TERRAL

fredag 24.9.2021 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
fredag 24.9.2021 19.00 Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum

Tapiola Sinfoniettas nya konstnärliga kompanjoner möts då Ryan Bancroft, som inleder sin period som konstnärlig partner, dirigerar uruppförandet av flöjtkonserten ’Terral’ av Sebastian Fagerlund, residensartist för säsongen 2021-22. Solisten är en av vår tids främsta flöjtister, Sharon Bezaly, till vilken Fagerlund även har tillägnat verket. Det övriga programmet består av de moderna melodiäventyren i Lutosławskis Venetianska lekar, Schumanns d-mollsymfonis varma romantik och under konsertens nachspiel ytterligare Fagerlunds fantastiska oktett *Autumn Equinox’..

Direktsändning i YLE Radio 1.
Konserten slutar ca. kl. 20.45. Halvtiden 30 minuter.

Konsertpresentation på finska i Tapiolasalen kl. 18.15.-18.35: Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert och intervjuar Sebastian Fagerlund.

Efterspel i Tapiolasalen kl. 20.55-21.20

Sebastian Fagerlund:
Oktett ”Autumn Equinox”
I  Espressivo
II Lento misterioso
III Agitato con forza ma espressivo

Olli Leppäniemi, klarinett
Jaakko Luoma, fagott
Ilkka Hongisto, valthorn
Janne Nisonen, violin
Tiina Paananen, violin
Ulla Soinne, viola
Riitta Pesola, cello
Panu Pärssinen, kontrabas

Video: Introducing Sebastian Fagerlund

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

Artister

Program

Konsertpresentation

Konsertpresentation i Tapiolasalen kl. 18.15.-18.35.
Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert och intervjuar Sebastian Fagerlund.

Witold Lutosławski

Venetianska lekar

Witold Lutosławski hörde till de stora mästarna under andra hälften av 1900-talet. Han fann sin mest personliga stil i början av 1960-talet, relativt sent i sin karriär. Då blev han vid sidan av György Ligeti en av de viktigaste modernistiska tonsättare som lyckades skapa ett fruktbart alternativ till det föregående decenniets strikta serialism. Trots att han inte fick direkta efterföljare har den ”begränsade aleatori” han utvecklade blivit en del av den nya musikens centrala kompositionstekniker.

Jeux vénitiens (Venetianska lekar) (1960-61) var ett centralt verk i Lutosławskis stilistiska utveckling, eftersom det var första gången han använde aleatoriska metoder. Senare i Lutosławskis produktion fick den nya kompositionstekniken mer nyanserade uttrycksformer och fusionerades smidigare med de traditionellt nedtecknade partierna. Termen ”aleatorisk” kommer från latinets ord ”alea” som betyder tärning, men det aleatoriska i Lutosławskis musik är inget fullständigt slumpmässigt musicerande. De enskilda musikernas partier är istället exakt nedtecknade, men deras rytmiska synkronisering förblir fri. Helhetsintrycket, känslan av en viss harmoni och textur, förblir strikt i tonsättarens kontroll, men genomförandet av detaljerna kan variera från ett framförande till ett annat.

De fyra satserna i Jeux vénitiens följer en sådan formens ”psykologiska synsätt” som Lutosławskis kompositionslärare Witold Maliszweski förespråkade. Enligt hans terminologi är uttryckstyperna i verkets satser i tur och ordning inledande, övergångsmässig, berättande och avslutande.

Den aleatoriska kontrapunkten färgar tydligast den ”inledande” första satsens texturer. Den andra och den tredje satsen är mer traditionella till sin kompositionsteknik. Den andra satsen är ett huvudsakligen skört och genomskinligt, flyktigt och livligt scherzo. Den tredje satsen är verkets långsamma sats, dess ”berättande” kärna, i vilken flöjtsolot får en central roll. I den avslutande satsen återvänder Lutosławski till det aleatoriska men förverkligar nu det på ett annat sätt än i den inledande satsen. Satsen är uppbyggd av överlappande och kumulerande klangblock, som i kulminationen förtätas till ett vilt myllrande kaos.

Kimmo Korhonen

Sebastian Fagerlund

Flöjtkonsert ”Terral”, uruppförande

Ända sedan violinkonserten Darkness in Light från år 2012 har Sebastian Fagerlund gett alla sina konserter en undertitel. Det handlar inte om egentliga beskrivande program utan om rubriker som hänvisar till verkens stämningar och klangvärldar. Vad kan man då vänta sig när den nya flöjtkonserter (2020-21) bär namnet Terral?

”Ordet ’terral’ för tankarna till jord, men det är även en vind som i Spanien kallas ’Terral’”, berättar Fagerlund. ”Jag kom att tänka på namnet i samband med att verkets klangvärld formades. I samband med verkets material föreställde jag mig bilder där jord eller sand i vinden avslöjar nya ytor. Det handlar om en ständig förändring. Ibland har texturen längre linjer, ibland är vi mitt inne i vilda virvlar.”

Fagerlunds senaste konsert var cellokonserten Nomade (2018), som var nästan fyrtio minuter lång och skriven för stor orkester. I den nya flöjtkonserten ville han närma sig det konsertanta uttrycket från en annan synvinkel och medvetet använda en mindre besättning, vilket passar väl ihop med beställningen från Tapiola Sinfonietta. En väsentlig inspiration var även flöjtisten Sharon Bezaly på vars förfrågan verket har kommit till. Enligt Fagerlund inverkade Bezalys underbara klang och musikerskap på verket:

”Under kompositionsarbetet hade vi ofta kontakt och jag sände henne ibland stämskisser. Tillsammans kontrollerade vi till exempel flöjtens små glissandon och ’böjningar’, som på flöjt är mer begränsade än på till exempel klarinett.”

När det gäller melodiken är flöjtkonserten enligt Fagerlund ett steg framåt i hans produktion. Även till harmonin är den mer tonalt betonad än hans tidigare verk. Klangbilden är genomskinlig och luftig, som man kan vänta sig att ett verk som anknyter till vinden, och verket har även ”vindlika” gester som orkesterns snabba och vinande löpningar.

Konserten är tresatsig. Den första satsen börjar långsamt och måleriskt, och solisten använder till en början altflöjt med sitt lägre register. En kanon med långa linjer börjar i basen och innehåller konsertens materials DNA och förebådar även den tredje satsens huvudmotiv. I mitten av den första satsen finns ett livligare och snabbare parti, som i sin tur förebådar den andra satsen. Därefter återvänder vi till inledningens långsamma stämning.

Den mittersta satsen är scherzolikt oblyg, full av livliga repliker mellan solist och orkester. I slutet av satsen jämnar stämningen ut sig och leder utan avbrott vidare till den tredje satsen i vilken verkets tidigare dimensioner förenas och som ännu kompletteras med en flöjtkadens. I satsens bakgrund finns den traditionella passacagliastrukturen.

Kimmo Korhonen

Robert Schumann

Symfoni nr 4 d-moll op. 120, 1841 års version

Robert Schumann färdigställde ursprungligen sin symfoni d-moll år 1841 som den andra av sina symfonier, då han efter den på pianomusik fokuserade tidiga produktionen och det berömda ”sångernas år” 1840 koncentrerade sig intensivt på orkestermusik. Vid sitt uruppförande i december samma år fick verket av blekt mottagande, och det är möjligt att Schumann därför åsidosatte verket. Han reviderade det till en ny version år 1851, publicerade den i en tryckt utgåva år 1853, och enligt publiceringsordningen är verket känt som hans fjärde symfoni. Den senare versionen framförs oftare, men även versionen från år 1841 har sina beundrare. En av dem var Johannes Brahms, som var redaktör för utgåvan av originalversionen år 1891.

Det musikaliska grundmaterialet i de bägge versionerna är i stort sett det samma, men det finns många skillnader i versionernas detaljer och de skapar ett på många sätt olika intryck. Skillnaden är som tydligast i orkestrationen: klangbilden är mer genomskinlig och luftigare i den ursprungliga versionen, den andra versionen med sina många dubbleringar och utfyllnadstoner är fylligare och på sätt och vis mer romantisk. Den ursprungliga versionen är även kortare, eftersom den senare versionen innehåller repetitioner i de första och sista satserna som inte förekommer i den första versionen. Ytterligare en skillnad mellan versionerna är att tempobeteckningarna byter språk från originalversionens italienska till den senare versionens tyska (t.ex. Allegro di molto -> Lebhaft, Andante -> Ziemlich langsam osv.).

Verket förenas av tematiska och motiviska kopplingar mellan satserna, och Schumann betonar dessa mer i den senare versionen än i den första. I den ursprungliga versionen står det inte att satserna skall spelas utan avbrott, men i den andra versionen ber Schumann explicit om det (och man brukar ofta göra det även när man spelar den första versionen). Verket bildar en tät helhet i fyra satser. Den kraftiga inledande satsen följs av den långsamma satsen Romanza, som börjar med en sorgmodig oboemelodi. Av upprepningen av scherzots tungt pulserande trioavsnitt bygger Schumann en vackert klingande bro till den energiska och beethovenskt djärvt kulminerande finalen i D-dur.

Kimmo Korhonen

Sebastian Fagerlund

Oktett "Autumn Equinox"

Efterspel

Tapiolasalen

Sebastian Fagerlund: Oktett "Autumn Equinox"

Musiker av Tapiola Sinfonietta

Sebastian Fagerlund verk för olika besättningar har ofta en fruktbar intern relation, ibland direkt och korsbefruktande, ibland skapande omväxling i kompositionsuppgifterna. Oktetten ”Autumn Equinox” är komponerad för samma besättning som Schuberts berömda oktett: klarinett, fagott, valthorn och en stråkkvintett med kontrabas. Verket är skrivet på beställning av Delfts kammarmusikfestival år 2016, kring samma tider som Fagerlund arbetade med sin opera Höstsonaten (2015-17) Enligt honom har oktetten såväl på stämningarnas som materialets nivåer kopplingar till operan ”som ett slags reflektioner”, och i den andra satsen finns en reminiscens av den nionde scenen i operan. Den nära kopplingen mellan de två verken fick Fagerlund att ge oktetten sin undertitel som betyder höstdagjämning. Å andra sidan har verket även kopplingar till orkesterverket Water Atlas (2017-18) som stod i tur kort efter operan.

I oktetten presenterar Fagerlund hela verkets basmaterial genast i början av den första satsen. Ur den trevande och sin gestalt sökande inledningen blommar musiken ut i en rytmisk och energisk puls, med virvlande figurer och texturer som ställvis radas på varandra i många lager.

I den långsamma mittersta satsen har det melodiska och harmoniska materialet från den första satsen blivit långsammare och utvidgats. Stämningsmässigt rör vi oss nu nästan i den andra ytterligheten, som i ett statiskt och meditativt tillstånd som sträcker sig mot något bortom, även det en väsentlig del av Fagerlunds uttrycksskala. Ur de långa tonernas stelnade klangyta i inledningen börjar så småningom en melodisk rörelse växa fram, tills violan under senare hälften, i det avsnitt som i partituret fått beteckningen ”Autumn Lullaby”, sjunger sin sorgliga och höstliga vaggvisa.

Den tredje satsen återvänder till den första satsens rörlighet, men nu mer målmedvetet, i en form som får ett lyft av de tätt pulserande triolerna. Med sina uppehåll och samlande kulminationer tar satsen platsen som verkets tyngdpunkt.

Tjänster

Visa alla konserter