Nordlantic

fredag 23.10.2020 19.00 Abonnemangskonsert
Alk. 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Silver 2020-2021
fredag 23.10.2020 19.00 Alk. 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Silver 2020-2021

Islänningen Daníel Bjarnason hör till de synligaste personerna i den isländska musikens framgångssaga. och kvällens solist Juho Pohjonen är en av de för tillfället internationellt mest kända nordiska pianisterna.

Vid sidan av arbetet som dirigent är Bjarnason även en internationellt framgångsrik kompositör, och hans musik är känd speciellt för sin genregränser överskridande stil. Vid den här konserten dirigerar Bjarnason bland annat sitt pianoverk Processions. I verket har Bjarnason skapat ett slags nytolkning av romantikens yviga pianokonserter i Tjajkovskijs och Rachmaninovs anda. Gesterna och känslokraften härrör ur romantiken och stundvis även andra historiska stilar, men samtidigt är tonsättaren från vår egen moderna tid stadigt närvarande i musiken.

Konserten slutas med Johannes Brahms´ symfoni nr 2 i D-dur som är ett av tonsättarens mest
utåtriktade och positiva verk.

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.

 

Artister

Program

Konsertpresentation

18:15-18:35, Tapiolasalen

Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert i Tapiolasalen.

Danìel Bjarnason

Processions

Inom konstmusiken är Daniel Bjarnason den mesta kända företrädaren för den isländska musiken, som under de senaste decennierna har uppnått en fantastisk egensinnighet och rikedom. Som tonsättare rör han sig inom ett stort område, och han har samarbetat med förutom klassiska ensembler även experimentella rockmusiker. Hans musik kan likväl bestå av långa utdragna klangytor som vara intensivt och pulserande motorisk, samtidigt ha en lyrisk klarhet och en sträv grovhet. Hans produktion omfattar orkester- och kammarmusik, solistiska verk, körverk, filmmusik samt den av Danmarks Kungliga teater beställda och år 2017 uruppförda operan Brødre (Bröderna).

Verket Processions (2009) har en stark metamusikalisk dimension, som medvetet hänvisar till och hämtar inspiration ur annan musik samt traditionella uttryckssätt och gester, dvs. ”topos”. I verket har Bjarnason skapat ett slags nytolkning av romantikens yviga pianokonserter i Tjajkovskijs och Rachmaninovs anda, även om han inte egentligen har kallat sitt verk för en konsert. Gesterna och känslokraften härrör ur romantiken och stundvis även andra historiska stilar, men samtidigt är tonsättaren från vår egen moderna tid stadigt närvarande i musiken.

Det tresatsiga verkets första sats In Medias Res skär i enlighet med titeln ”rätt in i händelsernas mitt”, i pianots stora gester som representerar den heroiska solistrollen. Till uttrycket och sina texturer är satsen mångfacetterad, ibland är den mäktigt dissonant, ibland rör den sig likt en koral eller barockliknande à la Bach. Den mittersta satsen Spindrift utgör med sina hymnmässiga och serena stämningar ett lugnt avsnitt, även om musiken två gånger stiger till stora höjdpunkter. Finalen Red-handed, som följer utan avbrott, bildar komplexa rytmer av överlappande lager och rusar framåt som en mekanistisk maskin.

Johannes Brahms

Symfoni nr 2 D-dur op. 73

”Han har framför sig en stor framtid och kommer att finna sitt genis verkliga utlopp då han börjar skriva orkesterverk.”
Robert Schumanns pianisthustru Clara skrev ner denna profetia i sin dagbok i oktober 1853, kort efter att den 20-åriga Brahms besökt familjen och uppfört sina pianoverk. Schumann karaktäriserade dem som ”beslöjade symfonier”. Brahms komponerade sina första orkesterverk i slutet av 1850-talet, men vägen till att bli symfoniker visade sig lång och tung. Detta berodde framför allt på de förpliktelser den stora föregångaren, Beethoven, satt upp. Brahms förstlingssymfoni låg under arbete i nära femton år, kanske rentav ännu längre, innan den förelåg färdig år 1876. Då var tonsättaren redan 40 år gammal.
Framgången med den första symfonin befriade Brahms och de följande symfonierna kom till allt lättare och snabbare. Den andra var färdig redan ett år efter den första. En nyvunnen självkänsla verkar återspeglas i D-dursymfonins musik, som är ett av tonsättarens mest utåtriktade och positiva verk. Å andra sidan har man kanske betonat symfonins ljusa karaktär i överkant, för framför allt i de två första satserna kan man finna mörkare schatteringar. Det befriade uttrycket fick inte Brahms att förlora sin symfoniska självkritik, för i likhet med de övriga symfonierna är även detta verk en motiviskt tät och formellt strikt helhet.
I jämförelse med förstlingssymfonins inledning är den andra symfonins inledning pastoral, vilket vittnar om ett nytt uttryck och förhållningssätt. Inte ens den kontrapunktiskt rika genomföringen växer till ett stort drama, och i slutet får musiken ett elegiskt uttryck. Den långsamma satsen öppnar idylliskt med cellogruppens breda tema, men tunga vändningar i moll ger musiken djup. Till skillnad från den Beethovenskt dynamiska scherzotypen har Brahms än en gång komponerat en mer dämpad, intermezzo-artad sats. Finalen växer till en festligt klingande höjdpunkt.

Text: Kimmo Korhonen

Tjänster

Visa alla konserter