Webbkonsert: Glans

fredag 19.3.2021 19.00 Vårserien 2 & 3
YouTube
Vårserien 2 Vårserien 3
fredag 19.3.2021 19.00 YouTube
Vårserien 2 Vårserien 3

Fanny Mendelssohn levde under den tidiga romantiken. Ur hennes produktion hör vi vackra stråkkvartett .samt med Andrea Tarrodis Serenad vilken har inspirerats av såväl Mozart som Miles Davis. Solisten i Mozarts violinkonsert är Malin Broman.

Livekonserten är inställd men konserten sänds 19.3.2021 kl. 19 på Tapiola Sinfoniettas YouTubekanal.  Direkt link till webbsändning: Glans

Ispelningen ska vara på YouTube tillsvidare.

Artister

Program

Fanny Mendelssohn

Stråkkvartett Ess-dur (här i arrangemang för stråkorkester)

Fanny Mendelssohns (senare Fanny Hensel) liv är i mångt och mycket sammanflätat med hennes några år yngre bror Felix. Samtidigt är det ett sorgligt exempel på hur olika roller 1800-talets borgerliga sedvänjor gav män och kvinnor. Fanny och hennes fyra år yngre bror Felix stod ända sedan barndomen varandra exceptionellt nära och fick tillsammans musikundervisning av kompositören Carl Friedrich Zelter. Bägge visade redan tidigt prov på sin obestridliga musikaliska begåvning och tog aktivt ställning till den andras kompositioner. I motsats till Felix tilläts Fanny ändå inte utveckla sin förmåga ända till ett yrke; det motsatte sig såväl Felix som deras i övrigt mycket upplysta bankir-far.

Eftersom den professionella karriären inte var ett alternativt kom de söndagskonserter som hon arrangerade i sina föräldrars hem i Berlin att bli mittpunkten för Fanny Mendelssohns musikaliska verksamhet. Största delen av hennes produktion kom till för dessa evenemang och består därför huvudsakligen av musik som lämpar sig för små besättningar, solo- och körsånger, pianostycken och kammarmusik. Det tog länge innan man förstod sig på Hensels verkliga värde som tonsättare, och den avgörande vändningen skedde först under slutet av 1900-talet i och med det fördjupade intresset som då väcktes.

Fanny Mendelssohns enda stråkkvartett (1834) hör tillsammans med den senare pianotrion (1846) till hennes centrala verk. Verkets fyra satser bygger en från det vanliga avvikande men ändå balanserad helhet. Verket har inget sedvanligt inledande allegro i sonatform utan det börjar med en till formen fri och känslosamt intensivt sångbar långsam sats. Den andra satsen är ett livligt scherzo, med ett dynamiskt fartfyllt fugato som trioavsnitt. Den tredje satsen är den sångbara Romanza, som även har klagande och laddade nyanser. Verket avslutas med en energisk final där vi befinner nära brodern Felix världar – oberoende av i vilken riktning inspirationen har flödat mellan de två begåvade syskonen.

Andrea Tarrodi

Serenad i sju färger

Andrea Tarrodi har under 2010-talet blivit en av de främsta svenska tonsättarna. Hon har ofta berättat om sitt sätt att i sitt inre förena musiken med olika figurer och färger. Visuella impulser, som landskap och ibland även målningar, har varit viktiga inspirationskällor för hennes verk och hon har jämfört komponerandet med att måla: ”Du börjar med en bakgrundsfärg, sedan målar du landskapet och till slut varelserna (melodierna) som bor där.”

Serenade in Seven Colours (2013) för blåsare och slagverk meddelar redan i titeln om sina till färger anknutna visuella intryck. Samtidigt har verket även starka musikaliska inspirationer. Den första utgångspunkten är Mozarts serenad för blåsare nr 10 B-dur, dvs. Gran Partita, och i första hand dess tredje sats Adagio. Den andra inspirationskällan har varit Miles Davis och Gil Evans skiva Quiet Nights. Även om musiken under kompositionsprocessen tog sin egen riktning från dessa ursprungskällor kan man ännu ana spåren av dem i Tarrodis verk.

Verket börjar växa med modala melodifigurer över en lugn puls, aningen likt Adagiot i Mozarts serenad (alltså just den musik, vars oboemelodi i Milos Formans film Amadeus försatte Salieri i ett tillstånd av förundrad beundran). Tarrodi målar en lyriskt genomskinlig, impressionistiskt färgad stämning som glöder i de vackra blåsarklangernas många färger. Enligt Tarrodi börjar inledningen i en mörkt blå/lila ton som gradvis går över i ett nästan vitt ljus. Ur ett dallrande tremolofält växer genom en sibelianskt smidig metamorfos en rytmisk ram, vars xylofonfigurer piskar fram en glänsande minimalistisk puls. Musiken förtätas i en mäktig kulmination – enligt Tarrodi ”en explosion i ett färgfyrverkeri” – varefter den övergår i ett stillsamt och avlägset avslut; i Tarrodis tankar klingar det som ett gulvitt disigt skimmer.

Wolfgang Amadeus Mozart

Violinkonsert nr 2 D-dur K.211

Även om Mozarts rykte som musiker i första hand vilar på hans överlägsna pianistiska kunnande var han även en utomordentlig violinist. Han påbörjade sina studier i violin för sin far Leopold redan som sexåring och var under åren 1769-77 konsertmästare i Salzburgs hovorkester. Han färdigställde alla sina fem violinkonserter under sin aktiva violinistkarriär, den första våren 1773, samtidigt hans första konsert överhuvudtaget; de övriga är från år 1775 då han komponerat endast en av sina pianokonserter.

Violinkonserterna reflekterar den unge Mozarts ständigt allt djupare förhållande till möjligheterna i det konsertanta uttrycket, och likt pianokonserterna flödade de ur hans egen kontakt med instrumentet. Ur instrumentalistens perspektiv sitter verken väl för just violinen med många väl passande instrumentala gester. Man vet inte om Mozart skrev konserterna specifikt för sig själv eller för någon annan violinist, men man känner till att han med stor framgång har framfört åtminstone några av sina violinkonserter. Mozarts egna solokadenser har inte bevarats och det är möjligt att han inte ens har skrivit några sådana.

I de två tidigaste konserterna framstår Mozart mer som en fortsättning på traditionen än som en förnyare. Konserten i D-dur K.211 är daterad juni 1775, och dess första sats är galant till stämningen och enligt tidigare kutym formad som en helhet med alternerande fyra orkesteravsnitt och tre soloavsnitt. Den långsamma satsen domineras av en ädel och arialik sångbar melodik som för tankarna till Amintas aria ”L’amerò sarò costante” ur Mozarts endast några månader dessförinnan färdigställda opera Il re pastore (1775; K.208). Finalens titel ”Rondeau” hänvisar till den franska stilen, och dess rondotema får ett dansant uttryck likt en menuett. I denna sats är violinpartiet som livligast med ofta lätta och luftiga drillande figurer.

Visa alla konserter