ÅTERSPEGLINGAR

fredag 5.11.2021 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
Köp biljett
fredag 5.11.2021 19.00 Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum

Trots sina olikheter som tonsättare har både Joonas Kokkonen och Kaija Saariaho i den här konsertens stycken närmat sig det mystiska som inte kan beskrivas i ord. Kokkonens ”…durch einen Spiegel…” har fått sin inspiration ur en religiös visionsliknande upplevelse, medan den impressionistiska mästaren Claude Monets näckrosmålningar har varit en impuls till de mystiska klangvärldarna i Saariahos Nymphéa Reflection. Den belgisk-franske ”revolutionstonsättaren” François-Joseph Gossecs Symfoni för sjutton stämmor bjuder på klassicistiska stämningar.

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

 

Artister

Program

Konsertpresentation

Konsertpresentation i Tapiolasalen kl. 18.15.-18.35.
Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert.

Joonas Kokkonen

”...durch einen Spiegel...”

Joonas Kokkonen (1921-1996): "...durch einen Spiegel..."

Opera De sista frestelserna (1975) utgör höjdpunkten i Joonas Kokkonens sista stilperiod, som ofta kallats fritonal. Den inleddes med den tredje symfonin (1967). I operans kölvatten följde några kammarmusikaliska verk av vilka "...durch einen Spiegel..." (1977) är det främsta och samtidigt en av Kokkonens allra finaste kompositioner.
"...durch einen Spiegel..." har en andlig botten sim ansluter sig till De sista Korintierbrevet: "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Enligt Kokkonen svarar den tyska versionen bäst mot den första upplevelse som inspirerade till verket. Beställare var den berömda orkestern Festival Strings Lucernes kapellmästare Rudolf Baumgartner, som tidigare beställt Kokkonens Sinfonia da camera (1962) "...durch einen Spiegel..." uruppfördes vid festivalen i Luzern 1977.
"...duch einen Spiegel..." är ettt klangligt intressant verk. De solistiska stråkarna, som användas på ett rikt och färgmättat sätt, utökas med en cembalo vars klang skapar ett egenartat, ofta rentav mystiskt skimmer. Verket består av fyra satser som spelas utan paus. De långsamma yttersatserna inramar de snabba mellansatserna. Därmed bekräftar de Kokkonens förkärlek för långsamma avslutningar på verk i det större formatet. Sista satsens intensiva tremolo utgör en katharsis som är något av det mest gripande Kokkonen skrivit. Kanske är det just i detta ögonblick vi inte längre ser "så som i en spegel" utan "ansikte mot ansikte". Den finstämda symbolen för den andliga dimensionen är sista satsens motiv Ess-D-G. Bokstäverna S.D.G. (Soli Deo Gloria, Endast Gud tillkommer äran) återfinns oftast nedskrivna intill de sista takterna i Kokkonens partitur.

Kimmo Korhonen
Översättning: Ann-Kristin Schevelew

Kaija Saariaho

Nymphéa Reflection

Kaija Saariahos produktion domineras av en stark känsla av konsistens, en personlig stil skapad av en egen röst och ett eget uttryck. Mellan verken finns ofta förenande faktorer, inklusive helt medvetna kopplingar och nya tolkningar av tidigare material.

Stråkorkesterverket Nymphéa Reflection (2001) har som ett slags bakgrundsverk Nymphéa (1987) för stråkkvartett och elektronik. Saariahos ursprungliga tanke var ett arrangera det tidigare verket för en större besättning, men när hon började arbetet med arrangemanget utvecklade det sig till ett självständigt och på många sätt från det ursprungliga Nymphéa fritt verk.

Titelns ord ”nymphéa” betyder näckros. I tankarna hade Saariaho den impressionistiska mästaren Claude Monets senare, ibland redan nästan abstrakta målningar av näckrosor. De utgör ett av de stora konstnärliga monumenten från början av 1900-talet, och den centrala helheten finns utställd i Orangeriemuséet i Paris. Saariaho har ändå inte skrivit egentlig beskrivande programmusik utan låtit målningarna och de tankar av väcks av näckrosdammarna utgöra inspirationen till verket. Dessa tankar väcktes till exempel av växternas symmetriska struktur, näckrosornas gungande i vattnets vågor samt kontrasten mellan de vita blommorna och leran som omger rötterna.

Under processen med Nymphéa Reflections har det tidigare verkets elektroniska specialeffekter delvis flyttats över till de stora stråksektionerna. Verket har sex satser, av vilka de två första spelas utan avbrott. Verket domineras av en mystisk och ställvis spatial pittoreskhet, som färgas av stilla och vaga nyanser och som får liv av långsamt förändrande klangfält med växlande valörer. En motsatt ingrediens är den häftiga kantigheten i den andra och den femte satsen, som ställvis övergår i oväsen. I den avslutande satsen kompletterar musikerna klangen med viskade diktverser av den ryska poeten Arsenij Tarkovskij, vilka beskriver en längtan till något onåbart (”But there has to be more.”, ”Men det måste finnas något mer”).

François-Joseph Gossec

Symfoni för 17 stämmor F-dur

Fransmannen François-Joseph Gossecs liv omfattar en häpnadsväckande del av den västerländska musikens historia. När han föddes var det ännu högbarock, Vivaldi, Bach, Händel, Scarlatti och Rameau var alla vid liv och aktiva. När han dog senare 95 år senare hade Mendelssohn redan skrivit sina första mästerverk och Berlioz förberedde sin Fantastiska symfoni.

Som tonsättare hängde Gossec med sin tid och följde vaksamt med de senaste strömningarna. Han komponerade en mångsidig och omfattande produktion i vilken ingår bl.a. operor, baletter, symfonier, kammarmusik och vokalverk. Han hade även en lång karriär som organisatör i musiklivet, pedagog och administratör. Franska revolutionen 1789 var för republikanen Gossec en tid av uppfyllelse, då han hade en central roll i den nya administrationens musikaliska verksamhet och skrev många nya beställningsverk till olika högtidliga tillfällen, framför allt körmusik och verk för blåsare tänkta att framföras utomhus.

Gossec komponerade över femtio symfonier av vilka symfoni F-dur för 17 stämmor (1809) blev den sista. Man har funderat på om han ännu vid den tiden kände till Beethovens symfonier, men det finns något av samma anda i musiken, liksom impulser av de två andra klassicistiska mästarna Haydn och Mozart. I symfonin har man även hört revolutionstidens musikaliska stämningar.

Det fyrsatsiga verkets första sats börjar med en långsam inledning ur vilket det ljusa huvudavsnittet bryter fram. Gossec får ut mycket av det förhållandevis enkla tematiska materialet. Den långsamma satsen är lyriskt idyllisk och står närmare Mozarts värld. Den tredje satsen är en menuett, som är mer omfattande och eftertrycklig och som sådan står långt från det traditionella dansanta uttrycket. Med sina dystra mollstämningar, berikade av kontrapunkt, är den som en med mörka färger målad reminiscens av den gångna aristrokratins tid, mot vilken det ljusare triopartiet speglas likt en gryende friare tid. Verket avslutas med en djärv och speciellt mot menuettens bakgrund ljus och positiv final.

Tjänster

Visa alla konserter