Inställd: Någonstans

torsdag 13.5.2021 19.00 Vårserien 2 & 3
Esbo kulturcentrum
Vårserien 2 Vårserien 3
torsdag 13.5.2021 19.00 Esbo kulturcentrum
Vårserien 2 Vårserien 3

Konserten Någonstans är inställd.

I stället i den 13. maj 2021 strömnas konserten Serenad för våren på YouTube.

Säsongens avslutningskonsert inleds av Sebastian Fagerlunds tätt pulserande stråkorkesterverk Strings to the Bone. Pianisten Mackenzie Melemed, som erövrade finländarnas hjärtan i Maj Lind-tävlingen år 2017, bjuder därefter på en fläkt av slavisk musik. Musiken av Sjostakovitj ger föda för själ och sinne.

Ändringar i programmet är möjliga.

 

Artister

Program

Sebastian Fagerlund

Strings to the Bone

Under de senaste tio åren har Sebastian Fagerlund gjort ett strålande genombrott till frontlinjerna av den finländska musiken. Hans verk framförs flitigt i Finland och på olika håll i världen, skivinspelningar publiceras regelbundet och i bakgrunden verkar den ansedda förläggaren Edition Peters, som ger honom möjlighet att välja de intressantaste av alla beställningar som erbjuds honom.

Fagerlund har hämtat sin inspiration likväl från 1900-talets stora klassiker som utanför konstmusiken, till exempel från olika slags världsmusik, men han har förenat allt detta till en tät och enhetlig stil med sin egen röst. Ytterligheterna i hans instrumentalt laddade och effektiva uttryck är den starkt pulserande rytmiska energin och den fängslande stilla intensiteten i de avstannade ögonblicken.

Under 2010-talet fokuserade Fagerlund huvudsakligen på orkesterverk, konserter och kammarmusik, och det enda mer betydande undantaget utgörs av operan Höstsonaten (2015-17) som hör till hans viktigaste verk. Stråkorkesterverket String to the Bone färdigställdes precis innan operan åren 2014-15 på beställning av Mellersta Österbottens Kammarorkester, och det uruppfördes i Karleby i februari 2016 under ledning av Daniel Blendulf.

Strings to the Bone domineras av en stråktextur med ett rikt uttryck och en tät puls, som betonar den rytmiskt energiska dimensionen i Fagerlunds musik. Han har själv karaktäriserat det som ett ”intensivt och virtuost, nästan schamanistiskt verk, som rör sig från stora klanger och helheter till en nästan minimalistisk rörelse på detaljnivån”. Verket är ändå inte enbart eldig rusning, för liksom i flera andra av Fagerlunds verk har det som motvikt ett lugnare avsnitt med en melodik med långa linjer. Fagerlund har även konstaterat att även om verket inte direkt citerar folkmusik har Mellersta Österbottens musikarv samt den beställande orkesterns och hans eget förhållande till folkmusiken haft en inverkan på en del av verkets musikaliska händelser.

Sergej Rachmaninov

Rapsodi över ett tema av Paganini op. 43

Revolutionen och uppbrottet från Ryssland i december 1917 blev traumatiska upplevelser för Sergej Rachmaninov och innebar ett många år långt avbrott i hans skapande kraft. Det första verket efter emigrationen blev den fjärde pianokonserten, som färdigställdes först åtta år senare, och under sina sista 25 år komponerade han endast sex verk. Till en del berodde detta även på att hans strålande karriär som pianist upptog största delen av hans tid.

I sina få verk efter han lämnat Ryssland övergav Rachmaninov inte sina senromantiska rötter men han gav sin musik ett skarpare uttryck än tidigare. Ett prov på detta är även Rapsodi över ett tema av Paganini (1934), som hör till hans mest kända verk. Titeln till trots är det inte en fri rapsodi utan en variationssvit, med Paganinis soloviolinkapris nr 24 som utgångsläge. Detta tema lämpar sig utmärkt väl för att behandlas i variationsform variationer och redan i Paganinis eget verk blir det en serie virtuosa variationer. Även bl.a. Schumann, Liszt, Brahms och Lutosławski har använt samma tema som grund för variationer.

I sin Paganinirapsodi visar Rachmaninov prov på sitt kunnande som en variationsformens mästare och pianistiskt sett är den för solisten en utmaning jämförbar med hans konserter. Violinerna presenterar temat först i den andra variationen, efter inledningen och den första variationen. Verkets 24 tätt sammankopplade variationer är indelade i tre huvudavsnitt, i vilka man har sett en motsvarighet till den tresatsiga konserten: den första satsen (variationerna nr 1-10), den långsamma satsen (nr 11-18) och den snabba finalen (nr 19-24). Indelningen är inte helt problemfri, eftersom den sjunde variationen mitt i den snabba första satsen är långsam, och även det långsamma huvudavsnittet innehåller snabbare partier. I den sjunde variationen inför Rachmaninov sitt personliga mottomotiv, den medeltida melodin Dies irae, som förekommer även senare i verket. Verkets romantiska kärna är det långsamma avsnittets känslosamma avslutande variation (nr 18), som bygger på en inverterad version av Paganinis tema.

Dmitrij Sjostakovitj

Symfoni nr 1 f-moll op. 10

Få tonsättare har haft lika häpnadsväckande genombrott som Dmitrij Sjostakovitj. Han var endast 19 år gammal när hans första symfoni (1924-25) framfördes i Leningrad i maj 1926. Framförandet fick ett stormande bifall och publiken krävde rentav att man spelade scherzosatsen på nytt. Under några få år framfördes symfonin överallt inom musikvärlden. I Berlin dirigerades verket av Bruno Walter, i USA av Leopold Stokowski, och kort senare tog Otto Klemperer och Arturo Toscanini med verket i sin repertoar.

Symfonin var Sjostakovitjs slutarbete vid konservatoriet i Leningrad. Hans lärare i komposition, Maximilian Steinberg, insåg verkets riktiga värde och gav partituret till dirigenten för Leningrads filharmoniker, Nikolaj Malko. Denne var lika imponerad av verket och beslöt att dirigera det.

Sjostakovitjs första symfoni är ett verk med en förbluffande egen röst. Redan i de inledande takterna, i den sordinerade trumpetens replik och fagottens svar, klingar en i den symfoniska kontexten ny, skarp och klar klangvärld. Användningen av orkestern domineras av ett skarpt utmejslat grepp utan överdrifter. I jämförelse med Sjostakovitjs senare symfonier är den första mer kompakt till formen och har ett fräschare uttryck, men hans etos som undviker romantisk sentimentalitet och ofta är skarpt ironiskt blir tydligt även här.

Sjostakovitj har utformat sin symfoni enligt den traditionella fyrsatsiga formen, vilket man kan vänta sig av ett verk som är avsett att vara ett elevarbete. Den första satsens stämningssökande inledning följs av ett tätt komprimerat avsnitt i sonatform. Den andra satsen är ett scherzo, som efter ett kort sökande finner sitt tema. Triopartiet är mystiskt och ödsligt, och i satsens effektfulla kulmen låter Sjostakovitj satsens två centrala teman klinga samtidigt. Den tredje satsen är en långsam sats med långa sångbara linjer som växer till en glödande intensitet. Slutligen följer utan avbrott finalen, som avslutar verket segerrikt.

Visa alla konserter