Webbkonsert: Känlsor

fredag 22.1.2021 19.00 Vårserien 2 & 3
YouTube
Vårserien 2 Vårserien 3
fredag 22.1.2021 19.00 YouTube
Vårserien 2 Vårserien 3

Dirigenten Anja Bihlmaier besöker igen i Tapiola Sinfonietta. Solist i Zimmermanns virtuosa oboekonsert är Juliana Koch, stämledare för oboe i Londons symfoniorkester. Konserten avslutas med Brahms ymnigt romantiska sista symfoni.

WebbkonsertTapiola Sinfoniettas YouTube kanal på fredagen 22. januari kl. 19. Inspelningen ska vara på YouTube t.o.m. den 21. februari 2021.

Program:

Bernd Alois Zimmermann: Konsert för oboe och liten orkester
I Hommage à Strawinsky
II Rhapsodie
III Finale

Johannes Brahms: Siymfoni nr 4 e-moll op. 98
Allegro non troppo
Andante moderato
Allegro giocoso
Allegro energico e passionato

Konserten slutar ca. kl. 20.

Förändringar är möjliga. Vi rekommenderar att kontrollera aktuell information om konserter på webbadressen https://www.tapiolasinfonietta.fi/sv/konserter/

Artister

Program

Bernd Alois Zimmerman

Konsert för oboe och liten orkester

Den tyska kompositören Bernd Alois Zimmermann hörde till efterkrigstidens stora ensamma, han var en sökare och en pessimist som till slut tog sitt liv eget liv som en lösning på den återvändsgränd som hans liv och hans konstnärskap gått in i. Under 1950-talet gick han som kompositör från de tidiga verkens nyklassicism till atonalitet, dodekafoni och slutligen serialism, men han är bäst känd för det många olika stilar förenande pluralistiska uttryck som han utvecklade under 1960-talet. Hans mest kända verk är den massivt mångfacetterade operan Die Soldaten (1965).

Zimmermanns konsert för oboe och liten orkester är ett relativt tidigt verk från år 1952. Kring samma tider komponerade han även andra solistiska verk som violinkonserten (1950), trumpetkonserten Nobody knows the trouble I see (1954) samt Canto di Speranza för cello och liten orkester (1957). Oboekonserten reflekterar den stilistiska förskjutningen från nyklassicism mot dodekafoni och utgångspunkten för verkets material är samma 12-tonsserie som Zimmermann använde i sin trumpetkonsert. Å andra sidan är kopplingarna till nyklassicismen fortfarande tydliga, och Zimmermann gav den första satsen titeln Hommage à Strawinsky. Oboepartiet är virtuost krävande och utnyttjar effektivt snabba övergångar från ett register till ett annat.

Konserten är en tätt komprimerad helhet i tre satser, vars långsamma mittersta sats är ungefär lika omfattande som de två övriga satserna tillsammans. I den nyklassicistiska och till texturen skarpa och kärvt klingande första satsen tar hedersbetygelsen till Stravinsky formen av hänvisningar till hans symfoni in C. Den spända och hotfulla stämningen i den långsamma satsen Rhapsodie är i sin tur som en mardrömslik variation av nocturnen i Bartóks Musik för stråkar, även om satsen även har ett par ljusare, sagolika vändningar. Oboepartiet har i hög grad en recitativ karaktär och lösgör sig i slutet av satsen till en solokadens. Även i den livliga och klangligt luftiga finalen spelar solisten en kadens innan de korta avslutande ritualerna.

Johannes Brahms

Symfoni nr 4 e-moll op. 98

Brahms väg till symfoniker var lång och smärtfylld. En sträng självkritik och dånet av giganten Beethovens steg i bakgrunden fick honom att hålla respektfullt avstånd från symfonin intill mogna mandomsår. När han slutligen hösten 1876, vid 43 års ålder och redan som en renommerad mästare, hade fullbordat sin debutsymfoni efter en nästan två decennier lång kreativ kamp, kom de tre övriga symfonierna till i relativt snabb takt. E-mollsymfonin, som blev hans sista, skrevs somrarna 1884 och 1885.

Fjärde symfonin komponerades vid foten av Alperna i Mürzzuschlag i Steiermark. Där fann Brahms också en parallell till symfonins karaktär: "Jag befarar att den smakar av det lokala klimatet - körsbären mognar inte här och du skulle inte vilja äta dem". Det är utan tvekan någonting höstligt och elegiskt över verkets mollskiftningar och grundläggande melankoli.

Första satsen inleds med ett berömt och med fog beundrat huvudtema vars välproportionerade yttre rymmer en djup melankoli. Inledningssatsen är uppbyggd i tät sonatform där övergången till repetitionsdelen fördunklas av att huvudtemat återkommer i utdragen version. Satsens dynamiska klimax infaller först i codan som får en osedvanlig tyngd.

Den långsamma satsen kännetecknas av en vacklan mellan C-dur och E-dur, vilket ger musiken en arkaisk, frygisk kolorit. Brahms symfonier innehåller inget egentligt scherzo, men fjärde symfonins massivt trotsiga och energiska tredje sats kommer trots sin jämna taktart nära Beethoven som förebild.

Av symfonins final bygger Brahms en variationssvit som anknyter till barockens förebilder både på formens och materialets nivå. Det handlar om en passacaglia (eller beroende på tolkningen en chaconne) vars tema Brahms har bearbetat utifrån finalkören ur Bachs kantat nr 150 Nach dir Gott verlanget mich. Variationerna, som följer på varandra utan avbrott som ett flöde som suger musiken framåt, är grupperade i tre huvudavsnitt. Det mittersta avsnittet, ett slags balanserande viloläge, inleds av flöjtsolo medan det sista avsnittet inleds av en kraftfull förkunnelse från bleckblåsarna.

Tjänster

Visa alla konserter