Reflektioner

Friday 17.11.2017 19.00 Abonnemangskonsert 8
25/19/11 €

Reflektioner

fredag 19.00 Abonnemangskonsert 8
25/19/11 € Esbo kulturcentrum
fredag 17.11.2017 19.00 25/19/11 € Esbo kulturcentrum

I Rautavaaras Cantus Arcticus och Rovaniemibon Outi Tarkiainens saxofonkonsert skriven för Jukka Perko klingar den nordliga dimensionen. Konsertens titel på samiska, Saivo, syftar på de översinnliga varelsernas värld. Dessa stämningar kompletteras av Sjostakovitjs sträva men starka kammarsymfoni.

Artister

Program

Konsertpresentation

18.15 - 18.45

Konserten presenteras av Kimmo Korhonen. Fritt inträde. Platserna fylls enligt ankomstordning.

Einojuhani Rautavaara

Cantus Arcticus, konsert för fåglar och orkester
Inspelat på skiva

Festkantater för universitet har ett något dubiöst rykte och de hör sällan till sina upphovsmäns intressantaste eller oftast framförda verk. Rädslan för detta föresvävade Einojuhani Rautavaara när Uleåborgs universitet i början av 1970-talet beställde en festkantat till sin första promotion. I Stället för en konventionell festkomposition för solister, kör och orkester beslöt han skriva en "konsert för fåglar och orkester". Cantus arcticus (1972) som kom till på detta sätt är troligen ett av de mest populära verk som Rautavaara har gjort – något helt annat än en dammig festkantat.

I Cantus arcticus medverkar fåglarna via ljudband av vilka Rautavaara själv spelade in största delen vid de berömda fågelträsken i Limingo nära Uleåborg. Fåglarnas röster kontrasterar fräscht mot orkesterpartens mjuka, fylliga klanger som är karakteristiska för den neoromantiska fasen i Rautavaaras produktion.

Inledningssatsen Kärret börjar med ett solo för flöjter: föredragsbeteckningen lyder "tänk på höst och på Tjajkovskij". Så småningom stiger fåglarnas klangfält fram. Satsens breda huvudmotiv ligger i stråkarna. I mellansatsen Melankoli får fjällärkans sång en klagande, sorgsen ton genom att den återges långsammare och sänkt med två oktaver. Satsens stråkklanger leder tanken till Sibelius' Tuonelas svan. Finalen Svanarna når en extatisk kulmination där antalet svanar ökats genom duplicering av den bandade andelen. Rautavaara har själv sagt: " När orkesterspelet når sin dynamiska kulmen förvandlas svanarnas rop till ett vanvettigt glissando – jag tänkte mig att de flög direkt till den brännande solen."

Text: Kimmo Korhonen

Outi Tarkiainen

Saxofonkonsert ”Saivo”, uruppförande

Saxofonkonserten Saivo har inspirerats av återspeglingar, och verket målar en bild av ett nytt slag av saxofonist. Ordet ”saivo” härstammar i samernas fornreligion och betyder ursprungligen en dubbelbottnad sjö, under vilken finns en värld bebodd av hinsides varelser – som en återspegling av vår värld. Jag komponerade verket i den bortgångne samiske konstnären Nils-Aslak Valkeapääs hem i Yykeänperä (på norska Skibotn) vid Lyngenfjordens strand, där havet som öppnade sig utanför fönstren under en lugn dag kunde spegla en hel verklighet i sin yta.

Konserten inleds med solistens ensamma sång, vars konturer orkestern greppar tag i, och sången tänder liksom små lampor på olika håll i stråkarna (satsen Din spegelbild). Ibland stannar solisten upp som för att lyssna till sin reflektion, och stämningen är förväntansfull. Den andra satsen (I vattnet) vibrerar gycklande, och ljusets glimrande spektra avspeglas överallt. Musikens rytmer leker glatt och glider undan just när man håller på att få grepp om dem. Det finns något scherzoaktigt över formen.

Verket tredje sats (I askan) är dramatisk: allt högre askmoln dundrar i orkestern och tumlar över solisten med kraft, och när orkestern ställvis drar andan skriker solisten som sliten av sitt öde. Den fjärde satsen (Återspegling) har formen av ett palindrom – musiken glimrar hemlighetsfullt och solisten ansluter sig till den som om hen själv skulle vara ett eko. Stundvis hör man märkligt viskande röster, som lockande från en annan värld.

Den femte satsen (Klyftan) sjunker ner i Saivo, Livet efter detta. Jorden och himlen är vända upp-och-ner, stjärnorna tindrar nedanför och vattnet böljar ovanför. Solisten strövar lugnt vidare och talar med all sin kunskap. Stråkarna sprider sig i alltet och celestan tickar ihärdigt, som en påminnelse om tidens ändlighet. Musikens oundviklighet strömmar mot det okända, utan att solisten längre kan motstå detta...

Saivo är ett beställningsverk för Tapiola Sinfonietta, och verket är tillägnat saxofonisten Jukka Perko. Jag vill tacka Madetojastiftelsen, Lásságámmi-stiftelsen och Finska Kulturfonden för stödet under arbetet med verket.

Text: Outi Tarkiainen

Dmitrij Sjostakovitj

Kammarsymfoni op. 73a
Inspelat på skiva

I Sjostakovitj namn uppförs flera verk med titeln "kammarsymfoni". De är inte originalverk av honom utan arrangemang för stråkorkester av hans stråkkvartetter. Bakom många av dem står den ryske altviolinisten och dirigenten Rudolf Barshai, som fick kompositörens fulla godkännande för sina arrangemang. Utgångspunkten för kammarsymfoni F-dur op. 73a är Sjostakovitj tredje stråkkvartett där Barshai i sitt arrangemang har kompletterat stråkarna med träblåsare och harpa.
Sjostakovitj tredje stråkkvartett kom till 1946 i andra världskrigets efterdyningar. När verket uruppfördes i Moskva i december 1946, väckte det förvirring bl.a. på grund av sina ångestfyllda passager och sitt mångtydiga slut. Vissa kritiker upplevde rentav verket som ett beslöjat angrepp mot Stalin. Sjostakovitj återtog därför publiceringen av verket och under de närmaste åren fram till Stalins död 1953 uppfördes det bara vid privata evenemang.
Trean är en av Sjostakovitj betydande stråkkvartetter. Den är till sin känsloladdning ett starkt verk där man kan ana både reminiscenser av kriget och en djupt personlig självrannsakan. Där finns också kopplingar till vissa av hans samtida verk. Formen bygger t.ex. på fem satser i likhet med bl.a. åttonde (1943) och nionde (1945) symfonin samt pianokvintetten (1940).
Verkets första sats börjar lätt dansant, men stämningen är ändå inte entydigt frigjord. I genomföringsavsnittet i mitten behandlas materialet tätt kontrapunktiskt. Andra satsen är en ovanligt glädjelös vals. Tredje satsen är ett uppslitande och ångestladdat scherzo som kan kopplas till de våldsamma scherzosatserna i åttonde och tionde (1953) symfonin.
Fjärde satsen är till formen en passacaglia. Sjostakovitj anknyter oftast sådana till elegiska eller tragiska stämningar, och samma stämningar återspeglas också i den tredje kvartettens passacaglia. Efter kulminationen glider musiken utan paus över till finalen. Den börjar återhållsamt men växer småningom till en stor klimax där passacagliatemat från föregående sats bryter fram. I slutet tonar musiken ut i intet i overkliga stämningar.

Text: Kimmo Korhonen

Visa alla konserter