APPO

torsdag 2.12.2021 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
Köp biljett
torsdag 2.12.2021 19.00 Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum

Blockflöjten är ett mer sällan skådat soloinstrument vid orkesterkonserter. I konserten som han beställt av Jukka Tiensuu bjuder instrumentets mångsidiga virtuos Eero Saunamäki på nya klangvärldar från fågelliknande kvitter till mikrointervaller och multifoner. 

Dirigenten Dima Slobodeniouk bjuder även på filmmusik av den japanska mästaren Tōru Takemitsu samt Sibelius ädla sjunde symfoni, som leder oss mot självständighetsdagens stämningar. 

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

Artister

Program

Konsertpresentation

Konsertpresentation i Tapiolasalen kl. 18.15.-18.35.
Kimmo Korhonen presenterar kvällens konsert.

Tōru Takemitsu

Musik ur tre filmer

”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, förklarade den engelska författaren Rudyard Kipling i sin dikt The Ballad of East and West (1889). Tanken var formad av hans kolonialistiskt färgade världsbild och den senare utvecklingen har fått oss att avfärda den, i takt med att de kulturella gränserna och avstånden mellan ”öst” och ”väst” ständigt har minskat.

Frågan var central även för Japans mest internationellt kända tonsättare Tōru Takemitsu. I början av sin karriär tog han medvetet avstånd från det japanska och fann sina ideal i Europa, framför allt hos Debussy och Messiaen. Han fann dock sin egen stil först då han började söka sig tillbaka mot sina japanska rötter – när han lät ”öst” och ”väst” mötas i sin musik.

En viktig del av Takemitsus omfattande produktion utgörs av musiken till över hundra filmer. Sviten för stråkorkester (1994-95) med musik ur tre filmer ger prov på olika dimensioner av den.

Svitens första sats Music of Training and Rest är skriven till Hiroshi Teshigaharas dokumentär om en boxare vid namn José Torres (1959). De ofta upprepade bakgrundsfigurerna med pizzicaton karaktäriserar det rytmiskt omväxlande stycket, som även har en mer stämningsfull dimension. Titelns bägge element finns alltså med: träning och vila.

Funeral Music är skriven till Shohei Imamuras film Black Rain (1989). Den baserar sig på Masuji Ibusens roman med samma namn (1966) som utspelar sig i Hiroshima efter atombomben. Funeral Music är långsam och sorgfylld musik som mot slutet får även mystiska och ångestfyllda toner.

Hiroshi Teshigaharas film Face of Another (1966) baserar sig på Kōbō Abes roman med samma namn (1964) om en man, vars ansikte blir brännskadat i en olycka och som får ett nytt ansikte tack vare en naturtrogen mask. Waltz ur filmen Face of Another hör till de mest spelade enskilda styckena ur Takemitsus filmmusik. Det är en lätt valsmelodi, vars eleganta dansanta toner även bär spår av nostalgi och sorgmod. Satsen kunde vara en skapelse av en mästare från Wien, så perfekt har Takemitsu omfattat den europeiska musikens tonspråk.

Jukka Tiensuu

Blockflöjtskonsert ’Appo’

Blockflöjtens guldålder inföll under renässansen och barocken, då det skrevs en stor mängd repertoar för den, av bland annat mästare som t.ex. Vivaldi, Bach, Händel och Telemann. Under 1700-talet blev den moderna tvärflöjten (traverso) populärare och blockflöjten föll ur mode. Under 1900-talet fick den en renässans, som skolinstrument tack vare musikpedagogikens förnyare Carl Orff men även allt oftare som instrument i nya och krävande kompositioner.

Liksom för andra traditionella instrument har man utvecklat många slags nya spelsätt och tekniker för blockflöjten, och dess uttrycksmöjligheter har på så vis blivit avsevärt större. Man kan till exempel spela mikrointervaller (det vill säga toner som finns mellan den normala kromatiska skalans toner), multifoner (dvs. ackord med flera toner), glissandon (dvs. steglöst glidande mellan tonhöjder), skapa olika slags klangeffekter genom att till exempel smacka, sjunga samtidigt som man spelar, spela på två blockflöjter samtidigt osv. Man bör även minnas att blockflöjten inte är endast ett instrument utan en hel instrumentfamilj, vars medlemmar sträcker sig från den höga sopraninoflöjten till den låga basblockflöjten. De olika instrumenten kan smidigt användas i ett och samma verk.

Jukka Tiensuus konsert Appo hör till milstolparna i den finländska blockflöjtsrepertoaren. Den är komponerad år 2017 på beställning av blockflöjtsvirtuosen Eero Saunamäki och han uruppförde den i Helsingfors i november samma år.

Tiensuu har redan länge vägrat kommentera sin verk eller deras titlar. Istället vill han lämna upptäckandets glädje och frihet helt och hållet åt lyssnaren. Det finns mycket att upptäcka även i blockflöjtskonserten Appo, där han använder många av de tidigare nämnda specialteknikerna och skapar en färgstark och fantasifylld klangvärld, med en tätt byggd helhet som innehåller bl.a. fågellikt kvittrande virtuositet, strålande ljus, täta mikrotonala melodiska linjer, sfärharmonier som klingar likt elektronisk musik, surrealism och kantig humor. Och mycket annat.

Jean Sibelius

Symfoni nr 7 C-dur op. 105

Jean Sibelius (1865-1957): Symfoni nr 7 C-dur op. 105

Trots att tillkomstprocesserna för Sibelius tre sista symfonier delvis överlappar varandra, är var och en av dem ett individuellt verk med egna särdrag. Där femte symfonin strålar av en naturkänsla av kosmiska dimensioner och sexan andas en milt nostalgisk ljusdager är sjunde symfonin (1924) till sitt uttryck ett verk med ädelt klassiska drag. Dess klassiska etos rubbas inte ens av den ovanliga formen i en sats.

När Sibelius dirigerade uruppförandet av den sjunde symfonin i Stockholm i mars 1924, hette verket Fantasia sinfonica. Sibelius använde samma namn ytterligare några gånger innan han fogade verket till de numrerade symfoniernas serie. Att Sibelius tvekade berodde uppenbarligen just på den ensatsiga formen. Ändå kan verket betraktas som en kulminering i hans strävan mot en koncentration av formen. Sibelius var inte alls den första som skrev en symfoni i en sats: redan Mendelssohn och Schumann gjorde försök att foga ihop de hävdvunna symfonisatserna med hjälp av mellanavsnitt. Men Sibelius arbetade med en djupare och mer organisk sammansmältning av de olika beståndsdelarna.

Ensatsigheten var följden av en lång kompositionsprocess. Inledningsvis planerade Sibelius en symfoni i tre satser vars final han skisserade som ett "hellenskt rondo". Modellen med tre satser kan ändå skönjas i sjunde symfonins bakgrund: den inleds med en långsam sats (Adagio), fortsätter med ett scherzoaktigt avsnitt (Vivacissimo) och avslutas med det ljust färgade avsnitt med finalkaraktär som gestaltar sig som "hellenskt rondo" (Allegro moderato). Ändå berikas helhetsformen av olika mellanavsnitt och övergångar, avsnitt som överlappar varandra och går in i varandra, dolda tematiska kopplingar mellan de olika avsnitten och den samlande codan i slutet på ett sätt som gör formen samtidigt genuint mångtydig och genuint osplittrad. Verkets enhetlighet framhävs av Sibelius mästerliga förmåga att skapa ett obrutet flöde. Det är ofta omöjligt och meningslöst att försöka fastställa var ett skeende slutar och ett annat tar vid.

Centrala tematiska element i verket är det stigande skalmotivet i inledningstakterna och träblåsarnas påföljande pastorala motiv. Det långsamma inledningsavsnittets ädla drag kröns av ett majestätiskt stigande basunmotiv. Av dem är basuntemat viktigast och återkommer tre gånger, alltid i klimaxfunktion. Det är viktigt också på så sätt att det kan knytas motiviskt till både scherzots och det "hellenska rondots" tematik. Den tredje höjdpunkten som markeras med basuntemat är verkets dramaturgiska vändpunkt. Men klimaxen fortsätter med en intensiv stråkväv och spänningen lättar slutgiltigt först med en återklang av basuntemat och träblåsarnas pastoraltema. Den katharsis som uppstår är både befriande och nostalgisk, som hade Sibelius anat att när han fullbordade sin sjunde symfoni kom han samtidigt att fullborda hela sin symfoniserie.

Kimmo Korhonen
Översättning: Björn Eklund

Tjänster

Visa alla konserter