APPO

torsdag 2.12.2021 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € + bokningsavgift. Biljettförsäljningen inleds Esbo kulturcentrum

Blockflöjten är ett mer sällan skådat soloinstrument vid orkesterkonserter. I konserten som han beställt av Jukka Tiensuu bjuder instrumentets mångsidiga virtuos Eero Saunamäki på nya klangvärldar från fågelliknande kvitter till mikrointervaller och multifoner. 

Dirigenten Dima Slobodeniouk bjuder även på filmmusik av den japanska mästaren Tōru Takemitsu samt Sibelius ädla sjunde symfoni, som leder oss mot självständighetsdagens stämningar. 

Artister

Program

Konsertpresentation

Konsertpresentation i Tapiolasalen kl. 18.15.-18.35.
Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert.

Tōru Takemitsu

Musik ur tre filmer

Jukka Tiensuu

Blockflöjtskonsert ’Appo’

Jean Sibelius

Symfoni nr 7 C-dur op. 105

Jean Sibelius (1865-1957): Symfoni nr 7 C-dur op. 105

Trots att tillkomstprocesserna för Sibelius tre sista symfonier delvis överlappar varandra, är var och en av dem ett individuellt verk med egna särdrag. Där femte symfonin strålar av en naturkänsla av kosmiska dimensioner och sexan andas en milt nostalgisk ljusdager är sjunde symfonin (1924) till sitt uttryck ett verk med ädelt klassiska drag. Dess klassiska etos rubbas inte ens av den ovanliga formen i en sats.

När Sibelius dirigerade uruppförandet av den sjunde symfonin i Stockholm i mars 1924, hette verket Fantasia sinfonica. Sibelius använde samma namn ytterligare några gånger innan han fogade verket till de numrerade symfoniernas serie. Att Sibelius tvekade berodde uppenbarligen just på den ensatsiga formen. Ändå kan verket betraktas som en kulminering i hans strävan mot en koncentration av formen. Sibelius var inte alls den första som skrev en symfoni i en sats: redan Mendelssohn och Schumann gjorde försök att foga ihop de hävdvunna symfonisatserna med hjälp av mellanavsnitt. Men Sibelius arbetade med en djupare och mer organisk sammansmältning av de olika beståndsdelarna.

Ensatsigheten var följden av en lång kompositionsprocess. Inledningsvis planerade Sibelius en symfoni i tre satser vars final han skisserade som ett "hellenskt rondo". Modellen med tre satser kan ändå skönjas i sjunde symfonins bakgrund: den inleds med en långsam sats (Adagio), fortsätter med ett scherzoaktigt avsnitt (Vivacissimo) och avslutas med det ljust färgade avsnitt med finalkaraktär som gestaltar sig som "hellenskt rondo" (Allegro moderato). Ändå berikas helhetsformen av olika mellanavsnitt och övergångar, avsnitt som överlappar varandra och går in i varandra, dolda tematiska kopplingar mellan de olika avsnitten och den samlande codan i slutet på ett sätt som gör formen samtidigt genuint mångtydig och genuint osplittrad. Verkets enhetlighet framhävs av Sibelius mästerliga förmåga att skapa ett obrutet flöde. Det är ofta omöjligt och meningslöst att försöka fastställa var ett skeende slutar och ett annat tar vid.

Centrala tematiska element i verket är det stigande skalmotivet i inledningstakterna och träblåsarnas påföljande pastorala motiv. Det långsamma inledningsavsnittets ädla drag kröns av ett majestätiskt stigande basunmotiv. Av dem är basuntemat viktigast och återkommer tre gånger, alltid i klimaxfunktion. Det är viktigt också på så sätt att det kan knytas motiviskt till både scherzots och det "hellenska rondots" tematik. Den tredje höjdpunkten som markeras med basuntemat är verkets dramaturgiska vändpunkt. Men klimaxen fortsätter med en intensiv stråkväv och spänningen lättar slutgiltigt först med en återklang av basuntemat och träblåsarnas pastoraltema. Den katharsis som uppstår är både befriande och nostalgisk, som hade Sibelius anat att när han fullbordade sin sjunde symfoni kom han samtidigt att fullborda hela sin symfoniserie.

Kimmo Korhonen
Översättning: Björn Eklund

Tjänster

Visa alla konserter