Stigar

fredag 6.11.2020 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Guld 2020-2021
Köp biljett
fredag 6.11.2020 19.00 Från 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Guld 2020-2021

Den idérika och inspirerande dirigenten Ryan Bancroft tar med sig lyssnarna på stigar som har valts av tonsättare från tre olika årtusenden. Kvällens teman är eviga och universella. Solist i Adès violinkonsert är Anthony Marwood, som även uruppförde det till honom tillägnade verket år 2005.

Ändringar i programmet är möjliga.
Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.

Artister

Program

Tristan Murail

Désintégrations

Metaforen ”forskning” används ofta i beskrivningar av ny musik och med den förknippade fenomen, i vilka tonsättarna i sina verk fördjupar sig som ett slags vetenskapliga konstnärer. Speciellt väl passar metaforen in på den under 1970-talet uppkomna sk. spektalmusiken, som speciellt Gerard Grisey (1946-1998) och Tristan Murail har utvecklat. Dess forskningsaspekt är uppenbar och central, eftersom kompositionsprocessen tar avstamp i en datoranalys av ljud och redigering av dem genom att använda den sk. övertonsserien. Å andra sidan är resultatet ofta en målerisk och färggrann musik, rik på sinnesförnimmelser trots att kompositionsmetoden så att säga bygger på den vetenskapliga processen.

Murails Désintégrations för ljudband och 17 musiker kom till under åren 1982-83 och hör till det tidiga skedet i spektalmusikens historia. Alla ljud i verket som har analyserats med dator har producerats med instrument, även om man i spektralmusiken även kan använda andra slags ljud. Ljudbandet som ingår i verket försöker inte imitera instrument, men dess ljud blandas ändå ofta skarvlöst in i orkestern (eller tvärtom) vilket ger upphov till en enhetlig klangvärld.

Verket är uppdelat i 11 avsnitt med olika karaktärer, i vilka Murail har använt olika spektrala bearbetningsmetoder. Tillsammans skapar dessa en mångfacetterad och omväxlande, dramaturgiskt tydligt strukturerad helhet. Verket inleds långsamt svävande, med ringningar och dess efterklanger i rymden, liksom frigjorda från tyngdkraften. Avsnittens uttryck varierar mellan genomskinlig skörhet och starka, rentav hotande vändningar; Murail själv talade om ljus och skuggor, en ökande och fallande intensitet samt strukturerad och sönderfallande rytmik. Den tydligaste kulmen utgörs av det sjunde avsnittets slående, omväxlande tätare och tunnare toccata.

Thomas Adès

Violinkonsert Concentric Paths

Engelsmannen Thomas Adès gjorde sig känd bland musikpubliken med sin kammaropera Powder Her Face (1995), vars tema var hertiginnan av Argylls dekadenta och lössläppta leverne under 1960-talet. Verket gav Adès genombrott en lämpligt skandalomsusad och kvicktänkt egg à la Oscar Wilde, men hans konst fördjupades snabbt till mer betydelsefulla och seriösa dimensioner. Som tonsättare har han inte förkastat traditionella material eller dramaturgiska ideal, men han kan belysa dem på ett mångfacetterat och fascinerande sätt med ett klangligt grovt och skarpt ljus.

Adès komponerade sin violinkonsert (2005) för Anthony Marwood, som uruppförde verket i september 2005 i Berlin som Europeiska kammarorkesterns solist, och den har snabbt blivit ett av de mest framförda verken i sin genre. Adès har jämfört verkets tresatsiga form med målarkonstens triptyker. Liksom i dem är tyngdpunkten på den mer omfattande långsamma mittersta satsen, som omges av två smalare sidopaneler, två kortare snabba satser. Den centrala strukturprincipen är den skruvning eller virvel som titeln Concentric Paths (Koncentriska banor) hänvisar till, och i samma riktning pekar även satsernas titlar Rings, Paths och Rounds (Ringar, Banor, Cirklar).

I den första satsen Rings får vridningen en ihärdig och i sin upprepande kinetiska energi minimalistisk men samtidigt processlik form, då violinen virvlar i höjden mitt i ett lyriskt klart och strålande klanglandskap. I den mittersta satsen Paths stöder sig vridningen på chaconnen, en struktur som skapar en traditionell ackordföljd vars bärande ackordsekvens framförs av violinisten till skarpa mellanrepliker av orkestern. Den avslutande satsen Rounds spricker fram och klingar som ett slags gammal processionsmusik med sina stadiga steg, dånande trummor och tunna melodilinjer. Satsens puls blir stundom tätare, stundom glesare, tills ett kraftigt orkesterslag avbryter solistens mot höjden virvlande figurer.

Wolfgang Amadeus Mozart

Symfoni nr 41 C KV 551 ”Jupiter”

Sommaren 1788 skrev Mozart sina tre sista symfonier som på ett storartat sätt kom att utgöra höjdpunkten på hans symfoniska skapande: symfonierna Ess-dur KV 543, g-moll KV 550 och C-dur KV 551. Det är tre sinsemellan helt olika verk, tre skilda världar som Mozart har skapat. Vi vet inte med säkerhet om de framfördes under hans livstid men troligt är att han åtminstone räknade med möjligheten. Under hans sista år fanns det många tillfällen då de kunde ha spelats.

Man kan knappast tänka sig en ståtligare avslutning på raden av symfonier än symfonin i C-dur, även om Mozart naturligtvis inte kunde ha anat att den skulle bli hans sista. Undertiteln Jupiter härstammar inte från Mozart, möjligen har den getts av violinisten och konsertarrangören J.P. Solomon, som var bosatt i England.

I första satsen inledningstakter har Mozart med klassicistens säkra hand mot varandra ställt forteaccenter, förstärkta av trioler, och stråkarnas mera dämpade repliker. Av dessa två sfärer – nästan ceremoniell pompa och mera intim sångbarhet – skapas satsens dynamik. Den långsamma satsen börjar med melodiösa linjer men när satsen framskrider får de stundtals vackert utsmyckade linjerna stå tillbaka för mera tragiska tonfall. Den ljusa menuetten är ingen typisk hovdans. Den berikas bl.a. av skickligt alternerande stämföring och en kraftig fortepassage i trion.

Symfonin kulminerar i den kontrapunktiskt överdådigt rika finalen, där sonatformen har försetts med fugaliknande element. T.ex. av öppningsmotivet i introduktionsavsnittet bygger Mozart upp ett fugato, och han bearbetar även sidotemat kontrapunktiskt. Sammanföringen av olika temamotiv fortsätter i genomföringen men den verkliga kontrapunktfesten kommer i codan, där fyra (eller fem beroende på hur man vill räkna) centrala motiv förenas i en femstämmig textur.

Konstnärsträff

Tapiolasalen

Tjänster

Visa alla konserter