IM WALDE

torsdag 14.5.2020 19.00 abonnemangskonsert 9
INSTÄLLD
Platina 2020-2021 Guld 2020-2021
Köp biljett
torsdag 14.5.2020 19.00 INSTÄLLD
Platina 2020-2021 Guld 2020-2021

 Mario Venzago förser säsongens avslutningskonsert med en överraskande och sällsynt kombination av romantikens centrala tonsättare och bortglömda verk. Franz Liszts symfoniska dikt gungar och rör sig som livet: från vaggan till graven. Den virtuose Ilya Gringolts fördjupar sig i Schuberts förtjusande violinverk. Vårsäsongen avslutas med ett raritet: Joachim Raffs femte symfoni, ”Leonore”.

INSTÄLLD

Artister

Program

Franz Liszt

Symfonisk dikt nr 13 ”Från vaggan till graven”

Efter en lång paus återvände Liszt under sin sena period ännu en gång till den symfoniska dikten och komponerade i Rom åren 1881-82 verket Von der Wiege bis zum Grabe (Från vaggan till graven). Verket bygger på den ungerske konstnärens Mihály Zichys teckning och beskriver i enlighet med titeln människans livsbåge. Till stilen företräder verket det förenklade och avskalade uttrycket under Liszts sena period, som i vissa av hans sista pianostycken fick en mycket modern dräkt.

Verket är indelat i tre avsnitt som spelas utan paus. Verket börjar med ”Vaggan”, en känslig och skör beskrivning av livets början, skriven för en avskalad besättning bestående av violiner, viola, flöjt och harpa. Mittenavsnittet ”Kampen för existensen” är fullt av livets och känslornas svall, frågor och tvivel men även hoppfulla nyanser. Verket avslutas av avsnittet ”Till graven: det kommande livets vagga” som inleds i dystra begravningsstämningar men som vänder sig mot ett ljusare och klarare uttryck och liksom en symbol för det nya livets födelse citerar material från det första avsnittet i förändrad form.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Franz Schubert

Konsertstycke för violin och orkester D-dur D. 345

Åren 1816-17 komponerade Schubert tre rätt små verk för violin och orkester. Det första av dem är Konsertstycke D-dur (1816), som ofta kallas även violinkonsert.

Schuberts konsertstycke D-dur är ett ungefär tio minuter långt stycke i en sats. Orkesterns besättning är rätt liten men inte alldeles vanlig, eftersom den förutom stråkar omfattar oboer, trumpeter och pukor, inte t.ex. de i detta sammanhang vanligare oboer och valthorn som i t.ex. Mozarts violinkonserter och övriga solistiska violinverk. Schubert komponerade verket för sin bror Ferdinand, men man har ingen information om eventuella framföranden under hans livstid.

Konsertstycket börjar med en högtidlig inledning, där violinens entré bidrar med ett intimare element med själfulla figurer. Det snabba huvudavsnittet blir till en mångfacetterad helhet i rondoform, som domineras av det lätt och livligt virvlande huvudmotivet som presenteras av violinen. I sidoepisoder får musiken även mörkare mollnyanser. Violinpartiet är gediget violinistiskt, piggt utsmyckande, smidigt och ställvis färgat av stora hopp.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Franz Schubert

Rondo för violin och stråkorkester A-dur

Schuberts produktion omfattar kompositioner av de flesta slag, men ett viktigt slag saknas: den egentliga konserten. Han var inte intresserad av virtuosspel, och med tanke på den schubertska musikens innersta väsen och förtätade atmosfär är det lätt att inse, att det i hans musikaliska vokabulär inte fanns plats för virtuost utanverk.

Åren 1816-1817 skrev Schubert några stycken för violin och orkester av vilka Rondo A-dur från 1816 är det mest spelade. Dess snabba huvudsats är livligt framspringande figurer men ändå långt från det virtuosa. Dessutom har figurerna ställvis lätt pianistisk anstrykning. Rondot får djupare dimensioner av de kontrasterade biepisoderna skrivna i moll.

Schuberts ca 600 lieder utgör en så central del av hela hans produktion, att man ofta ansett "sångligheten" var det viktigaste draget också i hans instrumentalmusik. Och så är det otvivelaktigt. Men då man med hänvisning till detta har velat påvisa kompositionstekniska brister i hans stora verk, är man inne på fel spår, kanske förledd av Beethovens monumentala skugga. Schuberts instrumentalmusik utgör en självständig enhet med självständiga utgångspunkter och ideal, inte ett försök att imitera Beethoven, som somliga har påstått.

Förkortad från Kimmo Korhonens text

Franz Schubert

Polonäs för violin och orkester B-dur D. 580

Det sista av Schuberts tre verk för violin och orkester är Polonäs B-dur, som färdigställdes i september 1817. Liksom de två tidigare solistiska violinverken komponerade Schubert Polonäsen för sin bror Ferdinand. Den här gången känner man även till när verket uruppförts, eftersom Ferdinand spelade det i Wien 29 september 1818. Även här är orkestern liten, förutom stråkarna ingår enbart oboerna, fagotterna och valthornen.

Polonäsen är en polsk folkdans som var känd redan under 1500-talet och som tack vare att den är lätt att dansa blev en populär sällskapsdans. I konstmusiken är den bekant från flera pianostycken av Chopin, men redan tidigare använde många kompositörer dess ”alla polacca”-rytm, bland annat Beethoven. Även Schubert skrev flera polonäser för fyrhändigt piano.

Jämfört med de två andra solistiska violinverken Konsertstycke och Rondo A-dur är Polonäsen mer begränsad till formen. Det här avspeglas redan i det att Polonäs till skillnad från de andra saknar en långsam inledning utan verket inleds direkt med violinens presentation av det dansanta polonästemat. Stämningen är i huvudsak ljust högtidlig även om musiken i ett mellanavsnitt övergår i moll, utan att spräcka den förfinat eleganta stämningen.

Förkortad från Kimmo Korhonens text

Joachim Raff

Symfoni nr 5 E-dur op. 177 "Lenore"

Den tyske tonsättaren Joachim Raff utförde sitt viktigaste arbete som kompositör av programmatiska symfonier. Åren 1850-56 bodde han i Weimar och han var under många år assistent till Liszt. Dennes programmatiska orkesterverk – förutom de symfoniska dikterna även de under 1850-talet tonsatta Faust- och Dante-symfonierna – hade en stor inverkan på Raffs produktion. På grund av sina kopplingar till Liszt har Raff ofta anknutits till den ”nytyska” inriktningen som Liszt företrädde.

Inalles komponerade Raff 11 symfonier (1864-83), varav alla förutom två har en beskrivande undertitel. Den mest kända av hans symfonier är den femte, Lenore (1872), som har inspirerats av Gottfried August Bürgers ballad med samma namn (1773). Lenore längtar efter sin älskade Wilhelm som har dragit ut i krig, och hon är rädd att han har dött. Under natten visar sig Wilhelm för Lenore och tar med sig flickan på en vild ritt som slutar vid en grav, Wilhelms grav; bilden av Wilhelm var i själva verket Döden.

I sin symfoni har Raff förenat en fyrsatsig symfonisk form med ett tredelat programmatiskt innehåll. De två första satserna utgör den inledande avdelningen Liebesglück, som i enlighet med titeln beskriver de älskandes lycka. Först kommer den ljusa allegrosatsen, med såväl fyllig romantik som en mer lyrisk sångbarhet. Den långsamma satsen är en känslosam kärleksscen, målad med långa melodiska linjer och med ett mer passionerat parti i mitten. Den tredje satsen, marschen Trennung (Uppbrottet), beskriver en armé i fjärran som kommer allt närmare, de älskandes plågsamma avsked och till slut armén som avlägsnar sig, nu med ynglingen med sig.

De tre första satserna skapade en bakgrund för Bürgers ballad, vars händelser beskrivs i den sista satsen Wiedervereinigung in Tode (Återförenandet i döden). Den består av en spänningsladdad och intensiv galoppritt, med reminiscenser från de tidigare satsernas motiv, och den får en dramatisk, nästan Berliozlik färg (jfr. Fausts fördömelse). Det avslutande partiets hymn i ljus dur ger dock verket en avslutning som andas ett serent inre lugn.

Kimmo Korhonen
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

kvarsittningen

ca 21.00

Tjänster

Visa alla konserter