Webbkonsert: Porten

fredag 9.4.2021 19.00 Vårserien 3
YouTube
Vårserien 3
fredag 9.4.2021 19.00 YouTube
Vårserien 3

Kvällens program för lyssnaren till gränserna för det mänskliga och det andliga. I Zinovjevs ödesmättade cellokonsert och i Shaws Ent’acte klagar och suckar instrumenten i gränslandet mellan dröm och verklighet. Denna stämningen följer med Mozarts stora g-mollsymfonin, ett av hans mest allvarsmättade verk

Tapiola Sinfonietta dirigeras av Klaus Mäkelä och solisten är violinist Pekka Kuusisto.
På konsertens nachspiel uruppför Mäkelä och Kuusisto Sauli Zinovjevs duo för violin och cello, ’Double Trouble’.

Konserten sänds i Yle Radio 1 i den 14, april 2021.

Konserten är tillgänglig på YpuTube 9.-11.4.2021.

OBS. I programmet 2020/21 rubrik av konserten är Ungdom (Nuoruus).

Artister

Program

Sauli Zinovjev

Die Welt – ein Tor

Sauli Zinovjev blev känd för den finländska musikpubliken i november 2014 då han fick tredje pris i den internationella Uuno Klami-kompositionstävlingen med sitt orkesterverk Gryf (2013). Efter tävlingsframgången har hans produktion utökats med många verk som har tagits väl emot, och speciellt orkestermusiken verkar vara hans egen genre.

Uttrycksskalan i Zinovjevs musik sträcker sig från melodik i långa linjer till intensiva klangfält och en stark rytmisk puls, och verken har ofta en stark, rentav romantiskt färgad känsloladdning. I cellokonserten ”Die Welt – ein Tor” (Världen – en port) som färdigställdes i november 2017 får kopplingarna till romantiken en form som härstammar ur det tyska tänkandet, eftersom verkets titel är lånad ur en dikt av Friedrich Nietzsche (1884). Dikten berättar om romantikens arketypiska figur, en ensam vandrare, vars enda sällskap i det karga landskapet verkar vara kråkorna. ”Die Welt – ein Tor/Zu tausend Wüsten stumm und kalt!” (”Världen – en port/till tusende ödemarker, tysta och kalla!”) är verkets titelstrofer.

Med sitt koncentrerade och avskalade uttryck motsvarar Zinovjevs verk de öde stämningarna i Nietzsches dikt. Verket är skrivet i en sats, är ungefär 15 minuter långt och struktureras av cellons fyra korta solokadenser. Det solistiska partiet är inte traditionellt virtuost utan betonar en glödande, brännhet intensitet som tänds genast i den första kadensen som inleder verket. Mot sig får cellon orkesterns huvudsakligen med långsamma rörelser formade mörka klangfält, som i slutet av verket, mellan den tredje och den avslutande fjärde kadensen, förtätas till verkets största kulmen. I slutet av den sista kadensen försvinner intensiteten när verket dör bort, med den sista instruktionen ”morendo”.

Caroline Shaw

Entr'acte

Den amerikanska kompositören Caroline Shaw, som numera bor i New York, blev känd inom musikvärlden år 2013 då hon som alla tiders yngsta Pulitzerpristagare, endast 30 år gammal, fick priset för sitt verk Partita for 8 Voices. Förutom som tonsättare är hon känd även som en violinist och sångare som stilistiskt rör sig på ett stort område och har samarbetat även utanför konstmusiken bl.a. genom att vara producent på rapartisten Kanye Wests skiva.

I sitt Pulitzerbelönade vokalverk hämtade Shaw inspiration ur den tidiga musiken och gav de fyra satserna i verket titlar enligt barockens dansformer. Även i sitt stråkorkesterverk Entr’acte (Mellanspel) gör hon en liknande tillbakablick mot dåtiden. Verket färdigställdes ursprungligen för stråkkvartett år 2011, men år 2014 gjorde Shaw en version av verket för stråkorkester.

Inspirationen till Entr’acte var Brentano-stråkkvartettens framförande av Haydns stråkkvartett op. 77 nr 2 F-dur. Shaw har berättat att stråkkvartetten för henne är en alldeles speciellt närstående ensemble: ”Jag vet hur det känns att spela i kvartett och utbyta tankar fram och tillbaka, att på så sätt vara en del av ensemblens klang”. I Haydns verk intresserade hon sig speciellt för den andra satsen, menuetten, i vilken det yttre avsnittens F-dur enligt Shaw i mittens trioavsnitt byts ”sparsamt och själfullt till Dess-dur”. Hon har också gett sitt eget verk undertiteln ”menuett & trio”.

I sitt verk försöker Shaw inte imitera Haydn, men musikens koppling till traditionen är tydlig. Det handlar ändå inte om att vara traditionen trogen utan om att slags traditionens förfall och upplösning i tomma intet. Med hänvisning till sitt verk har Shaw sagt att hon gillar musik som plötsligt för lyssnaren ”till andra sidan av Alice i Underlandets spegel i ett slags absurd, finkänslig förflyttning i technicolor”, och Entr’actes inre dynamik består av sådana förflyttningar.

Sauli Zinovjev

Violinkonsert "Der Leiermann"

Sauli Zinovjevs violinkonsert Der Leiermann är den första av hans konserter och färdigställdes i juli 2017, några månader innan cellokonserten, och dessa två konserter för stråkinstrument kan upplevas som nära besläktade systerverk. Efter dem har han även komponerat en pianokosert (2019), vars uruppförande våren 2020 ställdes in på grund av coronaviruset.

Liksom cellokonserten har violinkonserten en redan i titeln uppenbar koppling till den tyska romantiken. I det här fallet är utgångspunkten Wilhelm Müllers (1794-1827) dikt Der Leiermann (Positivhalaren eller Vevliraspelaren). Müller är främst känd som diktaren bakom Schuberts sångcykler Die schöne Müllerin och Winterreise, och den sistnämnda av cyklerna som beskriver den besvikne älskarens ensamma vintriga vandring får sitt dystra slut just med Der Leiermann. I dikten ser den ensamme vandraren i utkanten av en by en gammal barfota vevliraspelare, som förgäves väntar på en slant och som endast de herrelösa hundarna lägger märke till. Zinovjev har konstaterat att Müllers ”dikts balansgång i tillståndet mellan verkligheten och en snarast eskapistisk trans reflekteras i violinkonsertens drömska och orubbliga uttryck”. Mycket riktigt är verket intensivt och borrar sig djupt in i de inre världarna hos verkets fiktiva iakttagare.

Konserten har fyra satser men utgör en enhetlig helhet. Den inledande satsen målar ett skört klanglandskap, ur vilket ett gungande motiv med tre toner träder fram; när det senare framförs av solisten får det i partituret beteckningen ”Der Leiermann”. Stämningen i den första satsen är stillsam och meditativ, ställvis även laddad. I slutet av satsen har solisten en improviserad kadens. I den andra satsen får den introverta stämningen mer aktiva former, och i den tredje satsen förtätas musiken och blir rörligare, violinen får mer utsmyckningar och leder till slut till violinens andra improviserade kadens. I den sista satsen återvänder den långsamma andningen och de breda klangfälten. Efter en eftertrycklig höjdpunkt hör vi ännu en reminiscens av det gungande Der Leiermann-motivet från inledningen innan violinisten försvinner i sina sköra höjder.

Wolfgang Amadeus Mozart

Symfoni nr 40 g-moll KV550

Under ca sex veckor somma¬ren 1788 skrev Mozart sina tre sista symfonier. De bildar en häpnadsväckande trio, tre helgjutna och fullständigt individuella världar. Symfonin i Ess-dur (KV 543) är fyllig och ljus till karaktären, den s.k. stora g-mollsymfonin (KV 550) är ett av Mozarts mest allvarsmättade verk och Jupitersymfonin (C-dur; KV 551) är upphöjt festlig musik som särskilt i fina-len förgylls av överdådig kontrapunkt. Tillsammans med Pragsymfonin (KV 504), som skrevs halvtannat år tidigare, markerar dessa tre verk höjdpunkten i Mozarts symfonikerkarriär.
Enligt en djupt rotad föreställning uppfördes Mozarts tre sista symfonier inte under hans livstid, men denna upp¬fattning har under senare år revide¬rats. Så har t.ex. den välrenommerade experten på wienklassicistisk musik H. C. Robbins Landon framhävt att verken skulle ha uppförts för första gången redan 1788 på beställningskonserter i Wiens kasino. Troligen har Mozart också tagit symfonierna med sig på sina resor till Leipzig 1789 och Frankfurt 1790, och det hade fallit sig naturligt att han då lät uppföra de nya symfo¬nierna. Vidare är det uppenbart att g-mollsymfonin hördes på en offentlig konsert i Wien i april 1791. Eventuellt var det för detta uppförande som Mozart korrigerade verket genom att foga till två klarinettstämmor och revidera oboestämmorna.
Första satsens huvudtema har beundrats, och inte utan orsak: under sin skenbara lätthet och gungande elegans döljer sig en djup sorg. Genom¬föringsavsnittet inleds antydningsvis men sliter sig snart i ett hetsigt svall. Den långsamma satsen i Ess-dur är inledningsvis lugn och fridfull men också här kan man skönja den inre oro som präglar hela verket. Menuetten är i sin mörka trotsighet fjärran från den aristo¬kratiska hovdansen. Trioavsnittet är hela symfonins mest rofyllda passage.
Finalen är en av Mozarts mest intensiva. Redan huvudtemat är jäm¬förelsevis skarpt utmejslat med sina dynamiska kontraster. Den kontra¬punktiskt rika genomföringen börjar med en djärv passage som passerar alla 12 toner i den kromatiska skalan. I repetitionen ingår symfonins kanske sorgmodigaste ögonblick. Sidotemat, som i finalens början fick företräda den genomlysta durkraften, återkommer nu i huvudtonarten g-moll. Kan någonting beröra lyssnaren mer än den stilla sorgen i detta ögonblick?

Kimmo Korhonen

Sauli Zinovjev

Double Trouble, uruppförening
Visa alla konserter