Nyanser

fredag 13.11.2020 19.00 Abonnemanskonsert
Från 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Silver 2020-2021
Köp biljett
fredag 13.11.2020 19.00 Från 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Silver 2020-2021

Adrien Perruchon hämtar med sig tre kompositioner från 1900-talet. I Adès kammarsymfoni tjusar basettklarinetten med sina låga toner, och solist i Nielsens klarinettkonsert är Sinfoniettas klarinettstämledare Olli Leppäniemi. Av antalet slagverkare kan man dra slutsatser om Perruchons egen musikerbakgrund.

Ändringar i programmet är möjliga.
Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.

Artister

Program

Öppen generalrepetition kl. 10-13

Biljetter från 5 €, Lippupiste

Morgonen före flera säsongskonserter kl. 10.00-13.00 är det generalrepetition där orkestern förbereder sig inför kvällens konsert tillsammans med dirigenten och solisterna. Presentation i foajén kl. 9.50.

Thomas Adès

Chamber Symfoni op. 2

De många parallella alternativa stilarna i vår tids musik och den nya musikens tekniskt ofta svårlärda och -hanterliga medel har troligtvis varit orsaken till att tonsättare inte längre gör sina genombrott lika tidigt som ännu under romantiken och början av 1900-talet. Därför väckte Thomas Adès genombrott som under tjugo år gammal, ännu en studerande yngling, stor uppmärksamhet, inte bara i England utan snart även i den övriga musikvärlden. Bilden kompletterades av att han i egenskap av en övergripande musiker även visade sig vara en utmärkt pianist och dirigent. Senare har de förhoppningar som det tidiga genombrottet gav upphov till förverkligats på ett fantastiskt vis, och Adès har blivit en av vår tids mest framförda och högst ansedda tonsättare.

Ett av Adès tidigaste verk var kammarsymfonin (1990), som han komponerade som nittonåring och som han själv dirigerade vid festivalen för samtida musik i Cambridge i februari 1991, en vecka innan han fyllde 20 år. Adès har berättat att verket fick sin början som en konsert tänkt för bassettklarinett, men under kompositionsprocessens gång började den instrumentala ensemblen vid solistens sida få en allt mer central och större roll, tills den enligt tonsättaren representerade ett slags superbassettklarinett.

Titelns kammarsymfoni syftar såväl på den rätt återhållsamma ensemblen med 15 musiker som på den småskaliga formen. I sitt verk har Adès smält samman delar av en fyrsatsig symfoni till en komprimerad helhet utan avbrott. Verket börjar med en kort inledning, som följs av en första sats som efterliknar sonatformen med huvud- och sidoteman ”enligt Schubert”, som Adès har uttryckt saken, men ändå så att bägge teman spelas samtidigt i repetitionen. Musiken blir jämnare och övergår i en långsam sats som börjar med klockor och en trombonsolo. Intensiteten växer så småningom och musiken blir till ett kvickt scherzoparti. Efter en abrupt brytning börjar det avslutande avsnittet, men det är inte en traditionell snabb final utan en epilog, en stillsam och skör avslutning på verket.

Carl Nielsen

Klarinettkonsert op. 57

Liksom Sibelius sökte sig även den andra samtida stora nordiska symfonikern Carl Nielsen bort från senromantikens översvallande känslosamhet, även om de bägge mästarna gjorde detta på mycket olika sätt. I klarinettkonserten (1928), som hör till Nielsens sena verk, är det klassicistiska uttrycket tydligare än i de flesta andra av hans centrala verk, även om han inte anslöt sig till den fashionabla nyklassicismen. Redan verkets begränsade orkesterbesättning antyder klassicism – förutom stråkarna ingår endast två fagotter, två valthorn och en virveltrumma.

I bakgrunden till klarinettkonserten figurerar Nielsens bekantskap med medlemmarna i Köpenhamns blåskvintett, som han inledde år 1921. Inspirerad av deras musicerande uppstod först år 1922 blåskvintetten, Nielsens främsta kammarmusikverk. Kort senare började Nielsen planera en egen konsert för var och en av medlemmarna i kvintetten, men endast flöjtkonserten (1926) och klarinettkonserten hann bli klara innan Nielsens död. Av dem anses klarinettkonserten ofta vara det främsta verket i sin genre sedan Mozart.

Liksom i violinkonserten (1911) och flöjtkonserten har Nielsen även i klarinettkonserten övergett den traditionella tresatsiga konsertformen och skapat en personlig struktur som följer sina egna regler. Konserten är skriven i en sats, men i bakgrunden kan man ana konturerna av en sedvanlig fyrsatsig form med en inledande sats, en långsam sats, ett scherzo och en final. Verket inleds i idylliska stämningar men växer sedan och blir till mångfacetterad musik som ofta framskrider i överraskande vändningar, med såväl milda och humoristiska som aggressiva och allvarsamma karaktärer. Virveltrumman stiger ett par gånger fram som motpart till klarinetten, och den har således en liknande, om här dock mer anspråkslös, roll som bråkmakare som i Nielsens femte symfoni (1922).

Béla Bartók

Musik för stränginstrument, slagverk och celesta

Ett av de karaktäristiska dragen i Béla Bartóks musikaliska tänkande var hans förmåga att förena en skarp melodisk-harmonisk innovation med strikta underliggande konstruktioner. Han skrev verk som andas en spontan upptäckarglädje och som hör till 1900-talets mest fartfyllda, men samtidigt kunde han skapa strukturer som saknar motstycke i sin strikthet och regelbundenhet.

Musik för stränginstrument, slagverk och celesta (1936) hör till Bartóks finaste verk och är ett utmärkt exempel på denna syntes av synbarligen motsatta strävanden. Verket förnyade radikalt stråkorkesterns roll, inte enbart genom att införa slagverk utan även tack vare sin mångsidiga behandling av stråkinstrumenten. Indelningen av stråkarna i två grupper på olika sidor av scenen och placeringen av de andra instrumenten mellan dem inför även en spatial dimension i verket.

Bartóks konstruktivism blir tydligast i den spöklikt vågiga långsamma första satsen, vars strukturella kärna är en fuga uppbyggd av ett kromatiskt tema. De nya stämmorna ansluter sig alltid omväxlande en kvint högre och lägre tills vi vid höjdpunkten – ungefär vid satsens gyllene snitt – befinner oss på en tritonus avstånd från den ursprungliga tonhöjden. Efter kulminationen återvänder vi mot inledningens tonart och stämning. Motiv ur den inledande satsens fugatema förekommer även i andra satser och ger verket konsistens.

Den andra satsen är en rytmiskt slående och intensivt rusande snabb sats, i vilken Bartók effektivt använder alternering mellan de två stråkgrupperna. Den tredje satsen är symmetrisk till formen (ABCBA) och är den mest spännande av Bartóks många ”nocturner” som målar mystiska stämningar, och är som sådan en öppning mot det moderna klangfärgstänkandet. Den energiska finalen färgas av rustik folkmusik, även det ett för Bartók typiskt uttryckssätt. I verkets dramaturgiska kärna stiger fugatemat ur den första satsen fram, men nu i en mer öppen form, befriad från sina kromatiska bojor.

Konstnärsträff

Tjänster

Visa alla konserter