Elliott Carter, som dog i en mogen ålder av 103 år och som förmådde vara kreativ ända till sitt sista levnadsår, var den amerikanska modernismens ledande gestalt under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet.
Till de viktigaste verken från Carters tidiga mogna period hör dubbelkonserten för cembalo, piano och två kammarorkestrar (1959-61), som bland annat Stravinsky ansåg vara ett mästerverk. Verkets grundläggande utgångspunkter och arrangemanget av tonmaterialet är på många sätt systematiska, vilket förenar det med den sk. postserialismen.
De två solistinstrumenten får varsin egen kammarensemble som följeslagare. De är åtskilda från varandra i rummet, och de har även sina egna kraftiga musikaliska betoningar. Cembalon och dess ensemble har sina egna favoritintervall (små sekunder, små terser, kvarter, överstigande kvarter, små sexter, små septimer och små noner) och sina egna rytmiska egenheter, som avviker från pianot och dess ensembles intervall och övriga karaktäristiska drag. Carter har betonat att förutom skillnaderna i materialet har vardera gruppen även egna beteendemönster.
Resultat är mycket komplex, svallande och skarp men även intensiv musik. Det komplicerade uttrycket balanseras av den relativt tydligt gestaltade, symmetriska helheten i sju faser: inledning, en cembalokadens, Allegro scherzando, det långsamma mittenpartiet som domineras av blåsarna (Adagio), ett Presto-avsnitt, en pianokadens (som ensemblerna och cembalon ställvis deltar i) samt en samlande coda.
Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka