Bernd Alois Zimmerman
Konsert för oboe och liten orkesterDen tyska kompositören Bernd Alois Zimmermann hörde till efterkrigstidens stora ensamma, han var en sökare och en pessimist som till slut tog sitt liv eget liv som en lösning på den återvändsgränd som hans liv och hans konstnärskap gått in i. Under 1950-talet gick han som kompositör från de tidiga verkens nyklassicism till atonalitet, dodekafoni och slutligen serialism, men han är bäst känd för det många olika stilar förenande pluralistiska uttryck som han utvecklade under 1960-talet. Hans mest kända verk är den massivt mångfacetterade operan Die Soldaten (1965).
Zimmermanns konsert för oboe och liten orkester är ett relativt tidigt verk från år 1952. Kring samma tider komponerade han även andra solistiska verk som violinkonserten (1950), trumpetkonserten Nobody knows the trouble I see (1954) samt Canto di Speranza för cello och liten orkester (1957). Oboekonserten reflekterar den stilistiska förskjutningen från nyklassicism mot dodekafoni och utgångspunkten för verkets material är samma 12-tonsserie som Zimmermann använde i sin trumpetkonsert. Å andra sidan är kopplingarna till nyklassicismen fortfarande tydliga, och Zimmermann gav den första satsen titeln Hommage à Strawinsky. Oboepartiet är virtuost krävande och utnyttjar effektivt snabba övergångar från ett register till ett annat.
Konserten är en tätt komprimerad helhet i tre satser, vars långsamma mittersta sats är ungefär lika omfattande som de två övriga satserna tillsammans. I den nyklassicistiska och till texturen skarpa och kärvt klingande första satsen tar hedersbetygelsen till Stravinsky formen av hänvisningar till hans symfoni in C. Den spända och hotfulla stämningen i den långsamma satsen Rhapsodie är i sin tur som en mardrömslik variation av nocturnen i Bartóks Musik för stråkar, även om satsen även har ett par ljusare, sagolika vändningar. Oboepartiet har i hög grad en recitativ karaktär och lösgör sig i slutet av satsen till en solokadens. Även i den livliga och klangligt luftiga finalen spelar solisten en kadens innan de korta avslutande ritualerna.
