Viskningar

fredag 18.12.2020 19.00 INSTÄLLD
Esbo kulturcentrum
fredag 18.12.2020 19.00 Esbo kulturcentrum

INSTÄLLD

På grund av coronavirusläget har framförandet av Beethovens storverk Missa solemnis inhiberats. Istället avslutar Tapiola Sinfonietta sin höstsäsong under ledning av dirigenten Klaus Mäkelä med ett färggrannt program bestående av barocktonsättaren H.I. Biber uttrycksfulla stråkorkesterverk, Alban Bergs sångsvit med Tuuli Takala som solist, Lotta Wennäkoskis tondikt Verdigris samt som avslutning på konserten Sibelius sjunde symfoni.”Det här programmet balanserar mellan ljus och skuggor, på gränsen mellan det klassiska och det moderna. Programmets hjärta är Sibelius storartade sjunde symfoni”, berättar Klaus Mäkelä.

Konserten är inställd.

Artister

Program

Öppen generalrepetition PÅ TORSDAGEN 17.12. KL. 18.30-20_00

Biljetter från 5 €, Lippupiste

OBS! Öppen generalrepetition av Missa solemnis är på torsdagen, de,n17. december 2020 kl. 18.30-20.00 i Tapiolasalen. Biljetter från 5 €, Lippupiste.

Konsertpresentation

18:15-18,35, Tapiolasalen

Klaus Mäkelä presenterar konserten i Tapiolasalen.

Heinrich Ignaz Biber

Battalia á 10

Heinrich Ignaz Franz Biber (1644-1704) för barockens violinkonst ett liknande fenomen som Paganini senare under romantiken. Han var en av sin tids mest virtuosa musiker och han utvecklade violintekniken på många sätt. Han föddes i Böhmen men utförde från och med år 1670 sitt livsverk i Salzburg vid den lokala furstbiskopens hovorkester, slutligen som dess musikaliska ledare. Förutom violinverk och andra instrumentala verk skrev han en rätt stor mängd sakral vokalmusik samt några operor.

Battalia för stråkar (1673) är uppenbarligen komponerad för en pantomimföreställning under karnevalstiden. Till sin genre företräder den beskrivande stridsmusik och för att beskriva temat har Biber använt många för sin tid radikala effekter, som till och med förebådar 1900-talets musik.

Battalia är en svit som består av åtta satser, där det bland satserna med mer abstrakta titlar (Sonata, Presto, Aria) finns satser som beskriver motivet i detalj. I den andra satsen Die liederliche Gesellschaft von allerley Humor låter han folkmelodier från olika länder, bl.a. Böhmen, Tyskland, Slovakien och Italien, klinga samtidigt i olika tonarter för att beskriva förvirringen i den internationella armén. I en av stämmorna har Biber skrivit: ”Här är dissonanser överallt, för så har fyllon vant sig vid att bröla olika sånger.”

I den fjärde satsen Der Mars ombeds basisterna placera papper mellan sina strängar för att få det att låta som de taktfasta trumvirvlarna från en marscherande armé. Den vackra ariasatsen kan tänkas beskriva bedjande soldater före striden. I den egentliga stridssatsen Die Schlacht är basarna avsedda att placeras åtskilt från varandra, och deras knäppande pizzicaton är tänkta att beskriva musköternas skott. Trots att verket är skrivet för karnevalens nöjen och utgångsläget har varit framförallt underhållning påminner Biber i de ”sårade soldaternas klagovisa” i den sista satsen om den mänskliga nöd som kriget orsakar.
Text: Kimmo Korhonen

Alban Berg

Sju tidiga sånger

Hösten 1904 annonserade den redan i viss mån kända tonsättaren Arnold Schönberg från Wien i tidningen att han ger privatlektioner i musikteori och komposition. En viss Charley Berg såg annonsen och förde i hemlighet sin bror Albans sånger till Schönberg för bedömning. I den självlärde nittonåringen Alban Berg såg Schönberg en stor begåvning och han kallade honom till sin elev. När även Anton Webern kring samma tider sökte sig till Schönbergs undervisning var den berömda andra Wienskolan samlad. Tillsammans gick de tre tonsättarna under ledning av Schönberg från senromantiken mot ett moderna uttryck, först expressionismen och sedan under 1920-talet till dodekafonin, dvs. tolvtonstekniken.

Bergs offentliga debut som tonsättare skedde i Wien i november 1907 då tre av hans sånger framfördes vid en konsert med musik av Schönbergs elever. Dessa sånger – Liebesode, Die Nachtigall och Traumgekrönt – ingick även i den samling med sju sånger som Berg i lätt reviderad form lät publicera år 1928, då han redan var en mogen mästare. Sångerna är alla skrivna under studieåren 1905-08 och utgör endast en liten del av de över 80 sångerna i hans tidiga produktion.

Sieben frühe Lieder (Sju tidiga sånger) är intressant placerade mitt under Bergs konstnärliga tillväxtår. Stilistiskt är sångerna ännu senromantiska, men i dem kan man redan skönja gester som sträcker sig mot ett modernare uttryck. Stilistiskt mer traditionella är sångerna Die Nachtigall, som rör sig i schumannska stämningar, samt den enkla och idylliska Im Zimmer, medan tonspråket är som mest spännande i den inledande sången Nacht med sina heltonsteg och impressionistiska klanger. Även den stämningsfullt längtansfulla Schilflied och den kärleksglödande Liebesode anknyter till motsvarande nattliga stämningar. Sångerna präglas av en kärlekstematik som blir speciellt tydlig i den personliga Traumgekrönt, inspirerad av Bergs förtjusning i sin blivande hustru Helene, men mest intensiv är kärlekstämningen i den avslutande sången Sommertage.

Text: Kimmo Korhonen

Lotta Wennäkoski

Verdigris

”Verkens tillkomstprocess kan förlöpa på olika sätt. Men det måste finnas en idé som går genom alla nivåer, ur vilken man kan härleda titeln, klangen och kanske rentav harmonin.”

Inspirationen till Lotta Wennäkoskis verk är ofta utommusikalisk. Det är ändå inte frågan om egentlig beskrivande programmusik utan om att de stämningar som väcks av det som kompositören kallar en ”idé som går genom alla nivåer” formas till musikens uttryck. Klangvärlden i Wennäkoskis verk är rikt nyanserad och expanderar ofta till olika moderna tekniker och ljud utan exakt tonhöjd. Hon har karaktäriserat sin senare musik som ”snabb klangfärgsmusik” och uttrycksskalan sträcker sig från ett mycket finstämt lyriskt uttryck till dissonant skrovlighet.

Som de mångfacetterade nyansernas mästare har Wennäkoski hittat sitt eget instrument i orkestern, men hon har även komponerat kammar- och vokalmusik, och hon arbetar för närvarande med en helkvällsopera för Nyslotts operafestival. Wennäkoski har även haft internationell framgång. Hennes kanske mest spridda verk är Flounce (2017) som uruppfördes av BBC:s symfoniorkester vid den kända Promsfestivalens avslutningskonsert.

Verdigris (2015) kom till på beställning av Skottlands kammarorkester. För att uppmärksamma 150-årsjubileet av Sibelius födelse önskade beställaren något slags hänvisning till hans musik, men tonsättaren fick själv välja hur detta genomfördes. Wennäkoski ville inte röra Sibelius symfonier, som hon beundrar, utan valde den tidiga tondikten En saga som sitt objekt. Wennäkoski har nämnt dess baktaktsrytmer och stråkarnas arpeggion som sådana gester som är lämpligt bekanta även från hennes eget tonspråk. Dessutom ingår en glimt av musiken i Andante festivo. Verket är en livfull dikt i vilken Wennäkoski några gånger har kompletterat klangvärlden med viskningar av musikerna. Verkets titel syftar på den gröna patina som bildas på oxiderad metall, och man kan genom hela verket märka gester och motiv ur En saga av Sibelius.

Text: Kimmo Korhonen

Jean Sibelius

Symfoni nr 7 C-dur op. 105

Trots att tillkomstprocesserna för Sibelius tre sista symfonier delvis överlappar varandra, är var och en av dem ett individuellt verk med egna särdrag. Där femte symfonin strålar av en naturkänsla av kosmiska dimensioner och sexan andas en milt nostalgisk ljusdager är sjunde symfonin (1924) till sitt uttryck ett verk med ädelt klassiska drag. Dess klassiska etos rubbas inte ens av den ovanliga formen i en sats.

När Sibelius dirigerade uruppförandet av den sjunde symfonin i Stockholm i mars 1924, hette verket Fantasia sinfonica. Sibelius använde samma namn ytterligare några gånger innan han fogade verket till de numrerade symfoniernas serie. Att Sibelius tvekade berodde uppenbarligen just på den ensatsiga formen. Ändå kan verket betraktas som en kulminering i hans strävan mot en koncentration av formen. Sibelius var inte alls den första som skrev en symfoni i en sats: redan Mendelssohn och Schumann gjorde försök att foga ihop de hävdvunna symfonisatserna med hjälp av mellanavsnitt. Men Sibelius arbetade med en djupare och mer organisk sammansmältning av de olika beståndsdelarna.

Ensatsigheten var följden av en lång kompositionsprocess. Inledningsvis planerade Sibelius en symfoni i tre satser vars final han skisserade som ett "hellenskt rondo". Modellen med tre satser kan ändå skönjas i sjunde symfonins bakgrund: den inleds med en långsam sats (Adagio), fortsätter med ett scherzoaktigt avsnitt (Vivacissimo) och avslutas med det ljust färgade avsnitt med finalkaraktär som gestaltar sig som "hellenskt rondo" (Allegro moderato). Ändå berikas helhetsformen av olika mellanavsnitt och övergångar, avsnitt som överlappar varandra och går in i varandra, dolda tematiska kopplingar mellan de olika avsnitten och den samlande codan i slutet på ett sätt som gör formen samtidigt genuint mångtydig och genuint osplittrad. Verkets enhetlighet framhävs av Sibelius mästerliga förmåga att skapa ett obrutet flöde. Det är ofta omöjligt och meningslöst att försöka fastställa var ett skeende slutar och ett annat tar vid.

Centrala tematiska element i verket är det stigande skalmotivet i inledningstakterna och träblåsarnas påföljande pastorala motiv. Det långsamma inledningsavsnittets ädla drag kröns av ett majestätiskt stigande basunmotiv. Av dem är basuntemat viktigast och återkommer tre gånger, alltid i klimaxfunktion. Det är viktigt också på så sätt att det kan knytas motiviskt till både scherzots och det "hellenska rondots" tematik. Den tredje höjdpunkten som markeras med basuntemat är verkets dramaturgiska vändpunkt. Men klimaxen fortsätter med en intensiv stråkväv och spänningen lättar slutgiltigt först med en återklang av basuntemat och träblåsarnas pastoraltema. Den katharsis som uppstår är både befriande och nostalgisk, som hade Sibelius anat att när han fullbordade sin sjunde symfoni kom han samtidigt att fullborda hela sin symfoniserie.

Text: Kimmo Korhonen

Tjänster

Visa alla konserter