AMERICANA 

fredag 19.11.2021 19.00 Abonnemangskonsert
Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum
Köp biljett
fredag 19.11.2021 19.00 Från 29/23/12 € + bokningsavgift Esbo kulturcentrum

Dirigentkometen Lina Gonzales-Granados från Kolumbia dyker djupt ner i den amerikanska musikens mångdimensionella värld. Samuel Barbers violinkonsert, en av klassikerna i den amerikanska 1900-talsmusiken, med Christel Lee som solist, utstrålar en romantisk, blomstrande melodiskhet. Verken av Jessie Montgomery och George Walker låter de afroamerikanska kompositörerna komma till tals och den argentinska tangons förnyare Astor Piazzollas Tangazo för oss till de färggranna stämningarna i Buenos Aires. 

Konserten sänds i YLE Radio 1.

Vänligen bekanta dig med special arrangemanger.
Ändringar i programmet är möjliga.

Artister

Program

Öppna generalrepetitioner 3

Öppna generalrepetitioner i Tapiolasalen kl. 10-13.
Biljetter från 5 €, Lippupiste.

Jessie Montgomery

Strum

”Musiken är min kontakt med världen. Den leder mig att förstå min position i förhållande till andra och utmanar mig att ta reda på saker som jag inte förstår. Jag föreställer mig musiken som en mötesplats där alla människor kan diskutera sina unika skillnader och gemensamma berättelser.”

Jessie Montgomery har förverkligat detta kontaktskapande med världen förutom som kompositör även som violinist. Hon växte upp i det grova, mångkulturella och konstnärligt aktiva Lower East Side i New York under 1980- och 1990-talen, och för den afroamerikanska dottern till en far som var musiker och mor som arbetade inom teatern var det inget självklart val att välja den klassiska musiken som sin huvudsakliga uttrycksform. Montgomery utexaminerades som violinist från den ansedda Juilliard School of Music samt som film- och multimediakompositör från New Yorks universitet. Han har arbetat som violinist i bl.a. stråkkvartetten Catalyst och Silkroad Ensemble. Montgomerys produktion omfattar orkester-, kammar-, soloinstrumental- och vokalmusik. Under den senaste åren har hon samarbetat med de främsta ensemblerna i USA, som kammarorkestern Orpheus, Chicagos symfoniorkester och New Yorks filharmoniker.

Strum för stråkorkester hör till Montgomerys mest spelade verk. Det tillkom ursprungligen för stråkkvintett år 2006, men senare gjorde hon versioner av det för stråkkvartett och år 2012 för stråkorkester. Den senare nämnda kom till för The Sphinx Organizations årliga tävling. Organisationen stöder unga afroamerikanska och latinamerikanska stråkmusiker.

I sina verk förenar Montgomery ofta influenser från olika musikkulturer. I verket Strum förenas den klassiska musikens medel med motiv ur den amerikanska folkmusiken. Namnet syftar på de pizzicatoknäppanden som inleder verket och som även senare präglar musiken. Verket börjar i återhållsamma stämningar medan lyriska melodibrottstycken växer kring pizzicaton, men inledningens nostalgi förbyts snart i livlig dans. Den rytmiska aktiviteten är även i övrigt ett av de centrala dragen i Montgomerys musik.

Samuel Barber

Violinkonsert op. 14

Samuel Barber (1910–1981):
Violinkonsert op. 14

Samuel Barber hör till de mest kända amerikanska tonsättarna i sen generation. Mest känt bland hans verk är Adagio för stråkorkester av långsamma satsen i hans stråk-kvartett h-moll (1936); senare tillkom även en körversion under namnet Angus Dei. Både Adagio för stråkar och Barbers andra tidiga verk vittnar med sina romantiska tonfall om en stark bindning till traditionen. Efter andra världskriget orienterade sig Barber mot neoklassicismen men bibehöll i allmänhet sina tonala utgångspunkter. Barbers främsta verk är operor, symfonier, solokonserter samt omfattande kammarmusikverk.
Violinkonserten skrevs 1939–40 som den första av Barbers solokonserter, de två andra är violoncellkonserten (1945) och den med Pulizerpriset belönade pianokonserten (1962). Violinkonserten har blivit det kanske oftast framförda amerikanska verket. Den är melodiös och präglas av romantisk värme, och den betecknas av tonsättaren själv som "lyrisk och ganska intim".
Verket följer den vanliga tresatsiga konsertformen. Solisten inleder med ett romantiskt kantabelt huvudtema, och trots några praktfulla stegringar dominerar det romantiskt lyriska draget i första satsen. Andra satsen som börjar med ett långt oboesolo är ett stycke finstämd, sorgmodigt intim musik som endast momentant får ett hårdare och strängare uttryck i mittpartiet. Som motvikt till de två första satsernas känslosamma sångbarhet har finalen en mer neoklassicistisk och modern karaktär. Den är ett kort, rytmiskt livfullt virtuosstycke där den bevingade farten bara ställvis avbryts av kraftfulla orkesterinsatser.

Översättning: Ann-Kristin Schevelew

Silvestre Revueltas

Ocho por radio

George Walker

Lyric for Strings

En förteckning över milstolparna i George Walkers karriär ger en bild av en framgångshistoria inom den amerikanska musiken. Han tog diplom i såväl komposition som piano vid Curtis Institute of Music i Philadelphia, år 1945 debuterade han med en egen solokonsert i Manhattan Town Hall i New York och han framförde Rachmaninovs mycket krävande tredje pianokonsert som solist med Philadelphias orkester. År 1956 blev han doktor vid Eastman School of Music i New York, år 1961 inledde han sitt arbete som lärare vid Smith College i Massachusetts och år 1996 fick han det ansedda Pulitzerpriset för sin orkestersångsvit Lilacs.

Förteckningen är redan i sig imponerande, men den blir alldeles speciell av det faktum att Walker i alla dessa fall var den första afroamerikanska musiker att uppnå detta. Och allt detta skedde – förutom kanske Pulitzerpriset – under en tid då han var tvungen att trotsa konstlivets och samhällets stränga rasistiska fördomar.

Förutom sin karriär som pianist och sitt undervisningsarbete hann Walker skapa en produktion omfattande över 90 verk, däribland orkester-, kammarmusik-, soloinstrumental- och vokalverk. Han hämtade inspiration från många olika håll, lika gärna från folkmusiken, kyrkliga sånger och jazz som från konstmusikens olika inriktningar. I vissa verk är tonen romantiskt känslosam, i vissa mer skarp och modern ända till tillfälliga experiment med tolvtonsteknik.

Lyric for Strings (1946) hör till Walkers tidiga produktion. Verket färdigställdes ursprungligen som långsam sats i hans första stråkkvartett som han tillägnade sin kort dessförinnan bortgångna mormor. I version för stråkorkester blev satsen ett självständigt stycke, först med namnet Lament (Klagan), därefter på förslag av förläggaren under sitt nuvarande namn. Det har blivit Walkers mest spelade stycke och ett av den amerikanska musikens småskaliga klassiker. Det är ett varmt klingande och vackert stycke, där de yttre partiernas varma och längtansfyllda minnen ställs mot det intensiva mittersta partiet ångest och känslor av förlust.

Astor Piazzolla

Tangazo

”I Argentina kan man förändra allt – förutom tangon.”

Det har gamla talesättet beskriver väl den nästan heliga ställning som tangon har haft i landet. Därför är det paradoxalt att den internationellt mest kända argentinska tangokompositören är Astor Piazzolla, som uttryckligen strävade till att förändra tangon och skapade stilinriktningen känd som ”tango nuevo”.

Piazzolla hade ett fruktbart mångsidigt och kosmopolitiskt utgångsläge för att bli tangons förnyare. Han föddes i Argentina i en familj med italienska rötter men tillbringade sin barndom och ungdom i New York, där han förutom tangon även blev bekant med jazz och klassisk musik. Efter att han återvänt till Argentina år 1937 började han spela bandoneon, en släkting till ackordeon, i tangoensembler i Buenos Aires. Samtidigt studerade han konstmusik under ledning av Argentinas mest kända kompositör Alberto Ginastera och han kompletterade under 1950-talet sina studier i Paris under ledning av den ansedda kompositionspedagogen Nadia Boulanger.

Piazzolla förenade tangons rytmer med influenser hämtade ur jazzen och den klassiska musiken, till exempel kontrapunkt och konstmusikformer. Som en virtuos bandeonist komponerade han verk för såväl sin egen ensemble Quinteto Tango Nuevo som för andra tangomusiker, men så småningom började även konstmusikartister spela hans verk och han började komponera verk även för dem.

Tangazo för kammarorkester (1969) hör till Piazzollas finaste verk och är ett bra exempel på en fusion mellan element ur konstmusiken och tangon. Likt många av Piazzollas mer omfattande verk är det indelat i fem huvudavsnitt, här så att de långsamma partierna står ytterst och de snabba avsnitten kommer som andra och fjärde. I den tungt färgade inledningen deltar endast stråkarna, och den får som motkraft ett rytmiskt dansant avsnitt med en för tangon typisk asymmetrisk indelning av 4/4-takterna (3+3+2). Motsatskonstellationen mellan ett långsamt och ett snabbt avsnitt upprepas, men mer skiftande än tidigare, till exempel rycks blåsarna under ledning av oboen med i en livlig kontrapunkt i det senare snabba avsnittet. Verket avslutas med ett marschliknande och långsamt avståndstagande uttryck.

Konstnärsträff

Konstnärsträff efter konserten i huvudfoajé.
Arr. Sinfoniettas vänner rtf.

Tjänster

Visa alla konserter