Beethoven VII

fredag 24.1.2020 19.00 abonnemangskonsert 2
från 25/19/11 €
Köp biljett

Beethoven VII

fredag 19.00 abonnemangskonsert 2
från 25/19/11 € Esbo kulturcentrum
Köp biljett
fredag 24.1.2020 19.00 från 25/19/11 € Esbo kulturcentrum

”Beethovens sjunde symfoni är publikens ständiga favorit, speciellt symfonins andra sats som är känd från flera filmer”, berättar Klaus Mäkelä. Som gäster har han inbjudit RSO:s konsertmästare Petri Aarnio och solocellist Tuomas Lehto, som är solister i Väinö Raitios charmerande dubbelkonsert för violin och cello. Pricken på i:et är Ginasteras livade kammarorkesterverk Variaciones Concertantes.

 

Artister

Program

öppel generalrepetition

10.00-13.00

Morgonen före flera säsongskonserter kl. 10.00-13.00 är det generalrepetition där orkestern förbereder sig inför kvällens konsert tillsammans med dirigenten och solisterna. Presentation i foajén kl. 9.50. Inträdet är fritt.

konsertpresentation

18.15-18.45

Klaus Mäkelä

Alberto Ginastera

Variaciones concertantes

Argentinaren Alberto Ginastera kan man känna igen som en tonsättare från sin kontinent, trots att hans uttryck utvecklades från det nationella uttrycket under hans tidiga period mot ett mer universellt ideal.

Ginastera delade in sin produktion i tre stilfaser: den ”objektiva nationalismen” (1934-47) under vilken han direkt använde material ur den argentinska folkmusiken, den ”subjektiva nationalismen” (1945-57) då de argentinska stildragen fick ett delvis distanserat men trots det igenkännbart uttryck samt ”neoexpressionismen” (från år 1957) då han började använda sig av 12-tonstekniken och andra nyare uttryckssätt.

Kammarorkesterverket Variaciones concertantes färdigställdes år 1953 och hör till Ginasteras period av ”subjektiv nationalism”. Tonsättaren har själv sagt att han i verket strävade till att skapa en argentinsk stämning genom att använda sina egna tematiska och rytmiska inslag. I enlighet med titeln kombinerar verket variationsformen med en konserterande utgångspunkt. Temat presenteras av cellon och harpan och följs av en serie variationer, där något instrument, instrumentpar eller någon sektion får huvudrollen i var och en innan hela orkestern tar huvudrollen i den motoriskt pulserande finalvariationen. Ginastera har konstaterat att vissa av variationerna till karaktären är snarast utsmyckande medan variationen i andra sker genom en djupare metamorfos av temats element. Verket blir en till stämningen varierande och färggrann vital helhet.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Väinö Raitio

Konsert för violin, cello och orkester

Väinö Raitio inledde sin karriär som en fullblodsromantiker, men efter den omvälvning som inleddes med tondikten Joutsenet (Svanarna, 1919) utvecklades han mot en kraftig stil som förenar en impressionistisk färg med en expressionistisk ymnighet, snarast påminnande om Skrjabin. Under 1930-talet vände han sig mot en mer traditionell stil. En orsak till omvälvningen kan ha varit att den nya tyngdpunkten i hans produktion blev operorna med sina egna speciella krav på uttrycket.

Raitios ”konsert för violin och cello till orkesterackompanjemang” som han själv formulerade titeln på sitt verk färdigställdes år 1936 mitt under hans operaperiod. I operorna gav Raitio melodiken en mer central roll än tidigare, och det återspeglas även i dubbelkonserten. I sin dubbelkonsert skriver Raitio en klarare textur än i sina modernistiska orkesterdikter, kanske delvis på grund av sin stilistiska utveckling men också för att ge solisterna utrymme. Verket har ingen egentlig kadens, men solisterna har flera partier utan orkesterackompanjemang.

I verkets inledande sats ramar långsammare Grave-partier in det omfattande Allegrot i mitten. Det melodiska drag som Klami beundrade får huvudrollen i den långsamma mittersta satsen, där redan titeln ”a modo di canzonetta” betonar satsen sångbarhet. Finalen får ett lätt och lekfullt uttryck (i enlighet med tempobeteckningen ”giocoso”) och här är de solistiska partierna som mest livliga. Satsen lugnar sig i ett mellanparti med längre linjer, innan giocoso-uttrycket återvänder och för satsen till sitt slut.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven

Symfoni nr 7 A-dur op. 92

Beethoven skrev sin sjunde symfoni hösten 1811 och försommaren 1812, och de är ett av Beethovens populäraste verk. Det karaktäriseras av energisk rytmik som ger varje sats dess särprägel. Varje sats har sin karaktäristiska rytmiska figur som sammanbinder musiken.
Första satsen inleds med en långsam introduktion uppbygd kring två melodier. Den är den längsta och mest lyriska av Beethovens introduktioner. Musiken glider slutligen över i det snabba huvudavsnittet som präglas av 6/8-takter. I slutet av satsen fäster man sig vid de långa stråkarnas kromatiska ostinato, till vilket samtiden helt enkelt inte kunde finna någon förnuftig förklaring.

Den långsamma satsen är en av Beethovens berömdaste. Det i sin enkelhet fascinerade temat krävde lång mognadstid innan Beethoven fann dess innersta, avskalade kärna. Tempot (Allegretto) är snabbare än i en vanlig långsam sats men i helheten fyller den samma funktion. De tre första satserna har ju ovanligt snabba tempobeteckningar. Till formen och i viss mån också till sitt musikaliska innehåll påminner satsen om Eroica-symfonins sorgmarsch.

Tredje satsen är ett snabbt scherzo som två gånger stannar upp i ett trio-avsnitt. Alldeles i slutet försöker trion göra sig hörd en tredje gång. Finalen är en riktig kraftutladdningav en extasisk Beethoven. Den tona tvärkasten, synkoperna och den oemotståndeligt hetsiga rytmiken ger kraft åt en stas i vars slut Beethoven för första gången i sina symfonier manar fram ett trefaldigt forte.

Förkortad från Kimmo Korhonens text

efterspel i tapiolasalen

21.00

Tjänster

Visa alla konserter