Eftermiddagskonsert 3

torsdag 18.2.2021 14.00 Eftermiddagskonsert
FROM 20/18/18 €, Inkl. kaffe med bakelse Esbo kulturcentrum
Köp biljett
torsdag 18.2.2021 14.00 FROM 20/18/18 €, Inkl. kaffe med bakelse Esbo kulturcentrum

Clemens Schuldt, kdirigenti
Jukka Rantamäki, konferencier

Hans Abrahamsen: Tio preluder
Joseph Haydn: Symfoni nr 90 C-dur

På programmet står två innehållsrika verk med ungefär 200 år mellan sig. Den danska samtida kompositören Hans Abrahamsens Tio preludier består av tio små stycken i flera olika stilar. Joseph Haydns Symfoni nr 90 är full av egensinniga och nyskapande lösningar samt solon och självständiga passager för blåsinstrument.

OBS. Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

Artister

Program

Hans Abrahamsen

Tio preludier

Hans Abrahamsen hör till Danmarks mest betydande tonsättare. Han skrev sina första verk i slutet av 1960-talet redan innan han påbörjat sina studier i komposition. I sina tidiga verk anslöt han sig till den ”ny-enkla” inriktningen, som fått en stark position i Danmark och som strävade till att skapa en motkraft till den komplexa centraleuropeiska modernism, speciellt den sk. Darmstadtskolan. Viktigare faktorer var klarhet, genomskinliga texturer, användning av olika stilelement samt en viss objektivitet i processen. Från och med slutet av 1970-talet började Abrahamsen använda sig av ett mer subjektivt förhållningssätt, karaktäriserat som ”poetiskt” eller ”romantiskt”, och hans uttryck har fortsatt på samma spår, även under perioden efter hans nästan totala paus i tonsättandet under hela 1990-talet.

Ten Preludes för stråkkvartett (1973) hör till nyckelverken i Abrahamsens tidiga produktion och inleder hans serie av fyra stråkkvartetter. Verket representerar idealen i hans ”ny-enkelhet” och enligt Abrahamsen ”består det av fyra korta stycken – eller kanske inledningar skrivna i en ny enkel (eller minimalistisk) och polystilistisk stil”. År 2010 gjorde Abrahamsen en orkesterversion av verket med titeln Ten Sinfonias.

I verkets olika satser kommer olika stilistiska lösningar fram, till exempel börjar den första satsen skarpt dissonant, men verket har även mer känslosamma eller minimalistiskt upprepande, till texturen förenklade satser. Satserna följer varandra åtskiljda av korta (quasi attacca) eller längre (non attacca) pauser, eller som i fallet med de två sista satserna tätt på varandra (attacca subito). Stilarna blir tydligare ju längre verket framskrider, och den nästsista satsen är en enstämmig folklig melodi och den avslutande satsen en livlig och dansant barockpastisch, ända in till den med repriser försedda binära formen.

Joseph Haydn

Symfoni nr 90 C-dur

I slutet av 1780-talet började Haydn utvidga sitt symfoniska imperium genom att komponera symfonier för utländska beställare. I samband med detta uppstod en hel samling verk för franska artister, först de sk. Parissymfonierna (nr 82-87) och därefter i två omgångar även följande fem symfonier. Parissymfonierna beställdes av den lokala ansedda konsertinstitutionen Le Concert de la Loge, medan en av dess grundande medlemmar, greve Claude-François-Marie Rigoley d’Ogny, sedan personligen beställde symfonierna nr 90-92 (1788-89).

Även om symfoni nr 90 inte hör till Haydns mest kända verk är den full av egensinniga och nyskapande lösningar. I den första satsen löste Haydn det inbördes förhållandet mellan den långsamma inledningen och det snabba huvudavsnittet genom att ta ett av inledningens motiv och göra det till de första tonerna i det snabba avsnittets huvudtema. Sidotemat framförs först av flöjten, därefter oboen, och överhuvudtaget innehåller symfonin många solon och självständiga partier för blåsarna. I den långsamma satsen använder Haydn en av sina favoritformer: variation av två alternerande teman. Satsen får ett djup och en rikedom av olikheten hos dess teman: det första är i ljus F-dur, det andra i mer dramatisk f-moll. Även i denna sats står solopartierna ut: flöjtsolot i variationen av durtemat och cellosolot i variationen av molltemat.

I sin eleganta ceremonialitet följer menuetten de franska idealen, kanske som en medveten hyllning till greve d’Ogny. I det pastorala mellanavsnittet (den sk. trion) får oboens solo huvudrollen. Den energiska finalen bygger på ett centralt tema. I slutet av satsen bjuder Haydn igen på en överraskning: ett falskt slut, en fyra takter lång paus och därefter en övergång till Dess-dur, från vilken han under den mer än vanligt omfattande codan söker sig tillbaka till huvudtonarten C-durs stabila grund.

Tjänster

Visa alla konserter