Felix Mendelssohn
Symfoni nr 4 A dur op. 90 ”Den italienska"Felix Mendelssohn:
Symfoni nr 4 A dur op. 90 ”Den italienska"
För alla vänner av ordning kan numreringen av Mendelssohns symfonier vålla en hel del huvudbry. Åren 1820–1824 skrev han tolv stråksymfonier som är ungdomsverk och därför inte ingår i hans fem numrerade symfonier. Också den första numrerade symfonin i c-moll (1824) hör till ungdomsverken, och han var endast 15 år gammal när han komponerade den. Följande symfoni var den så kallade reformationssymfonin d-moll (1830) som vi känner som nummer fem. Tre år senare skrev Mendelssohn symfoni nr 4 A-dur, även kallad den italienska. Den är hans mest spelade symfoni. Därpå följer så symfoni nr 2 A-dur (egentligen uvertyren till kantaten Lobgesang 1840) och symfoni nr 3 a-moll (1842), den s.k. skotska symfonin.
Mendelssohn skrev sin italienska symfoni år 1833. Han anses ha inspirerats av sin vistelse i Italien 1830–1831 även om det egentligen ”italienska” inskränker sig till prestofinalens napolitanska, dansanta yra. Den italienska är den friskaste och livskraftigaste av Mendelssohns symfonier och återspeglar hans ljusa kynne som nästan aldrig stördes av tragedier eller mörka demoniska krafter, vilket var fallet med så många andra romantiker. Sibelius sade en gång att Mendelssohn var en av alla tiders främsta orkestrerare men som framgår av den italienska symfonin är det mer en fråga om klar och fungerande orkestrering än granna färger eller originalitet.
Den soligaste av satserna är den första, som oavbrutet pulserar i 6/8-takt. Den andra satsen är en mörk och processionslik långsam sats. Den varma tredje satsen motsvarar menuetten, även om dess dansanta drag smälter samman med den breda sångbarheten. Verkets intensivt pulserande final står i förhållande till den inledande satsens A-dur något förvånande i a-moll ända till slutet, men har ändå en tändande energisk effekt. Mendelssohn kallade satsen för saltarello, men till karaktären står den närmare tarantellan.
Text: Kimmo Korhonen