättare för mig är Bach och Schubert. I vardagen hämtar jag styrka ur mitt arbete och min familj samt av att röra mig i naturen och min bildkonsthobby.

Min musikhobby började den stund jag lånade min morfars violin. Jag inledde mina studier vid musikinstitutet i Villmanstrand, där instrumentet senare byttes till viola efter en rekommendation av konsertmästaren Kalevi Tarviainen. Jag blev förtjust i violans mörka, vackra ljud, och så småningom började även yrkesvalet klarna.

Jag fortsatte min studier vid Sibelius-Akademin under ledning av Eija Hirvonen, Jouko Mansnerus och Atso Lehto samt senare i Israel för Daniel Benyamin. Tapiola Sinfonietta kändes som en intressant orkester och även en utmanande arbetsplats, något som jag önskade. Jag tänkte att jag skulle kunna lära mig något nytt där. Sedan år 1988 har jag haft platsen som violist i Tapiola Sinfonietta.

Till min fritid hör bland annat uteliv, frivilligarbete i en missionsorganisation samt schack och frisbeegolf med vänner. Till sommarens höjdpunkter hör stugliv och fotvandringar i till exempel Lappland. Allt detta, tillsammans med tron, ger mig styrka i livet.

Det bästa med arbetet är känslan av att arbeta tillsammans för samma mål, en känsla som jag har fått uppleva många gånger i Tapiola Sinfonietta. Orkestern har kunnande och iver, det är mycket givande.

Enligt vad jag hört berättas var jag som barn en något ansträngande dansande sånggenerator som producerade begripliga melodier med fullständigt obegripliga texter. Till omgivningens lättnad fick mina sång- och dansbehov en kanal i Tapiolakören och balettskolan. Vi har fortfarande inte avhandlat det att man även gav mig en violin.

Violinspelandet påbörjades vid Esbo musikinstitut och fick senare fart vid Sibelius-Akademin och musikhögskolan i Wien. Mina viktigaste yrkeslärdomar har jag ändå fått av kära kolleger och toppmusiker i de orkestrar som jag har haft glädjen och äran att arbeta i i hemlandet och utomlands. Jag slog rot på min drömarbetsplats i den kammarmusikaliska Tapiola Sinfonietta efter att år 2001 ha fått tjänst i första violin. Sedan år 2014 har jag varit stämledare för andra violin.

I och med att jag blivit äldre har mina värderingar gått från en personlig professionell ambition mot ett mer enhetligt gemensamt välmående. En fungerande kollegial dialog inom arbetets alla delområden är min största kraftkälla och glädje i arbetslivet: skapandet av konst på hög nivå går hand i hand med välmåendet.

Orkestern är ett utmärkt miniatyrlaboratorium för sociala fenomen. Mitt outsinliga intresse för dessa fenomen drev mig till studier i socialpsykologi vid Helsingfors universitet, och år 2019 fick jag slutligen min magisterexamen i statsvetenskap.

Jag föddes i Sverige där jag började skolgången och violinspelandet. Efter att vi flyttat till Finland fortsatte jag spela violin i musikinstitutet i Esbo där jag fortfarande är inskriven; i rollen som lärare redan i nästan 30 år.

Efter att jag gått ut skolan började jag studera vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva, där jag tog min magisterexamen. I Moskva blev jag även bekant med den underbar holländsk pianistpojke.

År 1987 höll man i Esbo på att grunda en topporkester, till vilken även jag sökte. Jag lyckades få en plats, men jag hade fortfarande Holland i tankarna. Jag reste dit för att fortsätta mina studier i två år, varefter pianistpojken följde med mig till Finland. Vi fick tre barn, som tillsammans bildar Trio Roozeman när de uppträder. Nu har vi vandrat på vår gemensamma stig i nästan 30 år.

Det bästa med mitt arbete är mina underbara kolleger, de omväxlande dirigenterna och solisterna. Även repertoaren som varje vecka är ny ger en lämplig utmaning. När det gäller musik och mat är jag allätare. Jag bor vid en stor skog, och att gå och cykla i skogen ger mig kraft.

Jag började studera violin vid musikinstitutet i S:t Michel som tioåring. Enligt nutida måttstock alltså ganska sent. Musiken hade ändå varit närvarande i mitt liv ända sedan jag var riktigt liten. Jag musicerade aktivt, sjöng och spelade tillsammans med mina bägge föräldrar och med mina syskon. Dessutom imponerade militärmusikkårens vaktparad som marscherade förbi vårt hem varje vecka stort på den lilla pojken, gång efter gång.

Flytten till Esbo i slutet av 1960-talet förbättrade möjligheterna att studera, men först övergången till Sibelius-Akademins ungdomsavdelning och senare den solistiska avdelningen gav riktningen mot en karriär som yrkesmusiker. Min andra betydande högskola var Tapiola Sinfoniettas föregångare, Esbo kammarorkester, där vi arbetade på ett mycket professionellt sätt och där jag fick många bra lärdomar inför arbetet i en professionell orkester.

Jag sökte till Tapiola Sinfonietta bland de första år 1987. Under de över trettio gångna åren har jag kunnat följa med orkesterns verksamhet från många synvinklar. Först från platsen i första violin, sedan som stämledare för andra violin och slutligen som andra violinist. Som medlem i den konstnärliga ledningsgruppen har jag under flera års tid kunnat påverka konstnärliga beslut och programplaneringen. Under den här tiden har orkesterns utveckling varit enorm, och jag kan inte låta bli att beundra den passion med vilken musikerna fortsättningsvis förhåller sig till sitt arbete.

När man talar om musikers hobbyer säger man ofta att arbete och hobby är samma sak för dem. Så är det även för mig. Under årens lopp har jag lyssnat allt mindre till musik, säkert delvis på grund av att den dagliga musikdosen uppfylls redan på jobbet. Om jag någon gång spelar en CD-skiva i bilen är det nästan säkert Sting.

Jag har varit tillsammans med violinen ända sedan jag var fem år gammal. Till en början var det trögt och jobbigt, men när jag blev lite bättre fick jag börja spela tillsammans med andra, och det var ju jätteroligt! Under årens lopp gick vår väg från Östra Helsingfors musikinstitut till Sibelius-Akademin och tre år i Rotterdams konservatorium.

År 1990, med musikmagisterexamen i bakfickan, började vi leta efter en arbetsplats. Den hittade vi i Tapiola Sinfonietta, en sprillans ny kammarorkester som just hade grundats i Esbo. I det gänget har nu gått nästan trettio år, och jag kunde inte ha hoppats på en bättre plats att utvecklas som musiker och lära mig samspel och gruppdynamik i alla dess former.

Under senaste år har vi blivit intresserade av country- och folkmusik och har vågat oss ut på nya vatten för att improvisera, till och med sjunga lite. När min violin håller ledigt dansar jag till swingmusik, med ett par eller utan.

Jag föddes i Finland men levde min barndom och ungdom ända tills jag blev 17 år gammal i Nordamerika; de fyra första åren i Kanada och därefter i USA, i Los Angeles där jag började spela violin och piano.

Jag tänkte ändå att jag skulle bli vetenskapsman, mikrobiolog, och efter att jag flyttat till Finland under 1970-talet inledde jag studierna. Efter att ha studerat några år vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet segrade kärleken till musiken. Jag sökte in till Sibelius-Akademin och kom in.

Mina violinlärare i Los Angeles var bland andra Olga Blasyna och Eunice Wennermark-Price. I Finland hörde bl.a. Anja Ignatius och Paavo Pohjola till mina lärare. Jag tog diplom i violin år 1982 varefter jag var grundande medlem i Tavastehuskvartetten ända till år 1987. När jag hörde att en ny orkester, Tapiola Sinfonietta, skulle grundas deltog jag i provspelningen. Därefter har jag spelat i denna kära orkester. Jag har även haft flera förtroendeuppdrag i både Tapiola Sinfonietta och Finlands Musikers Förbund, speciellt i Helsingfors Musiker rf.

Sedan år 2006 har jag spelat in Tapiola Sinfoniettas konserter genom mitt inspelningsföretags masterstudio. En ny inspirationskälla för mig är ett studera musikkomposition, speciellt med tanke på film och video. Det här stöder mitt pågående mångåriga videoprojekt.

Jag har även länge haft fotografering som en kär hobby.

Jag har spelat i Tapiola Sinfonietta sedan år 1987 då orkestern grundades. För mig som har bott vid stranden i södra Esbo hela mitt liv var det fint att bli vald just till den här orkestern. Före det arbetade jag på olika håll i Finland som inhoppare i stadsorkestrar, och under några års tid var jag musiker vid Nationalteatern. Jag började spela violin som sexåring vid Esbo musikinstitut, där jag har varit violinlärare redan i ungefär 30 år.

Sedan år 1982 har jag även arbetat som studiomusiker med många artister inom populärmusiken, bland dem Hurriganes, T.T. Oksala, Pekka Pohjola, Pave Maijanen, Aki Sirkesalo, Kari Tapio, Kirka, Tapani Kansa, Yö, Tommi Läntinen – listan är lång. Speciellt väl minns jag T.T. Oksalas album som vi spelade in i Dublin i U2:s studio tillsammans med verkliga inspelningsproffs.

Men inget arbete utan hobbyer, som numera består främst av trädgårdsskötsel, båtliv, arkitektur och gourmetmat.

Jag ville troligen börja spela violin på grund av att min pappa, som spelade många instrument som hobby, även spelade violin. Somrarnas musikläger var den plats där intresset för musikeryrket väcktes.

Jag är född i Helsingfors men bodde ända sedan jag var liten i ett egnahemshus i Esbo. Närskogen var en kär och trygg plats och jag kommer ihåg att jag rörde mig mycket där ensam redan som rätt liten. Mina minnen av skogens natur är mycket starka. Jag känner en koppling mellan mina ensamma strövtåg i naturen och mitt musikerskap.

Instrumentstudierna förde mig från privatlektioner till Sibelius-Akademin och för kortare perioder även utomlands. Jag hade just avlagt min diplomexamen när Esbo stadsorkester grundades, så det var naturligt att söka arbete där.

Jag spelar och lyssnar gärna på många olika slags musik. Ett år lyssnade jag speciellt mycket till japansk musik på ursprungliga instrument. På fritiden sysslar jag med pilates och promenader, och att röra mig i naturen ger mig styrka. Landskapen i Hangö har blivit bekanta under de senaste tio åren och har blivit en viktig plats för mig. Musiken och kontakten med andra musiker, att spela tillsammans och dela upplevelser är saker som jag njuter av i mitt arbete.

Min resa som cellist började med studier vid musikinstitutet i Kotka och fortsatte till Sibelius-Akademin och Juilliard School i New York. Jag fann mitt professionella hem i Tapiola Sinfonietta redan vid de första provspelningarna hösten 1986. För mig har orkestern varit den faktor som påverkat mitt musikerskap mest. Vid sidan av orkesterarbetet har jag fått spela mycket kammarmusik i olika ensembler såväl i Finland som utomlands.

Familjelivet och att växa tillsammans med barnen har varit en minst lika krävande skola som den motsvarande tiden som musiker. Nu när barnen alla har flyttat ut har jag tid även för mina två kära hobbyer: ridning och matlagning. Båda hobbyerna har likheter med mitt arbete som cellist: spänst, avslappning och rytmsinne hjälper mycket när man skall kommunicera med en häst. Smaklig mat kommer ofta till kreativt i ögonblicket. Den försvinner även på ett ögonblick, liksom en lyckad konsert, men lämnar efter sig gott humör och en bra känsla som varar länge.

Jag började bekanta mig med musiken och inledde mina cellostudier i Lahtis, där min pappa länge arbetade som violist i Lahtis stadsorkester. Min första kontakt med arbetet i en professionell orkester fick jag även i Lahtis stadsorkester där jag gjorde praktik i två veckor. Jag minns att erfarenheten var inspirerande och rik på upplevelser.

Senare förde min väg mig till Sibelius-Akademins ungdomsavdelning, Edsbergs musikinstitut i Stockholm och Tapiola Sinfonietta. Mina cellolärare har under resans gång varit Hannu Kiiski, Frans Helmerson, Alexander Rudin och Heikki Rautasalo, under vars ledning jag gjord mitt cellodiplom vid Sibelius-Akademin år 1995. Då hade jag redan varit medlem i Tapiola Sinfonietta i flera år. För en ung musiker var det även en verklig musikhögskola att musicera i Tapiola Sinfonietta.

Numera njuter jag mycket att mina många skickliga kollegers musicerande. Även gästspelen i andra orkestrar har varit uppfriskande och professionellt aktiverande. För mig är det bästa i arbetet ofta veckans första repetition, när vi tillsammans börjar arbetet mot konserten. Och naturligtvis även de stunder vid konserterna då allt bara faller på plats och verket vi spelar börjar leva sitt eget liv.

I sitt arbete sträcker sig en musiker mot ”sfärerna”. Därför njuter jag under min fritid av en helt vanlig vardag med familjen, av att röra mig i skogen och på vattnet och av att stöka i köket.

Min musikhobby började av en slump. När jag var tio år gammal flyttade vi till Lapinlax (Lapinlahti) och läraren i den klass jag började skötte ortens musikverksamhet. En av mina klasskamrater hade precis slutat spela cello och min lärare erbjöd mig det lediga instrumentet. Jag var en snäll pojke som inte kunde säga nej, och därmed började mina resor till spellektionerna i Kuopio varje lördag.

Under några års tid kändes det mer eller mindre påtvingat, men sedan lyckades en vän som spelade piano smitta även mig med sitt intresse för klassisk musik. Efter gymnasiet fortsatte studierna vid Sibelius-Akademin och vid sidan av studierna fick jag erfarenhet av orkesterspel i RSO och Nyslotts Operafestspelsorkester.

I Tapiola Sinfonietta började jag år 1991. Provspelet kom vid en lämplig tid för mig för jag hade precis avslutat mina studier vid Sibelius-Akademin och jag drömde om att få arbete vid någon av orkestrarna i huvudstadsregionen. Åren i vår orkester har gett mig många och mångsidiga erfarenheter och jag trivs bra med att arbeta i en orkester av den här storleken.

För några år sedan fick jag möjligheten att göra fördjupade studier i barockmusik i Jakobstad. 1700-talets rika cellolitteratur känns som en outsinlig källa till inspiration och motivation för mig.

Mina viktigaste fritidsintressen är fotboll och att röra mig i naturen, speciellt fiske.

Jag har haft den stora glädjen och lyckan att växa upp i en familj där kulturen och speciellt musiken har spelat en stor roll. Åbo som en kulturstad med en orkester gav möjligheter till att uppleva konst i många olika former. Till all tur blev Timo Hanhinen min lärare i cello. Han hade ett stort inflytande på mig och blev en vän för livet.

Under mina ungdomsår insåg jag att min kamratkrets bestod av främst musikstuderande. Jag upplevde sällskapet och atmosfären som otroligt inspirerande och uppmuntrande. Därför skedde valet av yrke nästan som av sig själv.

Vid tiden för Tapiola Sinfoniettas grundande var det många av mina studiekamrater som beslöt söka till orkestern, jag bland dem. Ödet ingrep: jag fick platsen och är därmed grundande medlem i orkestern.

Jag lyssnar på all möjlig slags musik beroende på vad jag känner för, men den klassiska musiken står helt klart mig närmast.

Min violinist-hustru och alla våra tre barn arbetar inom samma bransch. Våra liv kretsar alltså tätt kring konsten. Musiken ger glädje, passion, utmaning, ibland stress och rentav ångest, men framför allt kraft, upplevelser och innehåll i livet.

Livet ser ofta ut som en logisk stig, utstakad av våra val. Det är svårare att se tillfälligheter där en liten ändring skulle ha förändrat hela resten av livet totalt.

Den viktigaste orsaken till min karriär finns i min farmors barndom i Karelen. Tillsammans med sin syster hade hon en liten naturlig kamp om vem som var bättre. När de på var sitt håll fick egna familjer, stod kampen i denna aldrig uttalade tävling först om antalet barn och senare om barnens skicklighet inom konsterna. Från dem förmedlades sångtraditionen vidare till senare generationer, och den gav upphov till musiker i bägge släkterna. Väl så, för genom att spela kyykkä (poppi) hade knappast någon av oss lyckats förtjäna sitt levebröd.

Följande betydelsefulla slump var att läraren på sjätte klass frågade om det fanns någon med långa fingrar som skulle vilja börja spela bas vid musikinstitutet. Jag var den enda som markerade och mitt slappa pianospelande lämnades så småningom i bakgrunden.

Av min baslärare Jukka Räikkönen lärde jag mig att det är roligt att spela bas. Han skickade mig på musikläger och senare till Sibelius-Akademin. Jag har aldrig gjort ett medvetet val att bli musiker, utan de andra alternativen bara bleknade bort. Som 20-åring vann jag provspelningen till Esbo stadsorkester och på den vägen är jag fortfarande.

För min karriär kan jag alltså tacka min farmors syskonavund, min musiklärare Pirjo-Liisa Hiltula och Jukka Räikkönen, som skall ha en speciellt tack för chokladen som jag fick i slutet av lektionen.

Mina första steg som orkestermusiker tog jag redan som tonåring i Seinäjoki stadsorkester under de första åren av 1990-talet. De många konserterna allt från Tangomarknaden till operadiket som min lärare Mikko Rantalainens pultkamrat gav mig en paradplats med insyn i musikerns vardag. Upplevelserna från sommarläger och ungdomsorkestern var livsviktiga när frågan om yrkesval blev aktuell i gymnasiet.

Efter att jag inlett studierna vid Sibelius-Akademin gjorde jag många kurser även vid jazzavdelningen och bekantade mig med periodinstrument – jag studerade även kontrabasens föregångare violone en tid.

Min historia i Tapiola Sinfonietta började vid millennieskiftet då jag gjorde ett vikariat i ett års tid. Ungefär fem år senare lyckades jag i en ordinarie provspelning, och sedan dess har jag varit fast anställd i orkestern.

Under de senaste åren har min roll i vår arbetsgemenskap utökats. Mitt musikermedlemskap i den konstnärliga ledningsgruppen visar på orkesterns förtroende för att jag enligt bästa förmåga strävar till att ha en mångsidig repertoar som utvecklar orkestern. Det är även viktigt att vår musik når så många esbobor som möjligt, oberoende av deras utgångslägen.

Mina fritidsintressen verkar växla enligt säsongen, men schack och stjärnfotografering har varit bestående inslag. Genom cyklandet till jobbet har jag hittat intresset för löpning, som har lett mig ända till att delta i maratonlopp.

Min pappa, arkitekten Heikki Tegelman, har alltid varit en ivrig amatörmusiker och mina tre bröder har hittat arbete inom musiken. Det var alltså naturligt att jag började spela piano och sjunga.

År 1979 flyttade vår familj till Tanzania. Bob Smith, den ivrige musikläraren vid den internationella skolan i Dar es Salaam, hade skrivit ner Paul McCartneys baslinjer för en Beatlesmusical. Min motivation att lära mig läsa noter växte och jag hittade basen!

Efter att vi återvände till Finland sökte jag på uppmaning av min bror Pekka till musikinstitutet i Kuopio för att studera kontrabas. Genom musikinstitutets symfoniorkester hittade jag en ny klangvärld.

Efter gymnasiet beslöt jag mig efter inrådan av min vän att söka till Sibelius-Akademin. Besvikelsen efter det första försöket gav mig motivationen att fortsätta, och under följande år åkte jag tåg till Helsingfors för att ta lektioner av Juha Pesonen. Arbetet gav resultat och år 1986 började jag studierna vid Sibelius-Akademin. Tack Juha!

Förutom Jussi Javas intensiva undervisning var de bästa stunderna Akademins stråkorkester och speciellt perioderna vi gjorde tillsammans med Paavo Pohjola. När det var dags för diplom rusade Teemu Hauta-aho till hjälp och lånade osjälviskt ett av sina instrument. Tack Kalmisto!

När det gäller orkesterspel var vikariatet vid Finlands Nationalopera en fin upplevelse. Jag gjorde sporadiska inhopp i den nyligen grundade Esbo stadsorkester. Esbo blev bekant genom att jag bar min bas och undersökte busslinjer. Jag deltog i provspelningen år 1989 och i januari 1990 inledde jag arbetet som fast anställd kontrabasist. Tack Jussi!

Senare har jag förstått vilken unik chans det var att få börja arbeta i en helt ny orkester. Arbetskulturen har fått utvecklas utan historisk barlast. En liten orkester är smidig och reagerar snabbt, i bästa fall som ett band! Jag har fått göra publikarbete, barnkultur, jazz, proge och egna projekt. Under senare tid har jag igen börjat komponera, för mitt eget nöje och kanske även för andras. Efter trettio år är det fortfarande svårt att tala om spelandet som ett arbete, för det är fortfarande min käraste hobby.

Min barndoms och ungdoms hemstad Varkaus erbjöd utmärkta möjligheter för att inleda min musikhobby under 70-talet. I relation till invånarantalet var stadens musikliv översvallande. Flera orkestrar och körer hade regelbundet konserter och inspirerade samtidigt proffs och amatörer i olika åldrar samt unga till gemensamma sysselsättningar. Den här gemenskapen är något jag saknar idag.

Mina studier gick via konservatoriet i Kuopio till Sibelius-Akademin, där jag efter många vändningar tog min examen år 1991. På den tiden fick man studera i lugn och ro, och sidospår var tillåtna. Därför studerade jag förutom flöjt även grunderna i piano, sång, rytminstrument och komposition, för att nämna några. Allt detta har jag haft nytta av i mitt nuvarande arbete som flöjtist i Tapiola Sinfonietta.

Jag har haft tur. Min första provspelning gav resultat, och jag har fått spela i samma orkester hela min yrkeskarriär. Bilden av mig som musiker kompletteras av undervisning och studier i allt möjligt nytt. Den nutida musiken och arbetet med kompositörer har även varit viktigt. Även periodinstrument har alltid intresserat och ibland har jag även hunnit spela dem. Jag äger även allt fler partitur och har till och med en gång dirigerat en riktig orkester offentligt. Jag drömmer även om att återuppta trumspelandet, men det är fortfarande endast en dröm. Efter allt detta blir det inte så mycket tid kvar, men när det blir tid över kockar jag.

Jag började min musikhobby vid konservatoriet i Jyväskylä på blockflöjt, tills jag blev Juho Alvas flöjtelev. Jag gick även på blåsorkesterövningar med min pappa. Till en början öppnade jag dörrar och delade ut noter, men ganska snart fick jag spela andra oboestämman på flöjt. Från detta utgångsläge har orkester- och samspel alltid varit det viktigaste för mig. Blåsorkesterspelningarna lärde mig redan tidigt några av proffsmusikerns viktiga förmågor: att lyssna på bra berättelser och att vänta.

Musiklägren hörde under 1970- och 1980-talen till mina somrar, liksom för nästan alla proffsmusiker. Jag känner många av mina kolleger redan från den tiden. Efter gymnasiet åkte jag till Wien för att studera för Herbert Weissberg, och därifrån återvände jag till Sibelius-Akademin där Mikael Helasvuo var min lärare. Kring samma tider hade man grundat kammarorkestern Avanti! i Helsingfors, och den verksamheten drog med mig. Jag fick uppleva Tapiola Sinfoniettas första tid genom sporadiska inhopp och senare som fast anställd.

Som orkestermusiker får man göra många saker, och veckorna och åren är alltid olika. Man vet aldrig på förhand vilket program eller vilken konsert som slutligen lyckas bäst. Orkesterns samspel, klang och dynamik är en intressant soppa. Varje musiker har en viktig roll i slutresultatet och det finns inte ett rätt sätt att vara musiker. En soppa som är smaksatt med många kryddor har en djup smak.

Jag kommer från Toholampi, en liten landsortskommun i Mellersta Österbotten där det åtminstone ännu under 1980-talet bodde fler kor än mänskor. Även jag växte upp som en bondgårdsflicka och i barndomen visste jag knappast mer om oboesolon än vad en gris vet om väderkvarnar.

Toholampi har även starka musiktraditioner. Jag själv började sjunga i kör och spela piano redan som riktigt liten. Orten har redan i över fyrtio år haft en livskraftig blåsorkester, ur vars led ett trettiotal proffsmusiker och en otalig mängd musikälskare har växt fram. Som 11 år gammal längtade jag så mycket efter att börja i orkestern att jag på förslag av orkesterns dirigent började spela oboe.

Hobbyn svepte med mig och redan i högstadieåldern fick jag spela med Mellersta Österbottens Kammarorkester tillsammans med min lärare Regina Hamarikivi. Relationen till orkestern har förblivit nära och betydelsefull i alla dessa år.

Efter musikgymnasiet i Kaustby ledde min väg vidare till yrkesstudier vid Sibelius-Akademin, i Göteborg, Genève och Paris. År 2003 fick jag min första orkestertjänst i Tampere Filharmonia. Därefter arbetade jag även i Helsingfors stadsorkester innan jag fick min drömarbetsplats i Tapiola Sinfonietta. Orkesterrepertoarens otaliga oboesolon ger möjligheter såväl till att sväva ovanför en stråkmatta som att bubbla som en del av träblåssektionen. Jag njuter av bägge.

Även kammarmusiken är viktig för mig, och speciellt gärna spelar jag även barockoboe och klassicistisk oboe. På fritiden kan man hitta mig stökande med mina barn eller annars bara hemma med handarbeten eller olästa böcker. Nattetid hinner jag även tillverka några rör.

Jag började spela oboe som nioåring vid musikinstitutet i Villmanstrand år 1981 inspirerad av Timo Lehtonen. Samarbetet mellan musikklasserna och musikinstitutet var uppmuntrande och i Villmanstrand var det möjligt att spela i många blåsorkestrar och kammarensembler.

Från och med år 1987 gick jag på Sibelius-Akademins ungdomsavdelning. Därifrån fortsatte jag till solistiska linjen där jag tog examen år 2001. Mina lärare var Sven-Erik Paananen, Jorma Valjakka, Jouko Teikari och Aale Lindgren, som uppmuntrade mig att söka platsen i Tapiola Sinfonietta. År 1994 blev jag medlem i orkestern.

Jag är lycklig över att ha fått vara en del av Tapiola Sinfonietta redan i 25 år. Under den här tiden har jag lärt känna mina kolleger allt bättre och har på sätt kunnat fördjupa mina musikaliska upplevelser. Det är fint att vår repertoar är så mångsidig. Jag spelar gärna Bach, Schumann och Mozart. Till mitt arbete hör även att spela engelskt horn och oboe d’amore, och det engelska hornet är speciellt kärt för mig kanske på grund av dess lite lägre register. Jag tycker även mycket om tvärkonstnärliga konserter och upplevelser det som mycket meningsfullt att göra publikarbete.

Jag får styrka ur min egen familj, vardagliga saker och motion. Förutom klassisk musik lyssnar jag på väl gjord populärmusik till exempel medan jag springer. Jag trivs även med trädgårdsarbete eftersom man då ser resultatet av sitt arbete omedelbart.

Jag började spela klarinett som nioåring vid musikinstitutet i Villmanstrand. Klarinetten blev mitt instrument efter att vi hemma lyssnade på skivor och jag fattade tycke för instrumentets klang. Klarinettens ljud är fortfarande något som jag tycker om och fäster mycket uppmärksamhet vid när jag spelar. Jag strävar efter en sångbar ton, en mjuk, mörk klang och en förmåga att ändra nyansen efter musikens karaktär. Som barn var mitt drömyrke ändå jordbrukare, en dröm som var dömd att misslyckas på grund av storleken på vår radhuslägenhets bakgård…

Tanken på yrkesstudier i klarinett föddes under gymnasietiden efter att jag fått spela i de ungas symfoniorkester Vivo och delta i Crusellveckans mästarkurser. Jag övade enormt mycket för att komma in till Sibelius-Akademin eftersom jag inte kom in med första försöket. Jag har märkt att små motgångar ofta ger en lämplig knuff framåt.

I början av år 2019 började jag som stämledare för klarinetten i Tapiola Sinfonietta. Före det hade jag arbetat vid stadsorkestrarna i Åbo och Lahtis, vid Bergens filharmoniker och vid Danmarks radios symfoniorkester.

Det finns nästan ingenting som jag inte skulle gilla med mitt arbete i Tapiola Sinfonietta. Arbetskamraterna är fantastiskt fina och konsertprogrammen är uppfinningsrika och väl planerade. Jag tycker även om att vi ofta spelar kammarmusik i små ensembler. Det är också fint att den kammarmusikaliska aspekten bevaras när hela orkestern spelar tillsammans.

Som musiker är mina favoritstycken Mozarts, Brahms och Webers mästerverk för klarinett. I dem kan man se att tonsättaren har haft en stor tillit och respekt för musikerna som de har komponerat verken för. Min fritid tillbringar jag rätt långt tillsammans med min fru och mina tre barn. Utomhus tycker jag om att arbeta på gården; det är verkligt trevligt att se resultatet av sitt arbete, för när man övar musik är resultatet oftast inte speciellt konkret.

Jag kommer från Kuopio, där man alltid har haft en livlig blåsorkesterverksamhet. Redan tidigt såg jag för min inre blick hur jag spelade trombon i Rajalan Puhaltajat. Instrumentönskemålet ändrade ändå i sista stund från trombon till klarinett, och jag började genomlycklig att öva på detta fantastiska instrument. Tack vare goda, uppmuntrande och inspirerande lärare gick min väg till Sibelius-Akademin, konservatoriet i Genève och musikhögskolan i Barcelona.

Vid sidan av studierna hade jag då och då möjlighet att spela i professionella orkestrar, en dag även i Tapiola Sinfonietta. Jag kommer ännu ihåg vilket intryck musikernas höga nivå och samspelet gjorde på mig. Ett par år senare grundades en vakans för andra klarinett i orkestern, och till min stora lycka fick jag platsen. En lyckligare mänska fick man leta efter.

Förutom de vanliga nutida klarinetterna är jag även intresserad av gamla instrument. I mitt instrumentskåp finns många slags klarinetter från 1700-talets chalumeau till instrument från den sena romantiken. Det ger trevlig omväxling att spela verk även på dessa originalinstrument, eftersom det öppnar den musikaliska insikten även när man spelar på ett nyare instrument.

Jag började spela fagott som elvaåring men hade redan innan dess tagit privatlektioner i piano. Under de första åtta åren vid musikinstitutet i Lojo var min lärare Matti Tossavainen, och jag känner fortfarande en oändlig tacksamhet till honom för de stadiga första stegen i mitt liv som fagottist. Efter gymnasiet började jag studierna vid Sibelius-Akademin under ledning av först László Hara och senare Jussi Särkkä.

År 1993, efter att jag hade studerat ett år vid Sibelius-Akademin, anmälde jag mig till provspelningen i Tapiola Sinfonietta. Av någon anledning hade jag genast känslan att jag verkligen skulle vilja spela i just den här orkestern. Trots den press som jag själv orsakade gick provspelningen tillräckligt bra och jag blev vald. Senare har jag fått tjänst även i två symfoniorkestrar utomlands, men jag har lämnat båda tjänsterna för att kunna återvända till Finland och Tapiola Sinfonietta.

I Tapiola Sinfonietta njuter jag mest av att spela klassisk-romantisk repertoar. För mig har det även blivit allt viktigare att spela barockmusik på originalinstrument, bl.a. i Finländska barockorkesterns och Esbo barocks projekt. Ett viktigt andningshål är numera även improvisationen och överskridandet av genregränser med min elfagott.

I mitt arbete njuter jag mest av de stunder då det under konsertern händer något spontant som baserar sig på ordlös kommunikation och inlevelse.

Musiken blev en del av mitt liv i Cincinnati i Ohio när min far spelade klassisk musik i vår familjs träbeklädda herrgårdsvagn. Jag kände mig priviligierad när jag som elvaåring fick börja spela flöjt i en ensemble för nybörjare. Som sjuttonåring fann jag fagotten.

Efter att jag tagit yrkesexamen i Cincinnati kom jag år 1986 in i konservatoriet i Genève, där jag träffade min man Harri Mäki. Han övertygade mig om att Finland är ett trevligare ställe än Schweiz att bygga ett gemensamt liv. År 1987 beslöt vi bägge oss för att söka arbete i Tapiola Sinfonietta. Då var orkestern endast en stråkorkester och en blåskvintett. Det känns som en oändligt lång tid sedan dess!

Numera är jag även bildkonstnär och mina dagar är alldeles överfulla, men till all lycka ger bägge konstformerna energi till varandra. I mitt arbete i orkestern uppskattar jag mest de stunder när vi under konserten lyckas dela något unikt tillsammans; vår egen uppfattning om tidens gång.

I mars 1995 hade jag den enorma turen att vinna provspelningen i mina drömmars orkester Tapiola Sinfonietta. Jag har varit stämledare förutom i min egen orkester även i orkestrar som arbetar i perioder, som kammarorkestern Avanti! och Vanda underhållningsorkester.

År 2014 doktorerade jag i musik vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademis doktorandskola DocMus. Den konstnärliga delen hade namnet Kaanonin laitamilta (Från kanonens utkanter) och den skriftliga delen Pitkä matka lähelle (Lång väg till närhet) beskriver orkestermusikern i publikarbete. Sedan år 2016 har jag vid sidan av mitt orkesterarbete även varit lektor i valthorn vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi.

Orkester- och utbildningsarbetet har fört mig världen runt. Tillsammans med Tapiola Sinfonietta har jag rest runt halva världen, och jag har hållit mästarkurser i utbildningsanstalterna The Hong Kong Academy of Performing Arts, Manhattan School of Music, The Royal Danish School of Music och Tokyo University of the Arts GEIDAI.

En av de viktigaste sakerna för mig som musiker är arbetet med ungdomar. Som en central länk av Tapiola Sinfoniettas publikarbete har jag fått utveckla mitt soloprojekt och min karaktär som heter ”Doc-T”. Under de senaste åren har jag fått spela ungefär 100 Doc-T-konserter runt om i Finland, och de har nått nästan 10 000 unga lyssnare.

Jag växte upp omgiven av musik i ett musikerhem i Järvenpää. En stor del av mina föräldrars vänner var även musiker, så jag behövde inte leta länge efter modeller för en karriär inom musiken. Att bli yrkesmusiker var ändå ingen spikrak väg för mig. I min ungdom spelade jag många olika instrument, utan att koncentrera mig ordentligt på något av dem. I slutet av tonåren blev slutligen valthornet mitt huvudinstrument.

Jag började mina musikstudier vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi efter att först ha prövat på att studera till miljöingenjör vid Lahtis yrkeshögskola, men musiken hade en alltför stark dragningskraft på mig. Mina lärare vid Sibelius-Akademin var först Kalervo Kulmala och senare Tapiola Sinfoniettas egen Tero Toivonen, som jag till min glädje numera får spela tillsammans med dagligen.

Jag började i Tapiola Sinfonietta nyåret 2018, samtidigt som jag var på slutrakan av mina studier. Utanför jobbet (och ibland även på jobbet) spelar jag gitarr och piano, komponerar och som senaste landvinning övar jag att spela bluegrassbanjo. Ibland spelar jag fotboll eller läser litteratur och hållbar ekonomi.

Den 11.5.1960 kl. 7.30 var en vacker majmorgon, solen sken och fåglarna kvittrade. Plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik ur rum nr 3 i Mellersta Finlands centralsjukhus förlossningsavdelning. Jag hade bestämt mig för att komma och se hur världen ser ut.

Där började livet. Det blev år 1969, som var ett betydande år för världen och även för mig. Apollo 11 flög till månen och jag tag mig an trumpeten. Redan efter de tre första månaderna kunde jag (enligt mig själv) spela Pippi Långstrump och det fick även grannarna känna av, eftersom jag gärna övade ute på gården.

Snart fick jag min första spelning. Församlingens präst bad mig komma till en ungdomssamling och spela en inledningsfanfar. Om jag kommer rätt ihåg bestod fanfaren av fyra naturtoner, och träffsäkerheten var kring 50%. Nå, jag fick publiken på gott humör redan vid min första spelning.

Mitt intresse för musik växte och växte. Som tioåring gick jag på min första symfonikonsert och det är möjligt att det var impulsen till musikeryrket. Följande år öppnade sig dörrarna till musikinstitutet i Jyväskylä. Snart blev jag förtjust i valthornet, det magiskt fjärran och klara instrumentet. Jag flyttade till valthornsklassen och Torsten Lindfors blev min lärare. År 1977 blev jag elev vid försvarsmaktens musikerutbildning. Från den tiden minns jag president Kekkonens självständighetsdagsmottagning och försvarsmaktens musikmästerskapstävling som vår grupp vann.

År 1979 fick jag tjänsten som valthornist vid orkestern i Jyväskylä, tills jag år 1981 beslöt att söka till Radions symfoniorkester. Jag fick tjänsten och kom även in på Sibelius-Akademin på Kalervo Kulmalas klass. År 1986 åkte jag till Tyskland för att pröva mina vingar, men jag kom snart tillbaka och började som valthornist i Helsingfors stadsorkester. Under tiden hade jag även bildat familj och blivit pappa till två barn.

År 1987 vann jag provspelningen till den nyss grundade stadsorkestern i Esbo. Kammarmusiken har alltid stått mig nära så Tapiola Sinfonietta var precis rätt orkester för mig. Jag har trivats bra här och bland annat utbildat mig även till samfundsmusiker. Åren har gått, jag har sett många länder, lärt mig mycket om livet och olika kulturer och fått många vänner både i hemlandet och på olika håll i världen.

För tillfället arbetar jag främst som samfundsmusiker i orkestern. Speciellt givande i det här jobbet är den omedelbara kontakten till publiken, eller rättare sagt medmänniskorna. Arbetet i sjukhus, äldreboenden och bland barn och funktionshindrade har visat mig ett alldeles nytt skede i mitt musikerskap. Det här fortsätter jag med och jag har det bra.

Jag började spela trumpet när jag var ungefär sju år gammal, något ovilligt, och redan tidigare hade min pappa försökt få mig att spela piano. Fotbollen under pauserna vid byns orkesters övningar ryckte med mig. I folkskolan och ännu i början av läroverket drömde jag om att bli jordbrukare och skogshuggare, men senare insåg jag att spelandet ändå kanske passade mig.

Via Åbo folkkonservatorium, Åbo konservatorium och olika sommarkurser kom jag till studier vid konsthögskolan i Berlin (Hochschule der Künste Berlin). Jag hade tänkt mig att tillbringa ett eller två år i Berlin men jag märkte att det skulle ta längre tid att lära mig det tyska sättet att spela. Därför fortsatte jag ytterligare ett år vid Karajan-Akademin och under den tiden vann jag av misstag provspelningen till solotrumpetist vid Rhenfilharmonin i Koblenz. Ett år i Rhenlandet räckte för mig och även för rhenländarna. Jag fick motsvarande tjänst i min favoritstad Berlins symfoniska orkester, som senare fick namnet Berliner Symphoniker. Efter att ha njutit av den berlinska klangkulturen en tid återvände jag till Finland, delvis av familjeskäl. Först var jag några vintrar i Gardets musikkår, varefter jag kom till Tapiola Sinfonietta. I Sinfonietta njuter jag, precis som i början av min karriär, mest av pauserna, som vi trumpetister ofta har mycket av.

Trots att det påstås att det nog ryms buller i världen (kyllä melua maailmaan mahtuu) har jag inte längre på trettio år njutit av musik på min fritid. Jord- och skogsbruk och annat liknande bullrande ger mig nog ett speciellt nöje. Jag får även kraft av hjortgryta, glass och memma. Memma speciellt vid påsktider. Även rökbastu och simning, speciellt i kallt vatten, värmer ofta min själ och min kropp.

Jag har vuxit upp i musikens värld ända sedan jag var baby. Pappa var musiklärare och ledde en blåsorkester i min hemstad Rovanniemi. När jag var sex år gammal bodde vi ett år vid Ishavets strand i Nordnorge. Där hörde jag den lokala blåsorkestern och det väckte mitt intresse för att spela trumpet. Mina föräldrar lovade att jag skulle få börja spela althorn om jag lyckades ljud ur den – och det fick jag. Hornet bytte jag till trumpet som åttaåring när jag kom in på Lapplands musikinstitut och fick börja spela i Rovanniemis landskommuns blåsorkester. Mitt huvudinstrument var i det här skedet ännu piano. Efter gymnasiet började jag studierna vid Sibelius-Akademins avdelning för musikpedagogik, därifrån jag utexaminerades som musikmagister år 2001.

Jag skulle bli musiklärare men blev istället orkestermusiker. Platsen i Tapiola Sinfonietta blev ledig år 2000, precis lämpligt i slutskedet av mina studier och jag var verkligt glad över att få den här tjänsten. Jag har spelat i Tapiola Sinfonietta hela min karriär som orkestermusiker, förutom det första året då jag även arbetade i Finlands Nationaloperas orkester.

I mitt arbete njuter jag mest just av att spela. Jag spelar gärna musik som är vacker och melodisk. Även rytmmusiken ligger mig nära och som motvikt till mitt arbete lyssnar jag under min fritid gärna till latino-, jazz- och groovemusik. Förutom musiken njuter jag och hämtar kraft ur att spela ishockey, träarbete på stugan och att pyssla med olika saker tillsammans med familjen. Att köpa, sälja och framför allt att städa upp begagnade bilar är för mig mer än en seriös hobby.

Som sexåring meddelade jag att jag ville spela trummor och xylofon. Jag förstår inte hur den tanken slog mig för i 1970-talets Valkeakoski fanns knappast några sådana förebilder. Först studierna i Tammerfors och Toronto gjorde det klart för mig att musiken skulle bli min karriär. Den kraftigaste impulsen till orkesterspel fick jag i ungdomsorkestern Vivo. Det första verket jag spelade var Sibelius första symfoni. Världen öppnade sig med ens!

I slutet av studierna sökte jag många orkesterplatser på olika håll i Finland. År 2000 lediganslogs  platsen som pukslagare i Tapiola Sinfonietta och jag kommer ihåg att jag tänkte att det här skulle vara den absolut bästa platsen för mig. Trots den extra press jag själv orsakade valdes jag till Sinfoniettas första fast anställda slagverkare.

Jag spelar och lyssnar gärna till många olika slags musik. Jag tänker mig att all musik är jämställd; på samma sätt som alla olika slagverksinstrument från olika kulturer är lika mycket värda och lika intressanta. Förutom att musicera håller jag mig i kondition även genom att spela beach volley, skida, promenera och simma i vak. Jag njuter även av att laga mat!

Det är inspirerande att lära sig nya saker och å andra sidan lära ut saker. Mitt undervisningsarbete vid Sibelius-Akademin är en naturlig del av mitt eget musikerskap. I arbetet njuter jag speciellt av det ordlösa samarbetet och stundens reaktioner, bägge saker som är svåra att förklara i ord.