Webbkonsert: Divertimento

fredag 19.2.2021 19.00 Vårserien 2 & 3
YouTube
Vårserien 2 Vårserien 3
fredag 19.2.2021 19.00 YouTube
Vårserien 2 Vårserien 3

Direkst sändning på Tapiola Sinfoniettas  YouTube kanal i fredagen 19. februari 2021 kl 19.

Toppviolinisten Baiba Skride uttolkar Prokofjevs andra violinkonsert, som är ett internationellt verk. Det första temat fick sin början i Paris, det andra i Voronezj i Ryssland och orkestrationen färdigställdes på ön Baku. Orkestern dirigeras av Clemens Schuldt..

Förändringar är möjliga. Vi rekommenderar att kontrollera aktuell information om konserter på webbadressen https://www.tapiolasinfonietta.fi/sv/konserter/

Artister

Program

Bohuslav Martinů

Sinfonietta La Jolla

Bohuslav Martinů föddes i Tjeckien, men hörde till de många europeiska konstnärer som flydde till USA undan andra världskriget. När hans tidigare hemland efter kriget år 1948 hamnade i det av Sovjetunionen styrda östblocket beslöt han sig för att bosätta sig permanent i Nya världen, och även om han sedan under 1950-talet flyttade tillbaka till Europa och i första hand bodde i Frankrike och Italien trivdes Martinů bra i USA. Han fick arbete som lärare och hans verk framfördes relativt ofta. Under sina år i Amerika komponerade Martinů huvudsakligen i nybarock stil, vilket väckte genklang hos den lokala publiken.

Sinfonietta La Jolla, som hör till de mest eleganta skapelserna i Martinůs omfattande produktion med nästan 400 verk, kom till år 1950 på beställning av stadsdelen La Jolla i staden San Diego. Beställaren hoppades få ett melodiskt och lättillgängligt verk, och det var precis vad Martinů levererade. Även om han komponerade verket i det hektiska New York verkar musiken återspegla de livsglada stämningarna i kuststaden La Jolla nära den mexikanska gränsen. Verket är komponerat för en liten orkester, och pianot som ofta ingår i Martinůs orkester spelar en viktigare obbligatoroll än ett vanligt orkesterinstrument.

Sinfoniettan i tre satser hör till de sista företrädarna för Martinůs nybarocka still. Den första satsen bryter livligt motoriskt fram, och ovanför den rytmiska rörelsen dyker inom kort på ett för honom typiskt sätt upp en bred melodi som med sina synkoper flyter fri från grundpulsen. Den långsamma satsen betonar det sångbara elementet, först i form av pianots avskalat karga melodi till ackompanjemang av stråkarna, därefter som violinernas känslosamt nostalgiska melodilinje samt blåsarnas kromatiska tema, som växer till en intensiv kulmen. I den sista satsen återvänder den första satsens barocka motoriska puls. Den fartfyllda satsen jämnas ut i en sångbar vändning innan den tätt komprimerade slutstegringen.

Sergej Prokofjev

Violinkonsert nr 2 i g-moll op. 63

Sergej Prokofjev (1891-1953): Violinkonsert nr 2 g-moll op. 63

Sergej Prokofjevs två violinkonserter är placerade vid två betydande brytningspunkter på hans karriär. Den första färdigställdes åren 1916-17 och blev ett av hans sista verk innan han emigrerade undan den ryska revolutionen till väst, där han tillbringade ett huvudsakligen nomadiskt liv utan att riktigt slå rot någonstans. Den andra violinkonserten (1934-35) var å andra sidan det sista av hans verk som kom till på en västerländsk beställning innan han år 1936 slutligen återvände till sitt gamla men under dessa år fullständigt förändrade hemland. Prokofjev själv hänvisade till sina kringflackande år när han kom reminiscerade om den andra violinkonsertens uppkomst:
”Återspeglande konsertturnéernas nomadiska livsstil är verket komponerat på de mest varierade platser. Den första satsens huvudtema är skrivet i Paris, den andra satsens första tema i Voronezj, orkestrationen slutfördes i Baku och uruppförandet skedde i december 1935 i Madrid.”

Den andra violinkonserten innebar inledningen på det mer varmt klingande och rentav mer romantiska uttryck som blev centralt under Prokofjevs andra Rysslandsperiod. Dess mest kända och älskade uttryck är baletten Romeo och Julia som han komponerade delvis samtidigt som konserten. Den andra violinkonserten är ett solistiskt krävande verk men undviker trots det känslan av påklistrad virtuositet, och verket saknar solokadens.

I den första satsen betonas det lyriska såväl i det ryskt färgade inledningstemat, som ensamt presenteras av soloviolinen, som i det romantiskt sångbara sidotemat, men satsen har som motvikt även ett mer nyckfullt uttryck i sina övergångar. Speciellt i sidotemat är släktskapet till kärleksmusiken i baletten Romeo och Julia tydligt, och intrycket fördjupas ytterligare i den långsamma satsens inledande tema, men även här blandas satsens sångbarhet med ett mer rörligt och scherzolikt material i övergångarna. Finalen får ett dansant och mot slutet violinistiskt skarpare uttryck. Om man i satsen vill hitta likheter med Romeo och Julia kan man i dess skarpa uttryck se Romeos goda väns Mercutios spjuveraktiga karaktär.

Kimmo Korhonen

Joseph Haydn

Symfoni nr 90 C-dur

I slutet av 1780-talet började Haydn utvidga sitt symfoniska imperium genom att komponera symfonier för utländska beställare. I samband med detta uppstod en hel samling verk för franska artister, först de sk. Parissymfonierna (nr 82-87) och därefter i två omgångar även följande fem symfonier. Parissymfonierna beställdes av den lokala ansedda konsertinstitutionen Le Concert de la Loge, medan en av dess grundande medlemmar, greve Claude-François-Marie Rigoley d’Ogny, sedan personligen beställde symfonierna nr 90-92 (1788-89).

Även om symfoni nr 90 inte hör till Haydns mest kända verk är den full av egensinniga och nyskapande lösningar. I den första satsen löste Haydn det inbördes förhållandet mellan den långsamma inledningen och det snabba huvudavsnittet genom att ta ett av inledningens motiv och göra det till de första tonerna i det snabba avsnittets huvudtema. Sidotemat framförs först av flöjten, därefter oboen, och överhuvudtaget innehåller symfonin många solon och självständiga partier för blåsarna. I den långsamma satsen använder Haydn en av sina favoritformer: variation av två alternerande teman. Satsen får ett djup och en rikedom av olikheten hos dess teman: det första är i ljus F-dur, det andra i mer dramatisk f-moll. Även i denna sats står solopartierna ut: flöjtsolot i variationen av durtemat och cellosolot i variationen av molltemat.

I sin eleganta ceremonialitet följer menuetten de franska idealen, kanske som en medveten hyllning till greve d’Ogny. I det pastorala mellanavsnittet (den sk. trion) får oboens solo huvudrollen. Den energiska finalen bygger på ett centralt tema. I slutet av satsen bjuder Haydn igen på en överraskning: ett falskt slut, en fyra takter lång paus och därefter en övergång till Dess-dur, från vilken han under den mer än vanligt omfattande codan söker sig tillbaka till huvudtonarten C-durs stabila grund.

Visa alla konserter