EFTERMIDDAGSKONSERT 1

fredag 17.9.2021 14.00 Eftermiddagskonsert
Från 20/18/18 € + Bokningsavgiften Esbo kulturcentrum
fredag 17.9.2021 14.00 Från 20/18/18 € + Bokningsavgiften Esbo kulturcentrum

Dirigentutbildningen hör till kronjuvelerna i Sibelius-Akademin, en av världens mest ansedda musikutbildningsanstalter. År 2020 inledde Sakari Oramo sitt arbete som professor, och hans elever ger sig nu tillsammans med Tapiola Sinfonietta i kast med den spännande och energiska klassicismen i Beethovens andra symfoni. En annan slags utmaning för dirigenterna erbjuder den sagolika tonpoesin i Maurice Ravels Gåsmors sagor och den smekande och rena nyklassicismen i Tombeau de Couperin.

Dirigentelever under Tapiola Sinfonietta perioden:

Aku Sorensen
Aliisa Barrière
Kristian Sallinen
Nathanaël Iselin
Costas Vallios
Mateusz Gwizdalla
Erle Kont

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

 

Artister

Program

Ludwig van Beethoven

Symfoni nr 2 D-dur op. 36

Beethoven skrev sin andra symfoni
hösten 1802, mitt under en
svår depressionsperiod. Han
hade nyss upptäckt, att hans hörsel höll
på att försämras. Depressionen tog sig
uttryck i det berömda Heiligenstadttestamentet,
där Beethoven på ett gripande
sätt ser tillbaka på sitt liv. I andra
verk från samma tid tränger ångesten
igenom bara ställvis och t.ex. andra
symfonin är ett av hans mest energiska
och livsbejakande verk.
Man brukar dela upp Beethovens
produktion i tre stilperioder. I den här
uppdelningen placeras andra symfonin
intressant nog mitt i bryttningsskedet
mellan de två första perioderna. Den är
förbindelselänken mellan den ännu
haydnskt präglade första symfonin (1800)
och den revolutionära tredje symfonin,
Eroica (1804). Symfoni nr 2 uruppfördes i
Wien i april 1803. Publiken och kritikerna,
som hade uppskattat debutssymfonin,
var inte sena att notera att Beethoven
hade slagit in på nya vägar och mottagandet
var minst sagt blandat.
I första satsen gror redan fröet till
den blivande skaparen av Eroica. Den
långsamma introduktionen (Adagio
molto) är mycket längre än i den första
symfonin. Den kulminerar i ett unisont
motiv som på ett överraskande sätt
föregriper nionde symfonin. Huvudtemat
i Allegro con brio är snarare en
grupp motiv än ett renodlat tema. Sidotemat
är inte sedvanligt sångligt utan
marschlikt. Genomföringen är redan
ett äkta beethovenskt kraftprov, där
först huvudtemat och sedan sidotemat
behandlas, men höjdpunkten utgörs av
codan som flyger upp i jublande höjder.
Som motvikt till den energiska
första satsen är den långsamma satsen
(Larghetto) avklarnat harmonisk även
om den också innehåller allvarsammare
nyanser. Tredje satsen (Allegro) med
sina dynamiska kontraster ha Beethoven
själv kallat scherzo, för första
gången i symfonins historia. Visserligen
är redan första symfonins menuett ett
äkta scherzo. I finalen (Allegro molto)
formligen spränger Beethoven alla
bojor. Redan det hotfulla och kapriciösa
huvudtemat är en verklig snilleblixt.
Genom en rad kontrasterande vänringar
och överraskningar går satsen
mot sin avslutning, där hela orkestern
rycks med i den allmänna yran.

Kimmo Korhonen

Maurice Ravel

Gåsmors sagor

Maurice Ravel var en av musikhistoriens mångsidigaste stilvirtuoser. Med hjälp av sin vir-tuosa kompositionsteknik kunde han suveränt röra sig i de mest skilda världar, vare sig det gällde impressionistisk kolorit, ny barock eller klassicism, orientaliska eller spanska ele-ment, valsernas elegans från en gången tid eller jazzens rykande varma puls.
Ravel förstod även barnens upplevelsevärld. Man kan rent av fråga sig om den inte var den närmaste och käraste världen för honom. Bland vuxna var Ravel ofta reserverad och tillbakadragen hur mycken han än tyckte om sällskapet. Ofta sökte han sig dock – om till-fälle gavs – till barn och var i deras sällskap som mest frigjord och kanske allra lyckligast. När Ravel skrev musik med barnmotiv var han kanske inte längre enbart den store stilvirtuo-sen, utan gav något verkligt äkta av sig själv.
Djupast ned i barnens hemlighetsfulla, oskuldsfulla liv dök Ravel i operan L’enfant et les sortilèges (Det förtrollade barnet, 1925). En liknande insikt, i mindre dimensioner, representeras av Gåsmor, inspirerad bl.a. av Charles Perraults sagor. Ravel skrev ursprungli-gen verket 1908 som en svit i fem satser för piano fyrhändigt, avsedd för de två barnen i en bekant familj. År 1911 skrev Ravel en orkesterversion av sviten och senare samma år en balettversion, till vilken han skrev två nya satser; han ändrade även satsernas ordningsföljd och sammanband dem med mellanspel.
I sviten Gåsmor i fem satser förenas barnets naivism med den finess och avslipning som kännetecknar Ravels musik. I den älskliga och ömtåliga skönhetsvärlden möter vi den skira lyriken i Prinsessan Törnrosas pavane, föreningen av värme och sorgmod i Tummeli-ten, den kinainfluerade pentatoniken och exotiska koloriten i Pagodernas kejsarinna, den långsamma valsen i samtalet mellan Skönheten och odjuret och till slut den sagolika, beru-sande skönheten i Sagoträdgården.

Kimmo Korhonen

Maurice Ravel

Tombeau de Couperin

Nyklassicismen, som uppstod under 1910-talet och som hittade sina yttre modeller i barockens och klassicismens musik, kom till som ett motdrag mot såväl senromantikens översvallande prålighet och expressionismens intensiva stränghet. Ett av de tidigaste exemplen på nyklassicism var Ravels pianosvit Le tombeau de Couperin (1914-17). Titeln hänvisar till 1600- och 1700-talens franska musik, där minnesstycken med namnet tombeau skrivna för tonsättarkollegor var vanliga. Ravels pianosvit uppfyller tombeau-kompositionernas villkor dubbelt, eftersom verket till namnet är tillägnat musikersläkten Couperin, troligen främst dess mest kända representant François Couperin, men Ravel dedicerade dess satser som minnesstycken till de av hans vänner som dött på slagfälten i första världskriget.

Le tombeau de Couperin har fått sina yttre konturer av barockens former, men i dess musik smälter klassicismens och barockens anda ihop med Ravels finkänsliga uttryck. Verkets ursprungliga version har sex satser: den smidigt flödande Prelude, den allvarsamma Fugue med sin i Ravels produktion ovanliga kontrapunktiska grepp, tre olika danssatser – den dämpat sorgmodiga Forlane, den målmedvetet fartfyllda Rigaudon och för att vara en dans allvarligt nyanserade Menuet – samt som avslutning på sviten det motoriskt energiska och pianistiskt virtuosa Toccata. Verkets musik har både ljus och dolt sorgmod men inte en sådan ångest som man kunde vänta sig av musik som har kommit till i skuggan av kriget.

År 1919 arrangerade Ravel sviten för liten orkester, men lämnade bort fugan och toccatan och ändrade ordningsföljden på rigaudonen och menuetten.

Kimmo Korhonen

Tjänster

Visa alla konserter