Eftermiddagskonsert 2

torsdag 26.11.2020 14.00 Direkt strömning
Direkt strömning på YouTube YouTube
torsdag 26.11.2020 14.00 Direkt strömning på YouTube YouTube

En eftermiddag i november är de finurliga tonerna i Francis Poulencs Sinfonietta en utmärkt stimulans. I Esa-Pekka Salonens Mania får vi njuta av cellosolisten Jonathan Roozemans fenomenalt nyansrika musicerande.
Tapiola Sinfonietta dirigeras av Risto Joost och värd för konserten är som vanligt orkesterns andre konsertmästare Jukka Rantamäki.

Risto Joost, dirigent
Jonathan Roozeman, cello
Jukka Rantamäki, konferencier

Esa-Pekka Salonen: Mania
Francis Poulenc: Sinfonietta

I samarbete med Suomen Säveltäjät ry.

 

 

Artister

Program

Esa-Pekka Salonen

Mania

Trots att det i ett skede började se ut som om dirigenten Salonen helt körde över kompositören Salonen höll sig den senare alltid vid liv, och senare har Salonen lyckats hitta en fruktbar balans mellan sina två musikerpersonligheter. Trots att dessa två sidor tävlar med varandra när det gäller tidsanvändningen har de på ett djupare plan alltid stöttat varandra. I Salonens arbete som kompositör har det visat sig som en djup respekt för musikerskapet och en tillit till musikernas kunnande och förmåga att tänja sig till nya utmaningar.

Enligt Salonen utmanar en stor del av hans instrumentala musik artisterna på ett eller annat sätt, men i det fritt konsertliknande verket Mania (2000) för cello och stor ensemble är det uppträdande elementet speciellt centralt. I samband med verket betonade Salonen sitt intresse för det virtuosa: ”Det finns en märklig skönhet i tanken att en artist utför extremt svåra saker för att ge njutning till andra människor. Den bästa virtuosen är en musiker som är beredd att bege sig till ställen dit ingen annan tidigare har gått, en sinnets likväl som fingrarnas virtuos.”

Enligt Salonen är det centrala i Mania ”rörelsen som aldrig stannar”. Verket börjar ”in medias res”, genom att genast i de första takterna hoppa in i händelsernas mitt där cellon målar sina snirkliga linjer mot ensemblens ljusa bakgrund. Cellopartiet är såväl tydligt solistiskt som en del av ensemblen och allt däremellan. Även klangvärlden lever och förändras konstant och är stundvis transparent strålande, stundvis mer fylligt målande. Verket karaktäriseras av en oupphörlig förändring där tillstånd och positioner förändras och omärkligt förnyas. Olika snabba skeden dominerar verket tills vi under den senare halvan kommer till ett lugnare avsnitt under vilket vi upplever verkets mest intensiva stunder. Till slut stannar rörelsen nästan helt – för att därefter bryta loss i hela verkets mest fartfyllda avsnitt, en avslutande stretta som rusar fram i ett hisnande tempo.

Francis Poulenc

Sinfonietta

Fransmannen Francis Poulenc gav själv ramarna för definitionen av honom som kompositör genom att säga att det inom honom fanns såväl en gatupojke som en katolsk mystiker. Även om dessa ytterligheter kanske kombinerades i vissa verk gick utvecklingen huvudsakligen från den föregående mot den senare. Under sin ungdomsperiod under 1920-talet blev Poulenc känd som en nyklassicisist och medlem av tonsättargruppen Les Six, i vilken kvick spiritualitet och en skarp osentimentalitet stod högt i kurs, medan mer seriösa tongångar började bli allt viktigare i hans senare produktion. En vändpunkt i denna utveckling var hans nära tonsättarkollegas och väns våldsamma död i en bilolycka år 1936 och besöket i pilgrimsstaden Rocamadour som han gjorde omedelbart därefter. Viktiga verkgenrer i Poulencs produktion är piano- och kammarmusiken, sångerna, de andliga vokalverken samt operorna. Däremot komponerade han endast några egentliga orkesterverk.

År 1947 skissade Poulenc en stråkkvartett, men arbetet fick inte luft under vingarna; han beklagade sig över att alla motiv som han försökte skriva för kvartetten började klinga med blåsarfärger. Till slut beslöt han sig för att på inrådan av George Auric, en tonsättarvän och tidigare kollega i Les Six, flytta över dessa teman till sinfoniettan, som var ett beställningsverk av BBC och som färdigställde senare samma år och uruppfördes i London i oktober 1948.

Sinfoniettan i fyra satser är Poulenc enda verk med symfonisk form. Även om det har tillkommit efter den andliga vändpunkten återvänder det i andan till nyklassicismen från Les Six-perioden, men upplevd liksom genom ett mer moget tonsättaretos. I den första satsen förenas en livlig fräschör och en mer seriös melodik med långa linjer. Den andra satsen är ett luftigt fartfyllt och humoristiskt scherzo med ett bredare avsnitt i mitten. Den långsamma satsen färgas av en pastoral lyrik som fördjupas till en romantisk värme. I finalen som inleds i livliga tecken är ”gatupojken” till en början mest närvarande, men allt eftersom satsen fortskrider blir den ymniga melodiken allt viktigare.

Visa alla konserter