Dödens sånger

fredag 11.10.2019 19.00 Abonnemangskonsert 4
från 25/19/11 €

Dödens sånger

fredag 19.00 Abonnemangskonsert 4
från 25/19/11 € Esbo Kulturcentrum
fredag 11.10.2019 19.00 från 25/19/11 € Esbo Kulturcentrum

Ryan Bancroft, segrare i den internationella Malko-dirigenttävlingen 2018, förtjusar publiken med vackert utformad musik. De ljusa och klara nyanserna i Sibelius sjätte symfoni möter de väster- och österländska intrycken i Takemitsus musik. Solist i de starka verken av Musorgskij och Kokkonen är Mika Kares – här utlovas finlän1dsk bassång när den är som bäst.

Artister

Program

Tōru Takemitsu

How slow the wind

Japanen Toru Takemitsu har redan länge varit den mest spelade asiatiska tonsättaren i Europa, rentav en slags musikalisk personifikation av det asiatiska. Just i hans fall lönar det sig ändå inte att betona skillnaden mellan det ”europeiska” och det ”asiatiska” alltför mycket. I hans musik är bägge närvarande men inte som motsatser utan som element som kompletterar varandra och smälter in i varandra.

Under Takemitsus uppväxtår var den västerländska musiken förbjuden i Japan, och efter kriget började han medvetet söka sig mot den europeiska musiken och samtidigt ta avstånd från sin egen japanska bakgrund. Under 1960-talet, började han dock så småningom även söka sig till sina egna japanska rötter.

Verket How Slow the Wind (1991) företräder syntesstilen i hans senare produktion och är en för Takemitsu typisk poetisk och av naturen inspirerad titel, och naturen var överlag en viktig inspirationskälla för honom. Titeln är den första raden i den amerikanska poeten Emily Dickinsons (1830-1886) dikt, där hela strofen är ”How slow the wind --/how slow the sea --/how late their Feathers be!” Takemitsus verk är ljust klingande, impressionistiskt meditativ musik, full av den tidlösa skönheten hos mystiskt nyckfulla stämningar. Verkets melodiska kärna är ett motiv med sju toner som presenteras av oboen och som förekommer i varsamt förändrade former under verkets gång.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Modest Musorgskij / Dmitrij Sjostakovitj

Dödens sånger och danser

Av de ryska 1800-talstonsättarna var Modest Musorgskij den mest oslipade urkraften, en verklig arketyp för geniet med naturkraft. Han var som bäst som vokalkompositör. Den strålande kronan i hans produktion är Boris Godunov, som är den enda av hans operor som blev helt klar, till och med i två versioner (1868-69, 1871-72). Solosångerna utgör en annan viktig kompositionsform.

Med en för Musorgskij typisk psykologisk kraft målar Dödens sånger och danser (1875-77) fyra olika bilder av döden. Sångerna är till sin karaktär berättande, som musikaliska noveller eller miniatyrdraman. I Vaggvisa vakar en mor vid sitt sjuka barns bädd, men Döden ställer sig bestämt i moderns ställe. I Serenad är Döden en okänd riddare som med sin sång förför en sjuk ung flicka i sin famn. I Trepak möter Döden en drucken bonde som tappat bort sig i en snöstorm. De dansar tillsammans tills bonden stupar i snödrivan. Reminiscenserna av melodin Dies irae betonar sångens karaktär av danse macabre. I Fältmarskalken skördar Döden på ett slagfält fyllt av lik och sårade soldater.

Musorgskij komponerade ursprungligen Dödens sånger och danser för sång och piano, men sviten har senare orkestrerats i flera olika versioner. Dmitrij Sjostakovitjs version är från år 1962.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Joonas Kokkonen

Paavos monolog I ”Jag kan inte öppna dörren” ur operan De sista frestelserna

Operan De sista frestelserna, som fick sin premiär vid Finlands Nationalopera i september 1975, var det monument som samlade hela Joonas Kokkonens produktion, dess tydliga kulmen. Det är hans till uttrycket mest mångfacetterade och starkaste verk.

De sista frestelserna bygger på ett skådespel med samma namn, skrivet av Joonas Kokkonens småkusin Lauri Kokkonen år 1960. Operans huvudperson är en historisk person, väckelseledaren Paavo Ruotsalainen från början av 1800-talet, och genom honom återspeglar verket den för Kokkonen närstående andliga temasfären.

Kokkonen komponerade rollen som Paavo för sin tids finländska basjätte Martti Talvela. Den stora och krävande rollen koncentreras i Paavos två monologer, en i var och en av operans akter. Paavos första monolog ”En saa ovea auki” (Jag kan inte öppna dörren) återfinns i andra hälften av akt I, i den sjätte scenen. Den följer efter Paavos och hans hustrus Riittas dramatiska gräl, som slutar med att Riitta försöker kasta en yxa på Paavo efter att Paavo har velat ta med sig husets sista bröd när han åker iväg på en predikoresa. I monologen irrar Paavo i hallucinationernas ström i sina egna inre minnen, resor och – efter att ha mött bommen – återvänder till sitt eget hems värld.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Jean Sibelius

Symfoni nr 6 d-moll op. 104

Sjätte symfonins fullbordan i början av 1923 markerade slutet på ett flera år långt mellanskede i Sibelius karriär, då inga nya betydande verk blev till.

I sitt balanserade uttryck och sin välproportionerade form är sjätte symfonin ett djupt klassiskt och tidlöst verk. Symfonin saknar förtecken men tonarten är ändå inte C-dur utan d-dorisk.
Första satsen börjar som ett glasklart flöde ur vilket öppningsallegrot bryter fram; ändå har hela satsen samma föredragsbeteckning.
Den långsamma satsen börjar med svalt genomskinliga klanger av flöjt och fagott som violinerna ansluter sig till med ett enkelt melodimotiv. Av dessa ingredienser skapar Sibelius en variationssats med mer eller mindre fri uppbyggnad. Tredje satsen är ett energiskt och fartfyllt scherzo.
Finalen börjar med lugna repliker mellan instrumentgrupperna, men i mittskedet får musiken en mer dramatisk framtoning och växer i tre vågor till en klimax. Verket slutar inte här, utan sedan återvänder de teman som förekom i inledningsavsnittet men i ny dräkt, med en symfonisk allegropuls som ackompanjemang. När rörelseenergin har slocknat glider musiken in i en stillnande coda som hör till de mest gripande i Sibelius produktion.

Förkortad från Kimmo Korhonens text

kvartsittningen

ca 21.00

Intervjun med Ryan Bancroft and Mika Kares.
Arrangerad av Sinfoniettan Ystävät ry.

Tjänster

Visa alla konserter