MOZART 39

Friday 12.1.2018 19.00 Abonnemangskonsert 1
Liput 25/19/11 €

MOZART 39

fredag 19.00 Abonnemangskonsert 1
Liput 25/19/11 € Esbo kulturcentrum
fredag 12.1.2018 19.00 Liput 25/19/11 € Esbo kulturcentrum

Den unge superbegåvningen Klaus Mäkelä fortsätter i de finländska dirigentstorheternas fotspår. Förutom Kokkonen och Mozart bjuder programmet på Brahms känslostarka dubbelkonsert, i vilken Mäkelä får visa prov på sitt kunnande även som cellist tillsammans med den unge franska toppviolinisten Marc Bouchkov.

UTSÅLD

Artister

Program

Öppen generalrepetition

10.00-13.00

Morgonen före flera säsongskonserter kl. 10.00-13.00 är det generalrepetition där orkestern förbereder sig inför kvällens konsert tillsammans med dirigenten och solisterna.  Presentation i foajén kl. 9.50. Inträdet är fritt.

Johannes Brahms

Konsert för violin, cello och orkester

Dubbelkonserten för violin och cello, som fullbordades sommaren 1887, blev Brahms sista orkesterverk.
Dubbelkonserten är till sin besättning en främmande fågel i den romantiska tidens konsertlitteratur. En av dess få tänkbara förebilder kan ha varit Beethovens likaså exceptionella trippelkonsert för piano, violin och cello. Dyker man ännu längre bak i det förgångna kan impulserna ha kommit från verk av typen sinfonia concertante, som under den klassicistiska perioden skrevs för flera solister, eller till och från den barocktida concerto grossoformen.
Relationen mellan solist och orkester har särskilt sedan 1800-talet ofta setts som en symbol för spänningen mellan individen och kollektivet. Också Brahms dubbelkonsert ger möjlighet att personifiera solisterna, men den mest intressanta relationen uppstår kanske inte mellan solisterna och orkestern utan mellan de två solisterna. Cellons andel är starkare och mer målmedveten, och den får oftast utrycka det nya först, medan violinens andel är mer lyrisk och poetisk. Solistandelarna är trots skillnaderna i nyanser tätt sammanvävda och i den långsamma satsen är det rentav som om de gav sig hän i kärleksscen; verket har mycket riktigt karakteriserats som en ”opera utan ord endast två rollpersoner”. Finalrondot har Brahms gett en lätt ungersk färgning, säkerligen som en gest av försoning till den ungerskättade Joachim.

Förkortad av Kimmo Korhonens text.

Joonas Kokkonen

Il paesaggio

Il paesaggio (Landskapet) (1986-87) för kammarorkester hör till Kokkonens naturinspirerade verk. Il paesaggio kom till på beställning av Kokkonens hemstad Träskända till det nya Träskändahusets invigning, och medan han komponerade verket vände Kokkonen sin blick från sitt hem, Villa Kokkonen som ritats av Alvar Aalto, mot det närliggande Tusby träsk, på vars motsatta strand Sibelius en gång hade andats den skapande inspirationens vindar. Efter Requiem från år 1981 hade Kokkonen drabbats av en skapande kris, och till exempel färdigställde han aldrig den femte symfonin, som under 1980-talet annonserades ett antal gånger. Il paesaggio kom att bli hans sista betydande verk.
Il paesaggio är för Kokkonens sena period typisk fritonal, organiskt växande och motiviskt enhetlig musik. Den utvecklas med långsamma och vackert utmejslade bågar, blommar för en stund ut i en livligare passage för att därefter jämnas ut i det avslutande avsnittet. I slutet av verket hör vi tre motiv, med vilka Kokkonen har velat visa sin respekt för tre andra tonsättare från Träskända: Jean Sibelius, Erik Bergman och Paavo Heininen.

Förkortad av Kimmo Korhonens text.

Wolfgang Amadeus Mozart

Symfoni nr 39

Mozarts tre sista symfonier, skrivna under två korta månader sommaren 1788, är stora verk både till innehåll och form och något helt annat än de lätta, italienskinspirerade symfonier han börjat med. I sina sista symfonier har han skapat tre helt väsensskilda verk, tre olika världar. Det är en genial tonsättares geniala testamente till symfonin. Det är beklämmande att veta att ingen av dem troligen uppfördes under hans livstid.
Trilogin med de tre sista symfonierna inleds med symfonin i Ess-dur. Första satsen börjar med en festlig, rentav ceremoniell introduktion vars violinlöpningar neråt går igen i själva det snabba huvudavsnittet. Allegrot inleds elegant och nästan anspråkslöst men snart får musiken djup och en symfonisk bredd som förebådar Beethoven. Den långsamma satsen börjar harmoniskt men går över i moll och därefter i några dramatiska passager. I blåsarnas imitationer får musiken sitt mest lyriska uttryck. Menuetten är varm och folklig: i trion ges klarinettens melodi huvudrollen. Finalen är en av Mozarts mest humoristiska skapelser och som sådan en hyllning till Haydn. Huvudmotivet är en charmigt böljande och livlig melodi vars öppningsmotiv i flera repriser återkommer genom hela satsen hos än den ena, än den andra stämman. Det får också äran att slå det sista slaget som befäster symfonins avslutning.

Förkortad av Kimmo Korhonens text.

Konstnärsträff

ca 21.00

Sinfoniettas vänner intervjuar Klaus Mäkelä och Marc Bouchkov. Fritt inträde.

Tjänster

Visa alla konserter