Maxim

fredag 18.9.2020 19.00 Abonnemangskonsert
29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Silver 2020-2021
fredag 18.9.2020 19.00 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Silver 2020-2021

Pianist-dirigenten Maxim Emelyanychev bjuder på betagande godbitar, som Haydns uttrycksfulla Trumvirvelsymfoni, Jean Françaixs betagande Dixtuor och Debussys poetiska Petite Suite. Besättningarna varierar mellan kammarensemble och hel orkester.

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger under Covid-19..
Ändringar i programmet är möjliga.

 

Artister

Program

Öppen generalrepetition kl. 10-13

Biljetter från 5 €, Lippupiste

Morgonen före flera säsongskonserter kl. 10.00-13.00 är det generalrepetition där orkestern förbereder sig inför kvällens konsert tillsammans med dirigenten och solisterna.

Konsertpresentation

18:15-18:35, Tapiolasalen

Joseph Haydn

Symfoni nr 103 Ess-dur ’Trumvirveln’

Haydns karriär som symfoniker kulminerade i hans två Londonresor 1791-92 och 1794-95, för vilka han komponerade sina 12 sista storartade symfonier (nr 93-104). Resorna skedde på inbjudan av den tyske violinisten och konsertarrangören Johann Peter Salomon som bosatt sig i England, men i början av 1795 blev Salomon tvungen att inställa sin konsertserie, och Haydns tre sista Londonsyfonier uruppfördes vid violinisten Giovanni Battista Viottis operakonserter. Symfoni nr 103 uruppfördes i mars 1795. Den hör till Haydns finaste symfonier och har många speciella strukturella och innehållsmässiga drag. Verket är även ett utmärkt exempel på hans sätt att använda folkmusik i sina symfonier.
Första satsen börjar med en långsam introduktion i likhet med alla Haydns andra Londonsymfonier utom en. Öppningen sker emellertid med en fullständigt okonventionell pukvirvel som gett anledning till namnet "mit dem Paukenwirbel". I introduktionen hörs även en dystert färgad anspelning på den medeltida melodin dies irae, som dessutom nästan omärkligt skymtar i satsens snabba huvudavsnitt. Samtliga centrala tematiska element - inledningens tema samt det snabba avsnittets huvud- och sidotema – ingår i genomföringen, vilken sker i tre steg. I slutet av satsen överraskar Haydn lyssnaren genom att för ett ögonblick återinföra pukvirveln och dies irae-motivet.

Den långsamma satsen byggs som en alternerande serie variationer över två sinsemellan närbesläktade teman, i c-moll respektive C-dur. Utgångspunkten för dem båda har varit östeuropeisk folkmusik. I den första durvariationen ingår ett långt violinsolo som är skrivet för Viotti. De folkliga elementen i menuetten är från Tyrolen.

Den sista satsen bygger praktiskt taget på ett enda tema men är ändå till sitt innehåll en av Haydns allra rikaste symfonifinaler. Den inleds med ett fyra takter långt motto i valthornen vilket genast övergår i ett ackompanjemang till förstaviolinernas huvudtema. Musiken präglas av den spiritualitet som antyds i tempobeteckningen Allegro con spirito, men samtidigt innehåller satsen kontrapunkt som ger den en särskild briljans.

Jean Françaix

Dixtuor

Fransmannen Jean Françaix fick en rivstart på sin karriär som kompositör. Han föddes i en musikerfamilj – fadern var musikvetare och chef för konservatoriet i Le Mans, modern sånglärare – och han börja komponera redan i sex års ålder och publicerade sitt första verk när han var endast nio år gammal. Maurice Ravel sade till pojkens föräldrar: ”I hans begåvning märker jag det som är allra mest fruktbart för en konstnär: nyfikenheten.” Den unge Jean fick undervisning av en av 1900-talets mest ansedda lärare i komposition, Nadia Boulanger, och enligt henne var han en av hennes mest begåvade elever.

Françaix utvecklades till en välartikulerad tonsättare som inte uppnådde egentlig storhet men som utvecklade ett spirituellt och uttrycksfullt nyklassicistiskt tonspråk. Han var själv en utmärkt pianist och skrev alltid en instrumentalt tacksam textur som högaktade musikerna. Han bevarade sin skapande kraft ända till sitt sista levnadsår och hann komponera en omfattande produktion bestående av bl.a. fem operor, baletter, orkestermusik, otaliga konserter, en stor mängd kammarmusik, pianoverk samt vokalmusik.

Françaixs Dixtuor är ett förhållandevis sent verk från år 1987 men är till andan musik av en ung man. Namnet syftar på ensemblen med tio musiker (dvs. en tentett), som i det här fallet består av de traditionella stråk- och blåskvintetterna. Det fyrsatsiga verkets första sats börjar med en långsam inledning, vars lyriskt-pastorala stämning förstärks ytterligare när blåsarna med sina solon ansluter sig. På ett för Françaix typiskt vis övergår inledningen i ett lätt rullande och ljust huvudparti, i vilket instrumenten eller instrumentgrupperna stundvis har en tät inbördes dialog och ibland bildar en enhetligt grupp. Den långsamma satsen färgas av en vacker och ställvis milt sorgmodig melodisk båge, medan den tredje satsen är ett lätt, lekfullt och luftigt scherzo med ett trioparti som nyanseras av tvära kast. Verket avslutas med en motorisk och aktiv final.

Claude Debussy

Petite suite, orkestration av Henri Büsser

Debussy anses allmänt vara den musikaliska impressionismen personifierad, men han själv tyckte inte om denna stämpel utan ansåg sig stå närmare symbolisterna. När han komponerade sitt verk Petite suite för fyrhändigt piano 1888 var det i ett relativt tidigt skede av hans karriär och hans impressionism hade inte ännu blommat upp. Däremot var kopplingarna till symbolismen aktuella just vid den tiden. Endast ett par år tidigare hade poeten och essäisten Jean Moréas i tidningen Le Figaro publicerat ”Det symbolistiska manifestet”, i vilket de poeter som tidigare kallats ”dekadenter” nu definierades som symbolister. Den mest inflytelserika och ansedda av dem var Paul Verlaine, och just hans dikter ur samlingen Fêtes galantes (1869) gav inspirationen till de två första satserna av Petit suite samt en stor mängd andra av Debussys verk.

Petite suite är numera känd främst i den av Debussys vän Henri Büsser orkestrerade versionen från år 1907. Debussy var nöjd med Büssers arbete och tackade honom i ett brev för den ”geniala orkestrationen”, som känsligt når nyanserna och stämningarna i Debussys tonspråk.

Petite suites fyra satser är de eleganta miniatyrernas poesi. En bateau är ett drömskt stycke som i andan av Verlaines dikt med samma namn lever sig in i stämningarna hos ett seglande sällskap på sjön medan de i den skymmande kvällen glider ”över drömmarnas vågor”. Satsen Cortège med sin roterande melodik är i sin tur inspirerad av en dikt i vilket en festande societetsdam dras sig tillbaka till övervåningen i sällskap av en påklädd apa och en page. De två övriga satserna anknyter inte till dikter av Verlaine, men även de är uttrycksfulla. Menuet är ett sorgmodigt och behagfullt stycke, där elegansen och den förtäckta nostalgin smälter samman på ett rörande vackert sätt. Ballet hör till Debussys mer sorgfria stycken och för med sina livliga vändningar tankarna till danssalongerna, ända till mellanavsnittet i valstakt och det avslutande partiet.

Efterspel

Tapiolasalen

Maxim Emelyanychev och Tapiola Sinfoniettas musiker
Wolfgang Amadeus Mozart: Kvintett för piano och blåsare Ess-dur KV452

En av Mozarts speciella färdigheter som tonsättare var hans förmåga att hantera blåsinstrument. Under en tid då stråkarna dominerade orkestern och blåsarna snarast användes för att fylla ut klangen och förstärka den gav Mozart ofta dem en betydande och självständig roll. I blåsarpartierna i hans symfonier och pianokonserter skapade han en unik poesi av nyanser i ljus och klang.
När Mozart i början av år 1784 påbörjade arbetet med en kvintett för piano och fyra blåsare gav han sig själv en verklig utmaning. Det verkar nämligen som om ingen tidigare hade prövat denna instrumentkombination, och att behärska den klangligt eller tonalt var inte lätt. Man bör komma ihåg att valthornets tonurval på grund av de sk. naturhornen var mer begränsat än numera, och även klarinetten var ett relativt nytt instrument som inte helt hade befäst sin position.
Mozart lyckades mästerligt i sitt uppdrag och klarade av att ge varje instrument viktiga partier i äkta kammarmusikalisk anda. Den första satsen börjar med en långsam inledning, varefter det snabba huvudpartiet för fram pianot med sitt konsertanta uttryck; möjligen kan man se påverkan av att dessa var Mozarts mest aktiva år som tonsättare av pianokonserter, och han komponerade under denna tid rentav sex konserter för piano. Balansen växlar ändå i den långsamma satsen, där blåsarna ofta får huvudrollen och pianot stannar i bakgrunden. Avslutningen är en livlig rondofinal, i vars slut Mozart har skrivit en gruppkadens för alla fem musiker (”Cadenza in tempo”).
Mozart spelade pianopartiet vid uruppförandet av kvintetten i Wien i april 1784. I ett brev till sin far i Salzburg skrev han: ”Kvintetten fick de största ovationerna. Jag anser att det är det bästa verk jag någonsin skrivit.” Även Beethoven hörde till beundrarna av verket, och han skrev sin egen kvintett op. 16 (1796-97) för samma ovanliga besättning.
Text: Kimmo Korhonen

Tjänster

Visa alla konserter