Intensitet

fredag 20.11.2020 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Guld 2020-2021
Köp biljett
fredag 20.11.2020 19.00 Från 29/23/12 € Esbo kulturcentrum
Platina 2020-2021 Guld 2020-2021

Namnet Pekka Kuusisto garanterar ett program som ligger i tiden. Den här gången greppar han istället för violinen sin taktpinne och dirigerar bland annat ett verk av Brett Dean, And once I played Ophelia, för första gången i Finland. Solisten är den akrobatiska sångvirtuosen Danae Kontora.

Ändringar i programmet är möjliga.
Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.

Artister

Program

Öppen generalrepetition kl. 10-13

Biljetter från 5 €, Lippupiste

Konsertpresentation

18:15-18:35, Tapiolasalen

Kimmo Korhonen presenterar kvällens program.

Anna Clyne

Sound and Fury

”En skugga blott, som går och går, är lifvet./En stackars skådespelare, som larmar/och gör sig till, en timmas tid, på scenen/och sedan ej hörs af. Det är en saga/berättad af en dåre; låter stort,/betyder intet.”

Med dessa rader, som hör till världslitteraturens mest kända, sammanfattar kung Macbeth sin livsbesvikelse när han hör om sin fru Lady Macbeths död. Versraderna ur Shakespeares stora tragedi utgjorde utgångspunkten för Anna Clynes orkesterverk Sound and Fury (2019), vars andra inspirationskälla är Haydns symfoni nr 60, med undertiteln Il Distratto (den villrådige, den förvirrade).

Utommusikaliska inspirationskällor är typiska för den i England födda men i New York bosatta Clyne, och hon anser dem vara centrala för sitt skapande. Men även rent musikaliska intryck är viktiga, såväl redan existerande musik som utgångspunkter för enskilda verk eller olika stilinriktningar. Hennes verk kan innehålla likväl mjukt klingande ljudlandskap som komplicerade och virtuost glänsande texturer. Clyne fick sitt genombrott under 2010-talet och många toppensembler världen över har beställt musik av henne. Sound and Fury kom till på beställning av Skottlands kammarorkester, Lyons nationalorkester och Hong Kong Sinfonietta, och verket uruppfördes i november 2019 i Edinburgh under ledning av Pekka Kuusisto.

Verkets Haydndimension uppstod under kompositionsarbetet när Clyne analyserade de centrala elementen i Haydns Il Distratto-symfoni och använde dem i sitt verk där hon placerade dem i skikt, sträckte dem, styckade dem och upprepade dem. Haydns symfoni har sex satser, och likt den är Clynes verk indelat i sex huvudavsnitt som spelas utan avbrott. Resultatet är ett omväxlande intensivt spinnande och återhållsamt mediterande verk i vars slut en skådespelare (eller den inspelade rösten av en skådespelare eller musikerna viskande) reciterar Macbeths monolog. Som slutkläm följer ett aleatoriskt avsnitt, i vilket musikerna framför ett valfritt utdrag ur Haydns symfoni i en enligt instruktionen ”vild version”.

Brett Dean

And once I played Ophelia, Finlandspremier

Australiern Brett Dean började sin musikerkarriär som violist och fick år 1985 anställning vid Berlins filharmoniker. Under slutet av 1980-talet började han även komponera musik och år 1999 blev han fri tonsättare. Han har blivit en av vår tids mest spelade tonsättare men han har inte helt lämnat violan och uppträder ännu både som kammarmusiker och som solist i sin egen violakonsert.

Ett av Deans mest framgångsrika verk är operan Hamlet (2013-16), baserad på Shakespeares drama. Under den långa arbetsprocessen uppkom även tre andra verk kring samma tema. Det första av dem är den andra stråkkvartetten And once I played Ophelia (2013), i vilken en sopransolist uppträder i en viktig roll vid sidan av kvartetten. År 2018 gjorde han ett arrangemang av verket för sopran och stråkorkester.

Texten till And once I played Ophelia är skriven av Matthew Jocelyn, som även har skrivit librettot till operan. Texten innehåller såväl Ofelias egna kommentarer som Hamlets, Hamlets mor drottning Gertrudes samt Ofelias far Polonius kommentarer till Ofelia och om Ofelia. På så vis uppstår ett mångdimensionellt, såväl inre som yttre porträtt av Hamlets älskade, som ofta har ansetts vara blyg och svag. Enligt Jocelyns och Deans uppfattning är det möjligt att hon drunknade eller dränkte sig snarare på grund av trycket av orden riktade mot henne än av sinnesrubbning.

Deans mångfacetterade verk är indelat i fem satser som spelas utan avbrott. Det inledande avsnittet betonar den nervösa strävheten och den dissonanta skärpan, tills en frän tremoloscen för till det mystiska och mycket sköra andra avsnittet, som inleds stilla för att så småningom växa och bli mer melodiskt men sedan igen avta mot slutet. Den tredje satsen är återigen snabb och scherzolik men sträng till tonen, och övergår i en mystisk och närapå skrämmande pianissimoscen (”I shall obey, my lord”). Den stillsamma fjärde satsen beskriver Ofelias död med Gertrudes berörande ord, och den avslutande satsen blir ett avsked och en vaggvisa till Ofelia.

Louise Farrenc

Symfoni nr 3 g-moll op. 36

Trots att de kvinnliga tonsättarnas väg ända till de senaste årtiondena varit kantad av fördomar och praktiska hinder finns det ändå några exempel på att kvinnliga begåvningar har haft möjligheter att hävda sig. Louise Farrenc från Frankrike arbetade länge som en ansedd professor i piano vid Paris konservatorium och hennes kompositioner beundrades av kolleger som Schumann och Berlioz. Efter hennes död föll hennes musik i glömska men under de senaste åren har den igen kommit fram och håller på att befästa sin position som en av de främsta företrädarna för sin tids klassisk-romantiska instrumentalmusik.

Farrenc inledde sin bana som tonsättare med verk för piano, vilka dominerar hennes produktion från 1820- och 1830-talen. Under 1830-talet prövade hon även på att komponera kammarmusik och skrev sina två första orkesterverk, två uvertyrer. 1840-talet blev ett decennium med storskaliga kammarmusikverk, och under samma årtionde skrev hon även sina tre symfonier (1842, 1845 och 1847), av vilka den sista ofta har ansetts vara den främsta.

Farrencs tredje symfoni placerar sig stilistiskt snarast mellan Beethoven och Mendelssohn. Farrencs förkärlek för ett kraftigt uttryck blir tydligt genast i symfonins första sats som börjar med en kort inledning för att därefter bryta ut i ett starkt pulserande och sjudande snabbt huvudavsnitt. Musiken har även en lyrisk dimension men intrycket är i första hand trotsigt, med en ställvis av effektiva synkoper betonad slagkraftighet som förstärks ytterligare i den snabba codan.

Den långsamma satsen är till en början seren och balanserad, men förblir inte enbart idylliskt lugn utan får även mörka och stundvis rentav ödesmättade nyanser. Scherzot virvlar och svärmar luftigt i Mendelssohns stil och balanseras av ett lugnare trioparti. I finalen återvänder den första satsens trotsighet och inte ens den storslagna codan ger efter för durens lockelser. Intrycket är ändå varken tragiskt eller hopplöst utan har i sitt mörker en orubblig inre energi.

Efterspel

Tapiolasalen

Pekka Kuusisto, violin & Tapiola Sinfoniettas musiker

Felix Mendelssohn: Stråkkvintet nr 2 B-dur op. 87

Tjänster

Visa alla konserter