Solist vid PianoEspoos öppningskonsert i Hagalund är Jeremy Denk, en av USA:s främsta pianister. Musik av 1900-talets mest kända amerikanska tonsättare Elliott Carter och Aaron Copland kollideras vid konserten med J. S. Bachs och W. A. Mozarts musikaliska tänkande. Resultatet är ett hisnande tvärsnitt av musik och klaviaturtradition som uppkommit vid olika tider och på olika kontinenter.
I samarbete med PianoEspoo
Morgonen före flera säsongskonserter kl. 10.00-13.00 är det generalrepetition där orkestern förbereder sig inför kvällens konsert tillsammans med dirigenten och solisterna. Presentation i foajén kl. 9.50. Inträdet är fritt.
Unga pianister från Esbo´s musikinstituter spelar i Tapiolasalens foajé.
Arrangerad av PianoEspoo
Av Bach har bevarats 13 konserter för en eller flera (som mest fyra) cembalon, alla arrangemang av hans tidigare verk. Cembalokonsert nr 2 E-dur ingår i en manuskriptsamling med sex konserter från år 1738 eller 1739 och som Bach tydligt har avsett som en enhetlig helhet. Man vet inte vilket verk som utgör grunden för konserten, men i senare kvalificerade gissningar har man föreslagit att det ursprungliga soloinstrumentet kan ha varit oboe eller oboe d’amore och att verket skrivits under Bachs tid i Köthen (1717-23).
E-durkonserten följer likt andra konserter av Bach den av Vivaldi antagna tresatsiga konsertformen (snabb-långsam-snabb). Alla satser är skrivna i så kallad ternär form eller da capo-form (A-B-A), där det inledande avsnittet följs av ett kontrasterande avsnitt, varefter man återvänder till inledningens musik. I de yttre satserna smälter den även samman med den i konserter allmänna sk. ritornelloformen, som bygger på alternerande partier mellan hela besättningen och solisten. I E-durkonserten fördjupar B-avsnitten satsernas uttryck på ett betydande sätt, i den första satsen genom att övergå i mollens allvar, i den i sicilianorytm gungande långsamma mittersta satsen med cembalons solopartis mer plågade toner och i den energiska finalen med intensivt kromatiska vändningar.
Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Elliott Carter, som dog i en mogen ålder av 103 år och som förmådde vara kreativ ända till sitt sista levnadsår, var den amerikanska modernismens ledande gestalt under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet.
Till de viktigaste verken från Carters tidiga mogna period hör dubbelkonserten för cembalo, piano och två kammarorkestrar (1959-61), som bland annat Stravinsky ansåg vara ett mästerverk. Verkets grundläggande utgångspunkter och arrangemanget av tonmaterialet är på många sätt systematiska, vilket förenar det med den sk. postserialismen.
De två solistinstrumenten får varsin egen kammarensemble som följeslagare. De är åtskilda från varandra i rummet, och de har även sina egna kraftiga musikaliska betoningar. Cembalon och dess ensemble har sina egna favoritintervall (små sekunder, små terser, kvarter, överstigande kvarter, små sexter, små septimer och små noner) och sina egna rytmiska egenheter, som avviker från pianot och dess ensembles intervall och övriga karaktäristiska drag. Carter har betonat att förutom skillnaderna i materialet har vardera gruppen även egna beteendemönster.
Resultat är mycket komplex, svallande och skarp men även intensiv musik. Det komplicerade uttrycket balanseras av den relativt tydligt gestaltade, symmetriska helheten i sju faser: inledning, en cembalokadens, Allegro scherzando, det långsamma mittenpartiet som domineras av blåsarna (Adagio), ett Presto-avsnitt, en pianokadens (som ensemblerna och cembalon ställvis deltar i) samt en samlande coda.
Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Aaron Coplands nyklassicistiska uttryck har fått många efterföljare, rentav i den grad att det blev ett slags grundstil inom den amerikanska musiken under 1900-talet. I många av sina verk beskrev han dessutom olika sidor av det amerikanska, såväl verkliga som mytiska. Sådana verk är bland annat hans mellanperiods berömda balettrilogi med Billy the Kid (1938), Rodeo (1942) och Appalachian Spring (1944). Appalachian Spring (Vår i Appalacherna) har befäst sin position som en av klassikerna i 1900-talets amerikanska musik.
I enlighet med titeln utspelar sig verket i bergskedjan Appalacherna i östra delarna av USA, där man följer med det traditionella enkla livet genom ett ungt gift par. I verket citerar Copland en amerikansk folkmelodi, hymnen Simple Gifts från en kväkarsekt vid namn Shakers, och även i övrigt kan man i musiken höra påverkan av amerikansk folkmusik.
I den första av de åtta satserna, som spelas utan avbrott, äntrar olika personer scenen. I de följande satserna upplever vi bl.a. mannens och kvinnans pas de deux (tredje satsen), prästens och församlingens ankomst (fjärde satsen) samt den unga kvinnans solodans (femte satsen). Den sjunde satsen är en variationssvit som bygger på hymnen Simple Gifts och som beskriver det unga parets lugna liv. I den avslutande satsen finner paret slutligen sin egen plats i byagemenskapen.
Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka
Pianist Paavali Jumpanen intervjuar kvällens artister.
