Beethoven V

fredag 25.10.2019 19.00 Abonnemangskonsert
Utsåld
Köp biljett

Beethoven V

fredag 19.00 Abonnemangskonsert
Utsåld Esbo kulturcentrum
fredag 25.10.2019 19.00 Utsåld Esbo kulturcentrum

Klaus Mäkelä, som har planerat Beethovenserien, leder åhörarna från det okända mot det kända: uruppförandet av Sauli Zinovjevs verk ”Un Grande Sospiro” följs av Gliéres godmodiga harpkonsert, med Emmanuel Ceysson som virtuos solist. Det avslutande numret är den mest kända av Beethovens symfonier, ”Ödessymfonin”. Programhelheten inleds med en konsertpresentation och avslutas med kammarmusik.

Artister

Program

konsertpresentation

18.15-18.45

Klaus Mäkelä & Kimmo Korhonen

Sauli Zinovjev

Un Grande Sospiro, uruppförande

Sauli Zinovjev blev känd för den finländska musikpubliken i november 2014 när han fick tredje pris i den internationella Uuno Klami-kompositionstävlingen med sitt orkesterverk Gryf (2013).

Efter framgången med Gryf har Zinovjevs produktion växt med flera verk som har fått ett positivt mottagande. Speciellt orkesterverken verkar vara hans gebit, även om också kammarmusiken har en viktig roll.

Uttryckskalan i Zinovjevs musik sträcker sig från en melodik med långa bågar till intensiva klangfält och stark rytmisk puls; ofta har verken en stark, till och med romantiskt färgad känsloladdning. Zinovjev betonar det konstnärliga skapande arbetets frihet och har sagt att ”det finns inga regler. Vilken som helst musikalisk händelse kan föregås eller följas av precis vad som helst.” Samtidigt betonar han ändå att det inte handlar om någon tonsättandets anarki utan om en mer allmän estetisk attityd: ”Kompositionen fastställer nog sina egna gränser.”

Zinovjevs verk Un Grande Sospiro (2018) som nu uruppförs är ett beställningsverk av Tapiola Sinfonietta, Kymi Sinfonietta och Lausannes kammarorkester och är tillägnat dirigenten Klaus Mäkelä.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Reinhold Glière

Harpkonsert

Den ryska kompositören Reinhold Glière hade tyska släktrötter. Hans omfattande produktion består av operor, baletter, tre symfonier och annan orkestermusik samt en mångfald av kammarmusik och verk för piano.

Musiken i Glières harpkonsert är för tonsättaren typisk traditionell romantisk och vackert klingande musik, och den följer den sedvanliga tresatsiga konsertformen.

Den inledande satsens centrala element är det breda och böljande huvudtemat, som presenteras av harpan, samt ett känslosamt och drömskt sidotema, som för tankarna till Tjajkovskij och Rachmaninov. Genomföringen utmynnar i harpans solokadens, och återtagningen inleds direkt från sidotemat. Den långsamma mittersta satsen bygger på ett tema som presenteras i ett harpsolo, sex huvudsakligen lyriska variationer över temat samt en omfattande coda. Finalen bryter fram ljust och nästan klassicistisk lätt, men satsen har även rysknationella stämningar.

Förkortad från Kimmo Korhonens text
Översättning: Sebastian Djupsjöbacka

Ludwig van Beethoven

Symfoni nr 5 c-moll op. 67

Femte symfonin uruppfördes vid en jättekonsert på fyra timmar, som arrangerades av Beethoven på Theater an der Wien den 22 december 1808. Samtidigt framfördes för första gången offentligt den fjärde pianokonserten, Pastoralsymfonin och flera andra verk.

I femte symfonin har Beethoven skapat mönstret för en stor segersymfoni. Verket inleds trotsigt i c-moll, men stiger i sista satsen till en strålande C-dur. Finalens ställning som dramaturgisk höjdpunkt betonas av att Beethoven i finalen kompletterat orkestern med piccoloflöjt, kontrafagott och tre basuner. Det normala sättet att avsluta ett mollverk i dur har här fått en ny betydelse och innebörd: ödet är något som man ska kämpa emot och besegra.

Första satsen är fanatiskt tät och koncentrerad, nästan helt genomsyrad av det korta öppningsmotivet. “Den får en att frukta att huset rasar ihop“, sade Goethe då verket, spelat på piano av den unge Mendelssohn, började störa hans borgerliga geheimerådsfrid. Öppningsmotivet ger upphov till motiv även i de övriga satserna. Som diskretast gör den det i den andra, långsamma satsen, där dess rytmiska kontur dock är tydligt skönjbar.

Tredje satsen är betecknad som ett scherzo, men är till sin karaktär mycket avlägsen Beethovens traditionellt fartfyllda scherzotyp. Trions fugato bildar ett effektivt energiskt utbrott, men slutet av satsen blir ett hemlighetsfullt, förväntansfullt mellanstadium som på ett enastående sätt leder direkt till finalens öppningsackord i praktfullt fortissimo.

De två sista satsernas nära förhållande betonas av en reminiscens från scherzot, som hörs på gränsen mellan finalens genomföring och repris. Slutet lyfter Beethoven till extatiska höjder i en nästan överdriven men sann segeryra.

Förkortad från Kimmo Korhonens text

kvarsittningen

ca 21.00

Tjänster

Visa alla konserter