BEETHOVEN VIII

fredag 27.3.2020 19.00 abonnemangskonsert 6
från 25/19/11 €
Köp biljett

BEETHOVEN VIII

fredag 19.00 abonnemangskonsert 6
från 25/19/11 € Esbo Kulturcentrum
Köp biljett
fredag 27.3.2020 19.00 från 25/19/11 € Esbo Kulturcentrum

Samtliga av den här konsertens verk anknyter till Beethoven. Widmann och Strauss har lånat teman ur hans symfonier, och det var trodd att Friedrich Witts sällan framförda ”Jena”-symfoni var ursprungligen komponerad av Beethoven. Solist i Richard Strauss oboekonsert är Tapiola Sinfoniettas sofistikerade och nyanserade stämledare Anni Haapaniemi. Konserten avslutas med Beethovens åttonde symfoni, som är full av glädje och lekfullhet.

Artister

Program

öppel generalrepetition

10.00-13.00

Morgonen före flera säsongskonserter kl. 10.00-13.00 är det generalrepetition där orkestern förbereder sig inför kvällens konsert tillsammans med dirigenten och solisterna. Presentation i foajén kl. 9.50. Inträdet är fritt.

konsertpresentation

18.15-18.45

Jörg Widmann

Con brio

Jörg Widmann hör till sin generations mest intressanta och spelade tyska tonsättare. Trots att han ofta använder den moderna musikens medel – täta klangfält, skärande dissonanser och reducerat sköra texturer – har han inte velat bryta med traditionen.

I orkesterverket Con brio (2008) föddes kopplingen till traditionen alldeles avsiktligt. Utgångspunkten för verket var en beställning av Münchens filharmoniker, och Widmann ombads beakta att verket skulle framföras vid samma konserter som Beethovens sjunde och åttonde symfoni.

Con brio är Widmanns medvetna hedersbetygelse till Beethoven men samtidigt en manifestation av den beethovenianska andan på en ny nivå. Widmann har komponerat verket för en likadan klassisk orkester som Beethoven skrev sina symfonier för. Verkets klangvärld är grovt modernistisk, men innehåller även hänvisningar till Beethoven, såväl som förbipasserande detaljer som på en mer allmän nivå, som till exempel involverandet av rytmiska element ur Beethovens musik. Titelns ord ”con brio” (fartfyllt, strålande, eldigt) är bekanta från flera tempobeteckningar i Beethovens verk, men de kan även syfta på Widmanns dekonstruerande, utbrännande kompositionsstrategi. ”I slutet finns inget längre kvar, endast benen”, har han sagt.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Friedrich Witt

Symfoni C-dur, "Jenasymfonin"

Musikhistorien är full av berättelser om verk som framförts under fel tonsättarnamn. ”Jenasymfonins” moderna historia inleds år 1909 då den tyska musikern och musikvetaren Fritz Stein hittade orkesterstämmorna till en anonym symfoni i staden Jenas konsertförenings arkiv. Han ansåg att verket var komponerat av den unge Beethoven, och den ansedda förläggaren Breitkopf & Härtel publicerade verket år 1911.

Namnet på verkets egentliga tonsättare framkom när Haydnforskaren H.C. Robbins Landon år 1957 i ett annat arkiv hittade noterna till samma verk, försedda med namnet Friedrich Witt. Missförståndet är ändå såtillvida förståeligt att Witt var samtida med Beethoven, till och med född samma år. Han arbetade som tonsättare och cellist i bl.a. Würzburg och uppnådde under sin egen tid ett måttligt anseende i Tyskland.

Witts ”Jenasymfoni” är ett traditionellt fyrsatsigt verk i klassicistisk stil. Den första satsen börjar med en långsam inledning som följs av ett snabbare huvudavsnitt i ljus stämning. Stämningen i den andra satsen, en vackert sångbar långsam sats, rubbas av ett ståtligt mellanavsnitt i moll. Den tredje satsen har den för menuetter otypiska beteckningen ”Maestoso”. Symfonins mest intagande sats är den haydnlikt livlig finalen, som med sin energi och livsglädje är oemotståndlig. Den visar att även andra tonsättare än Haydn, Mozart och Beethoven under klassicismens tid kunde skapa fängslande musik.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Richard Strauss

Oboekonsert

Strauss’ oboekonsert färdigställdes i oktober 1945 i Schweiz. Uruppförandet skedde i februari 1946 i Zürich. Två år efter uruppförandet reviderade Strauss verkets final, bl.a. genom att utöka codan.

I vissa verk från Strauss sena period, som tydligast i Metamorfoser för 23 solostråkar (1945), återspeglas krigets tragedi blottad och bister. Oboekonserten i in tur verkar vara ett verk i vilket Strauss har försökt glömma krigets fasor och försöka finna tillbaka till en förlorad oskuldsfull tid, som återfinns snarast i klassicismen och den tidiga romantiken.

I sin melodiska ymnighet är oboekonserten ett av Strauss mest förtjusande och eleganta verk. Solisten får genast i inledningens långa replik visa prov på sin förmåga att spela flödande utsmyckade melodilinjer. Verket har tre satser (snabb-långsam-snabb) som spelas utan pauser, och där den sista får en tudelad karaktär av den dansanta vändning i slutet.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven

Symfoni nr 8 F-dur op. 93

Beethovens åttonde symfonin är åskenbart anspråkslös och enkel; den återknyter i många avseenden till Haydns värld. I likhet med den andra F-dursymfonin, Pastoralsymfonin, är dess värld fylld av varm humor, men bakom den varma fasaden döljer sig – särskilt i sista satsen – en intressant och allt annat än ordinär struktur. Också helhetsformen är personlig. Den uruppfördes i Wien i februari 1814.

Första satsen är en sonatformad introduktionssats i samklang med det ordinära symfoniska schemat. För någon tid sedan framgick det att Beethoven av allt att döma har haft planer på att använda materialet i första satsen till introduktionssatsen i en pianokonsert. I stället för en långsam sats följer som andra sats en lekfull Allegretto scherzando. Beethovens sekreterare under de senare åren Anton Schindler hävdade att satsen skulle basera sig på en kanon skriven för metronomens uppfinnare Mätzel, men detta påstående har senare visat sig vara påhittat. I tredje satsen avstår Beethoven från sitt normala scherzo och ersätter det med en gammaldags och samtidigt mer vilsam menuett.

Sista satsen är den mest omfattande och kraftfullaste i hela verket. Satsens coda växer till sig långt utöver det vanliga och omfattar nästan halva satsen. (Visserligen har strukturen också getts tolkningen att den består av två repetitions- och genomföringsavsnitt.) En för Beethoven typisk överraskning är att tonen ciss plötsligt ljuder starkt mitt i första temat. Det verkar som ett lösryckt om också spännande infall, men Beethoven visar att i hans symfonier sker ingenting av en slump eller utan orsak: senare i codan bringar samma ciss musiken att för ett ögonblick – på ett ganska imponerande sätt – vackla över i fiss-moll, ur vilken musiken sedan sugs tillbaka till F-dur.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

efterspel i tapiolasalen

ca 21.00

Tjänster

Visa alla konserter