BANCROFT

torsdag 3.2.2022 19.00 ABONNEMANGSKONSERT
Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
Platina våren 2022 Guld våren 2022
Köp biljett
torsdag 3.2.2022 19.00 Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
Platina våren 2022 Guld våren 2022

Tapiola Sinfoniettas konstnärlige partner Ryan Bancroft tar itu med 1900-talets klassikers mest centrala verk.

I sin första symfoni från år 1917 vände Prokofjev blicken mot 1700-talet och Haydns verk. Kurt Weill är känd för sina verk i kabaréstil, men hans andra symfoni återspeglar istället 1930-talets hårda stämningar.

Sjostakovitjs första cellokonsert hör till favoriterna i sin genre. Den här gången uttolkas den av den flera gånger prisbelönte cellisten Brannon Cho från USA, som vi i Finland minns som segraren i Paulos cellotävling år 2018.

Konstnärsträff efter konserten.

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

Artister

Program

Sergei Prokofjev

Symfoni nr 1 D-dur op. 25 ’Den klassiska’

Sergei Prokofjev skrev sin Klassisk symfoni åren 1916-1917 och dirigerade själv uruppförandet i dåvarande St. Petersburg i slutet av april 1918, drygt två veckor innan han steg på tåget till Vladivostok för att via Sibirien ta sig till Amerika, varefter han de följande femton åren förde ett kringflackande liv i olika länder.

Vid tiden för uruppförandet såg han tillbaka på sin utveckling och fann att den sprungit fram ur fem impulser: den klassiska, moderna, motoriska, lyriska och groteska. Han redogjorde närmare för den klassiska impulsen: "Den för tillbaka på en tid då jag hörde min mor spela Beethovens sonater. Jag tillämpade den neoklassiska formen i mina sonater och konserter och försökte ta efter 1700-talets gavotter i min Klassiska symfoni och Sinfoniettan".

Som Prokofjev själv säger är förkärleken för klassicismen medfödd hos honom. Samtidigt är han med sin symfoni med om att skapa den stilriktning som kallas neoklassicism. Också andra tonsättare riktade sina blickar mot klassicismen och barocken, bl.a. Ravel (Le tombeau de Couperin 1917) och Stravinsky (Pulcinella 1919). Dessutom hade det redan länge förekommit mindre programmatiska klassicistiska försök i opposition till senromantiken.

Den Klassiska symfonin är en av 1900-talets mest kända debutsymfonier och den intar en särställning bland Prokofjevs sju symfonier. Redan innan han började skriva på den hade han studerat Haydns symfonier och nu ville han återuppväcka dem i 1900-talets anda. Resultatet blev ett fräscht och elegant prov på hans konstnärskap även om symfonin inte hör till hans originellaste verk. Många samtida uppfattade den som parodi, men det är der inte frågan om.

Den korta symfonin, som varar ca en kvart, har de sedvanliga fyra satserna som till sitt yttre följer symfonierna från Haydns tid. Också den tematiska utformningen och många orkestrala lösningar är klassicistiska. Efter den energiska första satsen i sonatform följer en förtjusande långsam sats.

Tredje satsen är den berömda Gavotten. Symfonin avslutas med en fartfylld final molto vivace, vars glättighet och vårlighet inte för ett ögonblick fördunklas.

Text: Kimmo Korhonen.

Översättningar: Christian Holmqvist och Anna-Lisa Holmqvist.

Dmitrij Sjostakovitj

Cellokonsert nr 1 Ess-dur op. 107

Huvuddelen av Sjostakovitjs produktion utgörs av femton symfonier och lika många stråkkvartetter. Särskilt symfonierna ger en god bild av hans utveckling som tonsättare. Det perspektiv på hans musik som konserterna ger är något ensidigare. Han skrev sex konserter – två för piano, två för violin och två för cello – som alla, med undantag av den första pianokonserten - , har kommit till efter andra världskriget.
Sjostakovitj skrev sin första cellokonsert 1959. Liksom den andra cellokonserten, skriven åtta år senare, är den tillägnad Mstislav Rostropovitj. Den första är betydligt bättre känd och ingår numera i cellisternas basrepertoar. Solisten har en dominerande roll. För konserten gäller det som man har sagt om alla Sjostakovitjs konserter för stråkar: de är sceniska monologer, där orkestern bygger upp kulisser för den enda rollfiguren, solisten. Metaforen berättigas också av konserternas berättande grepp.

Den första cellokonsertens öppningssats (Allegretto) är mestadels rätt sparsamt orkestrerad och spänd musik vars rörelseenergi inte för ett ögonblick bryts. Inledningsmotivets (e-g-h-b) rytmik för tanken till det av Sjostakovitj ofta använda motivet (d-ess-c-h). Litet längre fram i konserten uppträder motivet c-h-ess-d (-c) som kan betraktas som en variation på såväl konsertens öppningsmotiv som tonsättarens eget namnchiffer. Namnchiffrets täta förekomst i den musik Sjostakovitj skrev efter andra världskriget har ansetts vara ett uttryck för en musikalisk identitetskris.

Konsertens tre sista satser bildar en likadan helhet som de avslutande satserna i den första violinkonserten. Cellokonsertens andra sats (Moderato) är en av långsamma satser som gör det starkaste intrycket. I satsslutets pianissimo är musiken som mest djuplodande och introspektiv. Andra satsens fortsättning utgörs av en kadens (Andantino – Allegro) som noterats som självständig sats. Ur den meditativa kadensen lösgör sig den långsamma satsens huvudmotiv och därefter, då tempot ökat, också första satsens huvudmotiv. Dess virtuosa tempo kan jämföras med första satsen, vars huvudmotiv återkommer i finalens slut men nu i en mer otvungen stämning.

Kurt Weill

Symfoni nr 2

Konstnärsträff

Konstnärsträff efter konserten i huvudfoajé med Ryan Bancroft och Brannon Cho.
Arr. Sinfoniettas vänner rtf.
Fritt inträde.

Tjänster

Visa alla konserter