VID ROMANTIKENS KÄLLOR

fredag 15.10.2021 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
fredag 15.10.2021 19.00 Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum

Tysken Alexander Lonquich debuterar i Tapiola Sinfonietta som såväl pianist och dirigent. Konserten rör sig bakåt i tiden och börjar med ett av Anton Weberns tidiga verk, den ymnigt romantiska pianokvintetten. I Schuberts ofullbordade symfoni klingar klassiskt-romantisk poesi, medan Mozarts pianokonsert i Ess-dur avslutar konserten med strålande klassicism. 

Spelar i pianokvintetten:
Alexander Lonquich, piano
Meri Englund, fiol
Kati Rantamäki, fiol
Jussi Tuhkanen, altfiol
Mikko Pitkäpaasi, cello

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

Artister

Program

Öppna generalrepetitioner 2

Öppna generalrepetitioner i Tapiolasalen kl. 10-13.
Biljetter från 5 €, Lippupiste.

Konsertpresentation

Konsertpresentation i Tapiolasalen kl. 18.15.-18.35.
Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert.

Anton Webern

Pianokvintett C-dur

Anton Webern var en de mest kompromisslösa och egensinniga tonsättarna under början av 1900-talet, en modernist som förde den av Arnold Schönberg utvecklade 12-tonstekniken i en alltmer konstruktivistisk riktning och på så sätt kom att förebåda den stränga serialismen efter andra världskriget. Trots att han i musiken från sin mogna period koncentrerade uttrycket till det yttersta fanns hans rötter djupt i den centraleuropeiska senromantiken; hans utveckling kunde lika väl ha fört honom i riktning mot Richard Strauss eller Gustav Mahlers storskaliga orkestrala visioner som mot de små gesternas modernism.

Pianokvintetten färdigställdes våren 1907 under en tid då Webern ännu studerade komposition som Schönbergs privatelev. Följande år slutförde han sina studier och avslutade dem med orkesterverket Passacaglia som fick opusnummer 1. Men redan pianokvintetten kunde ha fått status som första verk med opusnummer, eftersom den är ett konstnärligt gediget och distinkt verk som trots sin modiga stil fick ett gott mottagande vid premiären i Wien. I själva verket övervägde Webern själv under 1930-talet att publicera kvintetten men avstod sedan från det, och verket utkom först efter hans död år 1962.

Weberns pianokvintett är skriven i en sats och är ett ymnigt romantiskt verk, men med efterklokhet är det lätt att se att tonsättaren i den var på väg mot något nytt, en skarp expressionism. Verket är i princip i C-dur men redan i huvudtemat som presenteras av violan vacklar tonartskänslan, och i fortsättningen utvecklas verket harmoniskt i en allt friare riktning. Verket har en traditionell sonatform där violans breda sångbara huvudtema följs av en intensiv övergång och ett lugnare sidotema med wiensk elegans. Webern förstärker början av genomföringen med mystiska sordinerade sul ponticello-tremolon i stråkarna, och sådana avslutar även den allt intensivare genomföringen. Återtagningen inleds med ett pianosolo. Så modigt som Webern stundvis hanterar harmonin väljer han att avrunda verket med stabila C-durackord.

Franz Schubert

Symfoni nr 8 h-moll D.759 “Den ofullbordade”

Franz Schubert (1797–1828): Symfoni nr 8 h-moll D. 759 ”Den ofullbordade”

Den wienske dirigenten och vännen av Schuberts musik Johann Herbeck mottog 1860 ett brev där en viss Joseph Hüttenbrenner berättade att hans bror Anselm ägde noter till en ofullbordad, aldrig uppförd symfoni av Schubert. Man kunde ha väntat sig att Herbeck nästan förgåtts av iver, men det tog hela fem år innan han hämtade partituret hos Hüttenbrenner i Graz. Uruppförandet skedde vid en konsert som arrangerades av Musikvännernas förening i Wien i december 1865. Sedan dess har Schuberts symfoni h-moll varit en av världens mest kända och älskade symfonier.
Schubert hade arbetat med verket i oktober och november 1822 och fullbordat de två första satserna. Därefter hade han börjat skriva ett scherzo. Av detta finns de nio första takterna kvar orkestrerade, men som komplett utkast (i klaverutdrag) finns hela första delen fram till trion och ytterligare 16 takter av trions melodilinje.
Det har aldrig klarlagts varför Schubert lämnade symfonin ofullbordad. Han har visserligen lämnat flera andra cykliska verk ofullbordade, även symfonier. Efter sjätte symfonin (1818) började han åtminstone fyra gånger skriva en ny symfoni, men först det femte försöket ledde till ett fullbordat verk, den s.k. stora C-dursymfonin (1825–26). Att just h-mollsymfonin blivit ofullbordad är dock gåtfullt såtillvida som Schubert att döma av de två första satserna hade i sina händer ett oförlikneligt mästerverk, rentav nyckeln till en ny epok i symfonins historia. Det unika i detta verk belyses av tonarten h-moll som varken Haydn, Mozart eller Beethoven prövat i någon av sina symfonier.
Violoncellernas och kontrabasarnas chosefritt verkningsfulla, tysta inledande unisono skapar en mörk bakgrund till oboens och klarinettens tema som stiger fram över stråkarnas sakta spinnande väv. Sidotemat är en bred sångbar melodi i violoncellerna. Genomföringen inleds hemlighetsfullt med inledningens unisono som så småningom svingar sig upp till höjder som förebådar Bruckner. Genomföringen bygger helt på detta motiv ända fram till den effektfulla kulminationen, och det förekommer även i en del av codan. Symfonin får även sin särprägel av att de båda satsernas tempobeteckningar (Allegro moderato och Andante con moto) inte skapar någon särskilt stor kontrast. Andra satsen präglas av en idyllisk balans som skakas – men inte rubbas – av två storslaget dramatiska utbrott i fortissimo.

Kimmo Korhonen
Översättning: Ann-Kristin Schewelev

Wolfgang Amadeus Mozart

Pianokonsert nr 22 Ess-dur K482

Sommaren 1781 sade Mozart upp sig från sitt otillfredsställande arbete i tjänst hos Salzburgs furstärkebiskop Hieronymus Colloredo och slog sig ner i Wien som fri konstnär. Hans vassaste vapen i kampen om den krävande wienpublikens gunst var operorna och pianokonserterna. Den första operan under hans Wienperiod, Enleveringen från Seraljen, fick ett gott mottagande sommaren 1782, varefter han tog itu med att komponera pianokonserter. Fram till år 1786 skrev han flera sådana varje år, som mest år 1784 då han komponerade hela sex stycken.

Pianokonsert nr 22 Ess-dur färdigställdes i december 1785, mitt under arbetet med operan Figaros bröllop. Mozart framförde konserten i Wien kort efter att den blivit klar, och den långsamma satsen imponerade så stort på publiken att den krävde att få höra den på nytt. Verket är ett fantastiskt exempel på en för sin tid exceptionellt rik och självständig användning av blåsinstrument, och var på så vis ett nytt steg för Mozart att det är den första pianokonserten där han använder klarinetter. Däremot har han valt att lämna bort tidens mest använda blåsinstrument oboen. Mozarts egna kadenser har inte bevarats.

Konsertens första sats är såväl praktfull som fyllig, och på grund av den har verket ibland kallats för ”pianokonserternas drottning”. Pianots sprittande 1/16-löpningar förenas på ett poetiskt vis med olika slags blåsarsammansättningar. Den långsamma satsen går i parallelltonarten c-moll och är en av Mozarts mest själfulla och djupsinniga satser inom genren. Den bygger på variationer över ett tema som presenteras av stråkarna, med två mellanavsnitt i dur däremellan. Det första av dem presenteras av blåsarna, det andra av flöjten och fagotten mot ett ackompanjemang av stråkarna. Finalen är flödande energisk ”jaktmusik” i 6/8-takt, som känns speciellt befriande mot bakgrunden av den själsligt djuplodande föregående satsen. Mitt i finalen har Mozart överraskande placerat ett poetiskt andantino cantabile-avsnitt, varefter musiken fortsätter sin segerrika tåg.

Tjänster

Visa alla konserter