Stjärnstoft

fredag 11.12.2020 19.00
Inställd Esbo Kulturcentrum
fredag 11.12.2020 19.00 Inställd Esbo Kulturcentrum

INSTÄLLD

Tapiola Sinfoniettas långvarige partner, pianisten Alexander Melnikov, återvänder till Esbo tillsammans med violinisten Isabelle Faust. Duons intensiva uppträdanden är kända över hela världen. Programmet dirigeras av den inspirerande och energiske dirigenten Rafael Payare.

Ändringar i programmet är möjliga.

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.

 

 

Artister

Program

Konsertpresentation

18:15-18:35, Tapiolasalen

Kimmo Korhonen presenterar konserten.

Johann Sebastian Bach / Anton Webern

Fuga (Ricercar à 6 voci) ur verket Musikalisches Opfer (BWV 1079); orkestration av Anton Webern

I maj 1747 besökte Johann Sebastian Bach sin son Carl Philipp Emanuel i Potsdam, där denne arbetade vid Preussens musikaliskt aktiva kung Fredrik II den Stores hov. Under besöket gav kungen ett tema han komponerat till Bach och bad honom att improvisera över det. När Bach hade återvänt till Leipzig komponerade han ännu under samma år utgående från det kungliga temat samlingen Musikalisches Opfer (Musikaliskt offer), som hör till hans kontrapunktiska mästerverk. Samlingen består av två Ricercare-satser i fugaform (en tre- och en sexstämmig) samt tio kanon-satser och en triosonat. Bach skrev inte ut besättningen, men verket kan framföras både på klaviatur och som kammarmusik; triosonaten är ändå skriven uttryckligen för flöjt, violin och basso continuo.

Samlingens sexstämmiga fuga hör till höjdpunkterna av Bachs kontrapunkt. I temat fäster man uppmärksamheten vid den speciella profilen med den nedåtgående kromatiska skalan i mitten. Fugan intresserade även Anton Webern, en av modernisterna i andra Wienskolan, och han arrangerade verket för orkester år 1935. Enligt egen utsago ville han med arrangemanget göra det enligt honom abstrakta verket tydligare och avslöja förhållandet mellan verkets olika motiv.

Till de speciella dragen i Weberns arrangemang hör uppspjälkandet av temat och motiven bland flera instrument; till exempel deltar redan i den åtta takter långa presentationen av temat i tur och ordning trombon, valthorn, trumpet, valthorn, trombon, valthorn och trumpet (tillsammans med harpa). Även i fortsättningen är det nästan uteslutande blåsarna som spelar temats toner medan stråkarna presenterar olika motmotiv. Den pointillistiska strategin som växlar från instrument till instrument ger Weberns arrangemang en spännande fragmentarisk eller kalejdoskopisk känsla, som är karaktäristisk även för många av hans egna verk. I slutet knyter han ihop trådarna genom att lyfta musiken till ett ståtligt klingande fortissimo.

Alban Berg

Kammarkonsert för piano, violin och blåsare

”Alban Berg är det bästa som Arnold Schönberg har åstadkommit”, sa Sibelius en gång halvt på skämt. Med det anspelade han både på Schönbergs och Bergs nära relation som lärare och elev och på Bergs ställning som den mest populära tonsättaren i den s.k. andra Wienskolan, som Schönberg var ledare för.

Berg studerade i fem år (1905-1910) under ledning av Schönberg, men de förblev nära vänner även därefter. Ett minne av denna vänskap är Bergs kammarkonsert för piano, violin och blåsare. Berg började arbeta på verket 1923 en kort tid efter att den mästerliga operan Wozzeck blivit färdig. Meningen var att kammarkonserten skulle bli färdig följande år till Schönbergs 50-årsdag. Men arbetet drog ut på tiden och verket fullbordades först ett år senare, i början av 1925, händelsevis på Bergs 40-årsdag den 9 februari.

Samma år som Berg började arbeta på kammarkonserten blev Schönberg klar med det första verket där han tillämpade den radikala 12-tonsteknik som han själv hade utvecklat. Berg fick höra talas om tekniken under förra halvan av 1923 men tillämpade den ännu inte i kammarkonserten. Inte heller senare lät han sig uppslukas helt av tolvtonstekniken utan förhöll sig friare till användningen av den än Schönberg och dennes andre stjärnelev Anton Webern. Ändå är kammarkonserten relativt sträng till sin framtoning och inte så öppet känslosam som t.ex. Tre orkesterstycken, Lyrisk svit, violinkonserten eller operorna Wozzeck och Lulu.

Kammarkonserten har tre satser men spelas utan pauser. I de inledande takterna hörs som ett slags motto olika motiv konstruerade med bokstäverna i namnen Arnold Schönberg (A-D-Ess-C-H-B-E-G), Anton Webern (A-E-B-E) och Alban Berg (A-B-A-B-E-G) så långt det är möjligt utifrån de tyska tonnamnen. Efter en kort presentation av mottomotivet följer ett scherzosotema med fem variationer. Mitt i verket kommer en omfångsrik långsam sats och verket avslutas med en variationsrik Rondo ritmico con Introduzione. I solistrollen uppträder i första satsen pianot, i andra satsen violinen och i finalen bådadera.

Arnold Schönberg

Verklärte Nacht op. 4

Mot slutet av år 1897 uruppfördes i Wien en stråkkvartett i D-dur, skriven av den då alldeles okända, 23-åriga Arnold Schönberg. På basen av verket ansåg man att nykomlingen var en fullblodsromantiker, som närmast hörde hemma i Brahms läger. Stadens mest inflytelserika kritiker, Brahms-aposteln Eduard Hanslick, förklarade att "det ser ut som om en ny Mozart skulle växa upp i Wien". Föga anade han vilken Pandoras ask han var med om att öppna. Schönberg utvecklades senare till av sin tids radikala förnyare av musiken, och han övergav tonarterna och utvecklade under 1920-talet den modernistiska tolvtonstekniken.

Stråksextetten Verklärte Nacht blev färdig hösten 1899. Den representerar Schönbergs tidiga romantiska period, men väckte trots detta på sin tid ett stort motstånd och framfördes först år 1902. Wiens Tonkünstlerverein, som i tiderna ansvarat för uppförandet av Schönbergs D-durkvartett, vägrade till en början att låta framföra verket. En av föreningens medlemmar konstaterade att musiken lät "som om någon skrubbade med partituret till Tristan och Isolde, medan bläcket ännu är vått". Numera är Verklärte Nacht i tonsättarens egna stråkorkesterarrangemang (1917 och 1944) hans mest framförda verk.

Verklärte Nacht är ett ensatsigt verk, inspirerat av en dikt av Richard Dehmel. I dikten bekänner en kvinna för sin man att hon är gravid som en följd av sitt senaste förhållande. Mannen konstaterar dock att barnet kommer att bli deras gemensamma, med hjälp av kraften av deras kärlek. Dikten har fem strofer enligt vilka Schönberg gestaltar sitt verk.

Verket är kontrapunktiskt rikt. Musiken är till sitt uttryck senromantiskt ymnig; den är fylld av känsla, styrka och intensitet. Lidelsefulla stegringar och utjämnande hållpunkter växlar, och helheten går från inledningens d-moll till de stormiga känslorna i kvinnans erkännande och därefter via ett sorgmarschliknande mellanavsnitt till de milda stämningarna i mannens svar. Verket avslutas i seren D-dur ”medan två människor vandrar genom den höga, klara natten”.

Efterspel

Tapiolasalen

Isabelle Faust, violin
Alexander Melnikov, piano

Béla Bartók: Sonat nr 1

Fritt inträde.

Tjänster

Visa alla konserter