Webbkonsert: Drömmar

fredag 5.3.2021 19.00 Vårserien 1 & 3
YouTube
Vårserien 1 Vårserien 3
fredag 5.3.2021 19.00 YouTube
Vårserien 1 Vårserien 3

Sinfoniettas konsertmästare Janne Nisonen stiger den här gången upp på dirigentpodiet i sällskap av flöjtisten Emily Beynon. I centrum för Carl Vines flöjtkonserten står instrumentet själv, och dess virtuosa stämma prövar hur långt instrumentet kan nå – kanske sina egna drömmar? Under konserten gör vi också  en djupdykning ner i sagornas värld.

På pausen Kimmo Korhonen intervjuar Emily Beynon, Janne Nisonen och Jussi Tuhkanen.

Livekonserten är inställd men konserten direkstsänds på Tapiola Sinfoniettas YouTubekanal på fredagen 5. mars 2021 kl. 19.

POPGRAM:
Hans Abrahamsen: Märchenbilder
Carl Vine: ’Pipe Dreams’ konsert för flöjt och stråkar, Finlandspremier
Robert Schumann: Märchenbilder Op. 113
* Paus 7 minuter. Intervju
Erich Korngold: Märchenbilder Op. 3
* Paus 7 minuter: Intervju
Claude Debussy: En Fauns eftermiddag för flöjt oc piano

Janne Nisonen: jannenisonen.com
Emily Beynon: emilybeynon.com
YouTube: EmilyBeynonflute

Artister

Program

Hans Abrahamsen

Märchenbilder

”Att komponera är att gå in i musiken och där finna något som jag ursprungligen inte ens visste fanns där. Att undersöka musiken och hitta nya saker i det tonala materialet som överraskar mig och fängslar mig.”

I Hans Abrahamsens ord skymtar vi en tonsättare med ett starkt förhållande till traditionen och som är medveten om den klingande verkligheten omkring sig. Även om han har en gnutta av ”musik om musik”-attityd är han framför allt en djupt självständig kompositör som skapar utgående från sina egna utgångspunkter. I sin tidiga produktion anslöt sig Abrahamsen till den i Danmark starka ”ny-enkla” inriktningen, som strävade till att skapa en motkraft till den komplexa europeiska modernismen, i synnerhet den sk. Darmstadtskolan. Under den senare hälften av 1970-talet började han använda ett i jämförelse med sin tidigare kompositionsstil mer subjektivt grepp, som har kallats hans ”poetiska” eller ”romantiska” period.

Kammarmusikverket Märchenbilder (Sagobilder) (1984) har lånat sin titel av Schumanns sena verk för piano och viola (1851), och på sätt och vis för Abrahamsen här en dialog med Schumann genom att förverkliga den liknande utgångspunkten med sitt eget uttryck. Musiken har såväl minimalistiska upprepningar, ett rikt och uttrycksfullt skimmer och ofta texturer placerade ovanpå varandra i lager.

Verket är indelat i tre satser, av vilka de två senare spelas utan avbrott. Enligt Abrahamsen är verket i själva verket indelat i sex sagobilder, av vilka de tre första ingår i den första satsen. Sagobilderna utvidgas sedan så att den andra satsen har två och den avslutande satsen består av en sagobild. Den första satsen med sina olika skeden är snabb, rörlig och ofta livligt sprudlande musik. Den andra satsen inleds med långsamma, tunga steg (tempobeteckningen är Andante alla marcia) som därefter blir ett ljusare parti, färgat av bleckblåsets och stråkarnas upprepningar. Med sin kvicka rörlighet och sina upprepningar är den avslutande satsen tydligast minimalistisk och ger verket ett ljust, befriande och sagolikt slut.

Carl Vine

Pipe Dreams, konsert för flöjt och stråkar, för första gången i Finland

Carl Vine hör till vår tids mest framförda och ansedda australiska tonsättare. Under 1970-talet blev han känd för sin musik till dans, en genre han har gjort rentav 25 verk inom, men hans produktion har utvidgats och omfattar bland annat även åtta symfonier (1986-2018), 13 konserter för olika instrument (1987-2018) samt mycket kammar- och pianomusik. Pianot är hans eget instrument och han har ofta uppträtt även som pianist.

Till en början var Vine intresserad av avantgarde och hämtade intryck av bl.a. Stockhausen och Elliott Carter. Efter mitten av 1980-talet började han förnya sitt uttryck och ändrade delvis inriktning mot en mer traditionell stil, där ytterligheterna är å ena sidan komplexa rytmer och en stark energi, å andra sidan en seriös reflektion och lyriskhet. I bakgrunden kan man skönja en stor utvecklingslinje, springande ur nyklassicismen.

Pipe Dreams, en konsert för flöjt och stråkar, färdigställdes år 2003 på beställning av Australiska kammarorkestern, med vilken Vine har haft ett tätt samarbete. Solist var den fransk-schweiziske stjärnflöjtisten Emmanuel Pahud. Verkets titel syftar på omöjliga förhoppningar och denna tanke har även varit den centrala utgångspunkten för Vines verk. Han har själv följande att berätta om verket:

”Det finns något naturligt mänskligt med att omhulda sina djupaste önskningar även om man vet att de är omöjliga. Samma slags tanke finns även i detta verk och dårskapen att flöjten – själva instrumentet – skulle kunna ha egna hemliga önskningar. Vad kan en flöjt tänkas drömma om i ett universum där allt är möjligt?”

”Verket använder en av mina favoritarkitekturer: en enda sats med tre avsnitt i den klassiska formen medeltempo-långsam-snabb. Även om solopartiet är skamlöst virtuost är intentionen inte att blända utan att undersöka drömmandet så noggrant som möjligt, genom ett metallrör som tror att det inte har några begränsningar. Musiken har ingen koppling till opiumpipan, ur vilken termen ’pipe dream’ härstammar.”

Robert Schumann

Märchenbilder op. 113

Under mitten av 1800-talet upplevde den tyska sagan, Märchen, en stark blomstringsperiod. Robert Schumann var en stor vän av dessa sagor och han läste dem såväl för sitt eget nöje som för sina barn. Även hans kreativitet hämtade inspiration ur sagorna, hos honom sammanflätades ju ofta litterära impulser starkt med musik även om han knappt skrev någon programmatisk musik. På motsvarande sätt upplevde även de tyska författarna ofta en koppling till musiken i sagorna; enligt till exempel Ludwig Tieck bör en Märchen ha en ”måttligt progressiv nyans, en viss oskuldsfullhet i uttrycket, som hypnotiserar själen liksom en stilla musikalisk improvisation utan buller och oväsen”.

Under sin sena period komponerade Schumann två verk i vars titel ordet ”Märchen” ingår: Märchenbilder (Sagobilder) för viola och piano (1851) samt Märchenerzählungen (Sagoberättelser) för klarinett, viola och piano (1853). Bägge verken har fyra satser med enbart tempobeteckningar, inga egentliga beskrivande titlar. Dessa stycken hör alltså inte ihop med vissa specifika sagor och Schumanns tanke var att skapa ett slags musikaliska sagor som fungerar mer på de sagolika känslotillståndens än på berättelsens narrativa nivå. Samtidigt hör verken till de många samlingarna av småskaliga instrumentala verk under hans sena period.

I verket Märchenbilder utnyttjar Schumann på ett fint sätt violans i jämförelse med violinen djupare, mörkare och varmare klang. I verkens satser kan man ana känslorna hos de två sidorna av Schumanns konstnärsperson, så att vi kan höra den drömske Eusebius i de melodiska yttre satserna och den mer dynamiska Florestan i de två snabbare och mer rytmiska mittersta satserna. Verkets vackra melodiska bågar påminner om att Schumann även var en av den tyska vokalmusikens stora mästare. Sångbarheten står i centrum speciellt i den avslutande satsen (Langsam, mit melankolischen Ausdruck) som ger tempobeteckningens melankoliska uttryck en varmt trösterik och balanserad nyans.

Erich Korngold

Märchenbilder op. 3

Österrikaren Erich Wolfgang Korngold hör till musikhistoriens förbluffande underbarn. Han började spela piano redan som femåring och skrev sina första kompositioner följande år. När han var tio år gammal fick han möjlighet att spela sin kantat Gold för självaste Mahler, som kallade honom för ett geni och sände honom till Alexander von Zemlinsky för att studera för honom. Baletten Der Schneemann, som Korngold komponerade som elvaåring, blev i orkestration av Zemlinsky en sensationell framgång vid hovoperan i Wien i oktober 1910. Vissa misstänkte att Korngolds far, sin tids kanske mest inflytelserike österrikiske kritiker Julius Korngold skulle ha korrigerat sin sons kompositioner, men denne förnekade misstankarna: ”Om jag skulle kunna komponera som han skulle jag inte arbeta som kritiker.”

Korngolds mest kända och viktigaste verk är operan Die tote Stadt (1920). Hans senare karriär dominerades av arbetet som filmkompositör i Hollywood. Trots att det förde honom till sidan av den hårda kärnan av musikvärlden visade han även inom den genren sin skicklighet och han fick två Oscarpriser för sin filmmusik.

Märchenbilder är ett utmärkt exempel på Korngolds brådmogenhet som tonsättare. Han färdigställde ursprungligen den sjusatsiga sviten med pianostycken sommaren 1910, då han nyligen hade fyllt 13 år. Korngold orkestrerade verket ett år senare, och i denna form är det hans första egna orkesterverk, även om Zemlinsky eventuellt har övervakat arbetet. Orkesterversionen har endast sex satser, eftersom den ursprungliga andra satsen har försvunnit.

Märchenbilders satser har titlar som hänvisar till sagor samt korta diktverser skrivna av familjevännen och poeten Hans Müller. I verket ger Korngold prov på sin förmåga att leva sig in i de mest olika stämningar, vilket han hade nytta av senare både som operakompositör och som mästerlig filmmusikkompositör med högt anseende i Hollywood. Märchenbilder har en sagolik känslighet och en wiensk elegans, och på så vis påminner verket i sin oskuldsfullhet om den sidenglänsande gamla värld som några år efter verkets färdigställande skulle komma att krossas av det första världskriget.

Visa alla konserter