Webbkonsert: Dialoger

fredag 15.1.2021 19.00 Vårserien 1 & 3
YouTube
Vårserien 1 Vårserien 3
fredag 15.1.2021 19.00 YouTube
Vårserien 1 Vårserien 3

Konserten streamas på Tapiola Sinfoniettas YouTubekanal 15.1.2021 kl. 19.

Arbetet med Mendelssohns skotska symfonin inleddes nära inspirationskällorna, i Skottland. Verket färdigställdes trots det först flera år senare. Schumann komponerade sin romantiska cellokonsert på två veckor.
Solist i konserten är Senja Rummukainen, finalist i Tjajkovskijtävlingen år 2019, och dirigenten är Tapiola. Sinfoniettas konstnärlig partner Klaus Mäkelä.

Förändringar är möjliga. Vi rekommenderar att kontrollera aktuell information om konserter på webbadressen https://www.tapiolasinfonietta.fi/sv/konserter/

 

Artister

Program

Felix Mendelssohn

Symfoni nr 4 A dur op. 90 ”Den italienska"

Felix Mendelssohn:
Symfoni nr 4 A dur op. 90 ”Den italienska"

För alla vänner av ordning kan numreringen av Mendelssohns symfonier vålla en hel del huvudbry. Åren 1820–1824 skrev han tolv stråksymfonier som är ungdomsverk och därför inte ingår i hans fem numrerade symfonier. Också den första numrerade symfonin i c-moll (1824) hör till ungdomsverken, och han var endast 15 år gammal när han komponerade den. Följande symfoni var den så kallade reformationssymfonin d-moll (1830) som vi känner som nummer fem. Tre år senare skrev Mendelssohn symfoni nr 4 A-dur, även kallad den italienska. Den är hans mest spelade symfoni. Därpå följer så symfoni nr 2 A-dur (egentligen uvertyren till kantaten Lobgesang 1840) och symfoni nr 3 a-moll (1842), den s.k. skotska symfonin.

Mendelssohn skrev sin italienska symfoni år 1833. Han anses ha inspirerats av sin vistelse i Italien 1830–1831 även om det egentligen ”italienska” inskränker sig till prestofinalens napolitanska, dansanta yra. Den italienska är den friskaste och livskraftigaste av Mendelssohns symfonier och återspeglar hans ljusa kynne som nästan aldrig stördes av tragedier eller mörka demoniska krafter, vilket var fallet med så många andra romantiker. Sibelius sade en gång att Mendelssohn var en av alla tiders främsta orkestrerare men som framgår av den italienska symfonin är det mer en fråga om klar och fungerande orkestrering än granna färger eller originalitet.

Den soligaste av satserna är den första, som oavbrutet pulserar i 6/8-takt. Den andra satsen är en mörk och processionslik långsam sats. Den varma tredje satsen motsvarar menuetten, även om dess dansanta drag smälter samman med den breda sångbarheten. Verkets intensivt pulserande final står i förhållande till den inledande satsens A-dur något förvånande i a-moll ända till slutet, men har ändå en tändande energisk effekt. Mendelssohn kallade satsen för saltarello, men till karaktären står den närmare tarantellan.

Text: Kimmo Korhonen

Robert Schumann

Konsert för cello och orkester a-moll op. 129

Schumanns sista år präglades av motstridiga krafter som drog honom åt olika håll. Å ena sidan hade han återfått sin skaparkraft efter några mindre produktiva år. Också för övrigt var han mycket aktiv och tog 1850 emot tjänsten som musikalisk ledare i staden Düsseldorf. Å andra sidan började hans psykiska hälsa vackla vilket småningom ledde till ett självmordsförsök och fullständigt sammanbrott.

Cellokonserten i a-moll skrev han på bara två veckor i oktober 1850, i ännu ljusa stämningar kort efter att Schumann hade tagit emot tjänsten i Düsseldorf. Han gjorde ändå flera ändringar i den, särskilt i cellopartierna, och lät åtminstone två cellister provspela den innan han lät publicera den år 1854. Tydligen var hans speciellt bekymrad över att cellon inte skulle överröstas av orkestern, ett särskilt stort problem när det gäller just cellokonserter. Schumann försökte inte skapa något speciellt virtuost verk utan gav cellokonserten ett snarare poetiskt uttryck likt pianokonserten, och i manuskriptet kallade han verket för ”konsertstycke”, en term med ett friare förhållande till traditionen.

Schumanns cellokonsert är traditionellt tresatsig men satserna sammanbinds utan paus. Att binda samman satserna med varandra var en för tiden ovanlig lösning, som för tankarna till Schumanns nära vän Mendelssohn och hans violinkonsert i e-moll (1838-44). Solisten dominerar och spelar första satsens huvudtema redan i inledningen. Även det lättare och ljusare sidotemat framförs först av solisten. I den korta långsamma satsen ackompanjerar stråkarnas pizzicato cellons känslofyllda melodik. Liksom i pianokonserten leder även här en reminiscens av första satsens huvudtema till mellanpartiet, som för vidare till den sista satsen präglad av tätt återkommande rytmiska figurer. I slutet övergår musiken från moll till dur.

Felix Mendelssohn

Symfoni nr 3 a-moll op. 56 ”Den skotska”

Våren 1829 reste Mendelssohn som en tjugoårig lovande musiker för första gången till de brittiska öarna. Han återvände nio gånger till landet och London – ”rökstaden”, som han uttryckte sig – blev en av hans favoritstäder. Mendelssohns första resa till de brittiska öarna sträckte sig även till Skottland där han fann inspiration till konsertuvertyren Hebriderna samt den skotska symfonin. Uvertyren fick sin slutliga utformning år 1832, men symfonin kom att kräva en längre kompositionsprocess. Mendelssohn försökte skriva den redan i Italien vintern 1830-31 men märkte att den rätta ”dimmiga skotska stämningen” inte ville infinna sig i medelhavsmiljön. Han återupptog arbetet med skotska symfonin i början av 1840-talet och fullbordade den i januari 1842. I juni dirigerade han verket med stor framgång i London, i sin kära ”rökstad”.

Den skotska och den italienska (1833) är de mest kända av Mendelssohns numrerade symfonier. Fastän den skotska symfonin inte är programmatisk innehåller den en del beskrivande eller friare till Skottland anknutna element.

Den skotska symfonins fyra satser följer på varandra utan avbrott. Första satsen börjar med långsam, stämningsfull inledning vars folkviseaktigt enkla melodi tematiskt kopplas till första motivet i det snabba huvudavsnittet. Första satsen har sonatform med kontrapunktik i genomföringen och i dess coda utbryter en häftig storm med kromatiska löpningar. Efter en omtagning av inledningens melodi följer ett fartfyllt scherzo vars huvudtema lånats från den skotska folkmusiken.

Den långsamma satsen bygger på två element med motsatta stämningar. Det första är en brett sångbar melodi, det andra en tung sorgmarsch. Finale har i originalmanuskriptet tempobeteckningen ”Allegro guerriero” (krigiskt allegro) och man har antagit att codans övergång till ljus, varm dur har ett programmatiskt innehåll, t.ex. stolthet över en seger i striden.

Visa alla konserter